Dröm­men om Mars ekar av re­li­giös läng­tan

En ex­pe­di­tion till jor­dens gran­ne Mars fram­står som allt mer möj­lig. Men vad är det som dri­ver dröm­men om den rö­da pla­ne­ten? Och var­för är den du­bi­ös? Fredrik Sonck hör ett eko av påskens upp­stån­del­se­myt.

Hufvudstadsbladet - - Kultur - FREDRIK SONCK 029 0801 298, fredrik.sonck@ksf­me­dia.fi

När jag som poj­ke gick och fick hå­ret klippt på Kyr­ko­es­pla­na­den i min fö­del­sestad Va­sa, bru­ka­de det fin­nas någ­ra ex­em­plar av Il­lu­stre­rad Ve­ten­skap att blädd­ra i. Det var en fan­ta­si­eg­gan­de tid­ning. Of­ta föll mi­na hår­tes­tar över ar­tik­lar som hand­la­de om rym­den och rymd­fär­der, till ex­em­pel om hur Mars skul­le kun­na be­fol­kas. Små­ning­om bör­ja­de jag be­trak­ta Il­lu­stre­rad Ve­ten­skap som li­te spe­ku­la­tiv, men spän­nan­de läsning var det. Och tid­ning­en gjor­de skäl för sitt namn: i syn­ner­het bil­der­na gav tan­ken ving­ar. I dag fram­står den be­man­na­de Mars­re­san in­te läng­re som en dag­dröm. Det får väl be­trak­tas som fullt möj­ligt att den blir av in­om någ­ra de­cen­ni­er. Många ta­lar ock­så om en fast bas på Mars och den rymd­sat­san­de ent­re­pre­nö­ren Elon Musk för­ut­spår en re­gel­rätt ko­lo­ni med upp till en mil­jon in­vå­na­re in­om hund­ra år. Den tid­ta­bel­len ver­kar mer se­ri­ö­sa ve­ten­skaps­män in­te tro på, men det finns till och med idéer om hur den kal­la och tun­na at­mo­sfä­ren på lååång sikt kun­de bli möj­lig att an­das, om män­ni­skan in­tro­du­ce­ra­de sy­re­pro­du­ce­ran­de al­ger på Mars yta. Vem vet – kanske kan den rö­da pla­ne­ten en dag bli grön?

Nå, det sist­nämn­da är sci­ence fic­tion, även om ing­et går att ute­slu­ta då vi blic­kar mil­len­ni­er fram­åt. Som nå­gon klar­synt ana­ly­ti­ker kon­sta­te­rat blir det för­mod­li­gen in­te tek­no­lo­gin som på lång sikt sät­ter grän­ser- na för ko­lo­ni­sa­tio­nen, ut­an ka­pi­ta­lis­men: hi­sto­riskt sett har den trig­gat ko­lo­ni­sa­tion då det fun­nits peng­ar att tjä­na, och be­träf­fan­de er­öv­ring­en av rym­den kom­mer Mars­pro­jek­tet för­mod­li­gen att va­ra helt be­ro­en­de av om mi­ne­ra­lut­vin­ning el­ler and­ra kos­mis­ka nyt­tig­he­ter kan ge­ne­re­ra en net­to­vinst.

Det är in­te alls sä­kert. Tills vi­da­re är Mars hel­ler ing­et at­trak­tivt in­ve­ste­rings­ob­jekt ens för risk­ka­pi­ta­lis­ter. Ock­så Co­lum­bus ha­de svårt att få sin In­di­en/Ame­ri­ka-ex­pe­di­tion fi­nan­si­e­rad, och då som nu är det sta­ter, or­ga­ni­sa­tio­ner och (ri­ka) ide­a­lis­ter som kan för­vän­tas age­ra pi­on­jä­rer, helt en­kelt för att des­sa kan dri­vas av and­ra mo­tiv än de rent eko­no­mis­ka.

Så är dröm­men om Mars i vä­sent­lig mån dröm­men om även­ty­ret, er­öv­ring­en, upp­täc­kan­det, fram­ste­get. På ett per­son­ligt plan för vux­na poj­kar (och flic­kor), på ett po­li­tiskt för sta­ter och or­ga­ni­sa­tio­ner som ser ett pre­stige­pro­jekt. Och visst är tan­ken kitt­lan­de. Jag skul­le lju­ga om jag påstod att jag var obe­rörd av den, även om det är länge se­dan jag läs­te Il­lu­stre­rad Ve­ten­skap.

För and­ra är dröm­men långt star­ka­re. Då ett hol­ländskt kon­sor­ti­um för ett par år se­dan sök­te per­so­ner som vil­le del­ta i en Mars­ex­pe­di­tion på 2020-ta­let fick de över 200 000 svar av hu­ga­de re­se­nä­rer – trots att ex­pe­di­tio­nen in­te in­ne­höll nå­gon re­tur­re­sa, ut­an i grund och bot­ten ba­ra lo­va­de en en­sam död nå­gon­stans i Mars kal­la öken­land­skap.

Det sto­ra in­tres­set kan knap­past en­bart för­kla­ras av att den här dö­den är för­knip­pad med en viss ära och be­röm­mel­se. Jag me­nar, spek­ta­ku­lä­ra själv­mord­sä­ven­tyr som är be­tyd­ligt lät­ta­re att för­verk­li­ga kan man hit­ta ock­så på jor­den. An­led­ning­en att just Mars­re­san loc­kar, är na­tur­ligt­vis att den är för­knip­pad med ett ”gre­a­ter good”, en me­ning som är stör­re än det en­skil­da li­vet; en upp­gift som är bå­de ali­bi för och för­stär­ka­re av del­ta­gar­nas per­son­li­ga även­tyrs­lus­ta (lik­som ock­så av sta­ter­nas själv­häv­del­se­be­hov).

Av den här an­led­ning­en ta­las det ibland om Mars­re­san som nå­got som lig­ger i män­ni­skans na­tur, att vi i grund och bot­ten in­te kan läg­ga band på vår arts strä­van ef­ter nya ho­ri­son­ter (i un­der­tex­ten: att vi in­te hel­ler bör läg­ga band på oss, att det är så här vi ut­tryc­ker vår mänsk­lig­het). Men of­ta är den stör­re upp­gif­ten for­mu­le­rad som nå­got mer kon­kret, som att Mars är ”en liv­för­säk­ring” för mänsk­lig­he­ten, ett sätt att ga­ran­te­ra vår arts fort­lev­nad om nå­got ka­ta­stro­falt drab­bar jor­den: kärn­va­pen­k­rig, as­te­ro­id­ned­slag, ga­lop­pe­ran­de kli­mat­för­änd­ring. Då kan Ho­mo sa­pi­ens ha en fram­tid på Mars. Un­ge­fär så här har Elon Musk ut­tryckt sig. Och han är långt ifrån en­sam. Den ny­li­gen fram­lid­ne Step­hen Hawking no­sa­de i sam­ma rikt­ning. I Svensk­fin­land har Svens­ka Yles ve­ten­skaps­jour­na­list Mar­cus Ro­senlund ut­tryckt sym­pa­ti för tan­ken. Men frå­gan är om des­sa vi­sio­ner har nå­gon som helst re­a­lism in­om en rim­lig tids­rymd? Visst har mänsk­lig­he­ten ett an­svar för kom­man­de ge­ne­ra­tio­ner och visst lå­nar vi jor-

Det som häg­rar på den rö­da pla­ne­ten är allt­så en and­ra chans, men in­te ba­ra till över­lev­nad ut­an till nå­got bätt­re, till nå­got som över­lev­nad på jor­den in­te kan er­bju­da, till nå­got som gör sig kvitt jor­dens evi­ga led­sam­he­ter.

den av vå­ra barn, kanske ock­så av vå­ra barn­barn och barn­barns­barn, men läng­re än ett par ge­ne­ra­tio­ner in i fram­ti­den sträc­ker sig nu­tids­män­ni­skans an­svar in­te i nå­gon tjän­lig be­mär­kel­se. Och om vi be­trak­tar vårt fram­tids­an­svar, låt sä­ga, ett se­kel fram­ö­ver så fram­står det al­ter­na­ti­va hem i uni­ver­sum som Mars kan er­bju­da som yt­terst torf­tigt. Li­vet på Mars är is­kallt, trångt och iso­le­rat. In­om över­skåd­lig tid levs det un­der tak, för at­mo­sfä­ren går var­ken att an­das el­ler vis­tas i läng­re ti­der på grund av den kraf­ti­ga strål­ning­en. Sy­re, vat­ten och mat är brist­va­ror och li­vet skul­le i prak­ti­ken äga rum i en bun­ker.

Det är frap­pe­ran­de hur det­ta kan fram­stå som en dröm – el­ler ens en liv­för­säk­ring – när ock­så de mest apo­ka­lyp­tis­ka och dyst­ra kli­matsce­na­ri­er­na in­om sam­ma tids­pe­ri­od in­te kom­mer att be­rö­va mänsk­lig­he­ten luft som går att an­das och vat­ten som går att dric­ka. Ob­jek­tivt sett är kli­mat­mar­dröm­men en be­tyd­ligt be­hag­li­ga­re verk­lig­het än Mars­dröm­men. Jag har allt mer bör­jat be­trak­ta den så kal­la­de su­pe­rent­re­pre­nö­ren Elon Musk som ett vil­ligt fö­re­mål för en halv­blind ge­ni­kult (ef­ter att Ste­ve Jobs av­led blev job­bet som high­tech-mes­si­as le­digt). Det är in­te så att jag vill sät­ta stopp för rymd­forsk­ning­en. In­te är jag ens nå­gon di­rekt mot­stån­da­re till Mars­ex­pe­di­tio­ner. Men som lä­get är nu är dröm­men om Mars etiskt du­bi­ös.

För det förs­ta är den en dis­trak­tion från det ar­be­te vi bor­de gö­ra på vår egen pla­net. Musk och and­ra re­surs­star­ka tek­no­lo­ger och fö­re­tags­le­da­re bor­de myc­ket hell­re äg­na sig åt att ta fram re­na­re el åt Tes­lor­na på vå­ra vägar. Det vo­re en be­tyd­ligt vik­ti­ga­re gär­ning för mänsk­lig­he­ten, om än in­te rik­tigt li­ka gla­mo­rös.

För det and­ra så är det up­pen­bart att en stor­ska­lig sats­ning mot Mars skul­le spä­da på sot­för­ore­ning­ar­na och kol­di­ox­id­ut­släp­pen i at­mo­sfä­ren på jor­den. För­vis­so är ra­ketupp­skjut­ning­ar­na i dag så få­ta­li­ga att de­ras kli­mat­på­ver­kan är li­ten, men än så länge drivs in­te Spa­ce Xra­ke­ter av sol­pa­ne­ler pre­cis. Tvärtom går det åt enor­ma mäng­der ener­gi räk­nat per ki­lo. Och att skju­ta i väg en mil­jon män­ni­skor + för­nö­den­he­ter? Glöm det!

För det tred­je är dröm­men om Mars ock­så djupt ex­klu­siv, i be­mär­kel­sen att den är för­be­hål­len ett få­tal. Ock­så om jor­den av en el­ler an­nan apo­ka­lyp­tisk an­led­ning (kli­mat­för­änd­ring, kärn­va­pen­k­rig, me­te­o­rit­ned­slag) skul­le bli obe­bo­e­lig kom­mer plan B – även på väl­digt lång sikt – ba­ra att va­ra till­gäng­lig för dem som kan be­ta­la (el­ler har tur) och som är fris­ka och livs­dug­li­ga. Om vi nu verk­li­gen väg­rar ta oss an den jäm­fö­rel­se­vis enk­la upp­gif­ten att sät­ta stopp för den glo­ba­la upp­värm­ning­en, så kan vi ock­så på Tel­lus byg­ga över­lev­nads­bunk­rar, för be­tyd­ligt fler män­ni­skor till en be­tyd­ligt läg­re kost­nad än på Mars. Sak­ta i bac­kar­na, lik­som. Visst kom­mer so­len i nå­got ske­de att växa till en röd jät­te som ko­kar bort vå­ra hav och en gång för al­la för­vand­lar vår hem­pla­net till as­ka, men dit är det än­nu ett par mil­jar­der år. Chan­sen är stor att vår art går un­der långt in­nan dess, och det ojäm­för­ligt störs­ta ho­tet mot oss är vi själ­va. Det ho­tet kom­mer vi in­te un­dan, ens på Mars.

Och i den in­sik­ten lig­ger kanske en nyc­kel till dröm­men om Mars?

Yt­ligt sett ver­kar den hand­la om den ka­pab­la män­ni­skan, om va­rel­sen som be­tving­ar själ­va uni­ver­sum med sin an­pass­nings­för­må­ga och in­tel­li­gens. Men frå­gan är om den i grun­den in­te är sprung­en ur ång­es­ten över den inka­pab­la män­ni­skan: hon som trass­lat till det för sig på jor­den, så il­la att al­la so­ci­a­la, po­li­tis­ka och eko­no­mis­ka makt­för­hål­lan­den och kon­flik­ter ter sig olös­li­ga och evi­ga – om in­te den där Di­no­sau­ri­e­dö­dar­me­te­o­ri­tens sto­re­bror sät­ter punkt för allt (el­ler i var­je fall näs­tan allt).

Det som häg­rar på den rö­da pla­ne­ten är allt­så en and­ra chans, men in­te ba­ra till över­lev­nad ut­an till nå­got bätt­re, till nå­got som över­lev­nad på jor­den in­te kan er­bju­da, till nå­got som gör sig kvitt jor­dens evi­ga led­sam­he­ter.

Mars­li­vet in­ne­bär för­vis­so knap­pa re­sur­ser, ont om ut­rym­me, kos­misk ut­satt­het – men ock­så en ny ge­men­skap på helt nya vill­kor, då al­la är ut­läm­na­de åt varand­ra och det in­te läng­re finns plats för den ego­ism och kon­kur­rens som präg­lat va­rat på jor­den, ut­an ba­ra för jäm­lik­het, sam­ar­be­te, sys­kon­skap. En för al­la och al­la för en, som i fil­men The Mar­ti­an. Det finns ett kraf­tigt re­li­giöst eko i dröm­men om Mars. För­teck­nen må va­ra ve­ten­skap­li­ga, för­ment ra­tio­nel­la, rentav ate­is­tis­ka, men i grun­den hand­lar den om död, upp­stån­del­se och (chan­sen till) pa­ra­di­set (som här lik­som i re­li­gi­o­nen ska för­stås som en har­mo­nisk ge­men­skap).

Je­sus dör på kor­set och ned­sti­ger till döds­ri­ket för att åter­vän­da till en värld som är ny, med ett löf­te om evigt liv. I den nor­dis­ka my­to­lo­gin fö­re­går kli­mat­ka­ta­stro­fer, miss­växt, svält och krig Rag­narök som in­ne­bär värl­dens un­der­gång, sånär som på män­ni­skor­na Liv och Livtra­sir och ett få­tal gu­dar som tar sig an en ny och orörd värld. Och in­te ska vi glöm­ma gam­le gub­ben No­as kos­mis­ka re­sa som slu­tar i regn­bå­gens jung­fru­li­ga värld, där han för mänsk­lig­he­ten vi­da­re i fred med Gud.

Det är in­te en helt ore­a­lis­tisk tan­ke att män­ni­skans ex­istens i en av­läg­sen fram­tid kan säk­ras bort­om jor­den. Det är in­te det som är po­äng­en, ut­an att dröm­men om Mars i Elon Musks tapp­ning är ex­i­sten­ti­ell i en be­tyd­ligt mer kul­tu­rell – för att nu in­te sä­ga re­li­giös – be­mär­kel­se än vad många skul­le vil­ja med­ge.

Det pro­ble­ma­tis­ka? Ja, löf­tet om pa­ra­di­set kan ba­ra allt­för lätt kor­rum­pe­ras. ”You get pie in the sky when you die,” sjöng Joe Hill om kris­ten­do­men, och ock­så Mars­dröm­men kan va­ra en snut­te­filt, ett sätt att fly värl­dens verk­li­ga pro­blem. Skill­na­den mel­lan dem som vän­der blic­ken mot natt­him­len och sö­ker Gud och dem som sö­ker en li­ten röd prick är in­te nöd­vän­digt­vis så stor. I bå­da fal­len kan det hand­la om es­ka­pism. För allt vårt hopp, al­la vå­ra an­sträng­ning­ar mås­te rik­tas mot blå pric­ken, den en­da, vår en­da.

ILLUSTRATION: ERNENN

FOTO: LEH­TIKU­VA / AFP PHO­TO / PETER PARKS

Elon Musk för­ut­spår en ko­lo­ni med upp till en mil­jon in­vå­na­re på Mars in­om hund­ra år.

BILD: NASA/GODDARD SPA­CE FLIGHT CENTER

At­mo­sfä­ren på Mars är kall och strål­ning­en vid ytan är stark. Stark är ock­så dröm­men om Mars, som en del till och med vill ko­lo­ni­se­ra. Bil­den är fram­ta­gen av en konst­när, på upp­drag av Nasa.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.