Aldrig vuxen, bara förvuxen
I Lina Sjöbergs roman blir Simson en biblisk Bamse helt utan den lille björnens glada lynne och rättrådighet.
Delila får sista ordet – i Lina Sjöbergs roman om den bibliska superhjälten Simson. Det är ju hon som till sist klipper av hans hår och berövar honom styrkan. Men många får komma till tals i Sjöbergs synvinkelskiftande omdiktning av de fyra kapitlen i den gammaltestamentliga Domarboken.
Som bekant har konstnärer, författare, kompositörer, dramatiker, filmregissörer och serieskapare länge fängslats av Simsons öde. En av de viktigaste föregångarna i modern tid är den israeliske författaren David Grossman med sin essä Lejonhonung (till svenska 2006). Det är ett försök att göra upp med synen på Simson som nationell hjälte.
Tolkningarna av Simson har också varit många under historiens gång, som Israels befriare, som en tragisk hjälte som faller offer för en passion, som en Guds utvalde och som allegorisk figur för Kristus. Grossman frågar sig med rätta hur en människa som föröder och mördar tusentals kan ges hjältestatus. Han prövar en annan tolkning. Oförmögen att hantera sin styrka blir Simson en bild för den moderna staten Israel och dess problemfyllda förhållande till omvärlden.
Behärskar det bibliska
Sjöberg har en annan ambition. Hennes försök att förstå den Herkulesliknande Simson ansluter sig till den rika traditionen av skönlitterära tolkningar av personer och episoder ur Bibeln. Själv är hon som bibelforskare inriktad på just de bibliska berättelsernas variationsrika framträdande i modern prosa.
I sin avhandling undersökte hon hur bibelreferenserna fungerade i Sara Lidmans Jernbaneepos. Hon behärskar dessutom den bibliska och främreorientaliska historien och dess miljöer mycket väl – en grundförutsättning för att skapa en fungerande historisk roman.
Men det krävs mer för att lyckas fullt ut i denna anrika genre. En legitim förväntan på en historisk roman är att den ska få vårt eget nu att framträda i ett annat och i bästa fall avslöjande ljus. Vad som också i regel bidrar till en rikare tillägnelse är en metapoetisk bearbetning av de svårigheter som är förbundna med en genre som replikerar på historien. Det förra inträffar inte på annat vis än att Simson-berättelsen blir mer komplex och huvudgestalten psykologiskt mer begriplig. Det senare tycks inte ingå i omskrivningen av denna legend.
I Grossmans fall är omläsningen i nuet huvudangelägenheten. I sin sista aktion dör Simson själv när han störtar filistéernas festlokal och dödar fler än någonsin tidigare. Det får Grossman att fråga sig om hjälten i själva verket är världslitteraturens förste självmordsbombare. Men vad vill egentligen Sjöberg med sin roman?
Aldrig vuxen, bara förvuxen
Den monstruöst starke bergsbon Simson ges ett ansikte och en fylligare historia. Fram träder ett barn och så småningom en yngling som inte är som andra. Han blir liksom aldrig vuxen. Bara förvuxen. Utrustad med en styrka som har honom i sitt våld. En biblisk Bamse helt utan den lille björnens glada lynne och rättrådighet. Simson dricker inte heller dunderhonung för att bli stark. Styrkan flyter i hans blod som när det börjar svalla gör honom oövervinnerlig och djupt olycklig. Under sitt korta liv är han oftast på flykt.
För männen han möter är han främst ett potentiellt hot, de blir provocerade eller livrädda och löper oavsett vilket risken att bli lemlästade. Kvinnorna är de enda som verkligen ser Simson i helfigur: det överjordiskt starka barnet som mer än något annat söker ömhet och frid men som aldrig lyckas få det annat än i den modersfamn han måste lämna och i Delilas knä som blir hans undergång.
Lina Sjöberg har lärt sig att skriva bra – alltså: hon kan anpassa sin stil efter person och stämning. Skrivaren, en nyckelfigur i de tidiga civilisationerna, håller samman berättelsen och är samtidigt personligt närvarande; mamma är innerlig och klok; Simson är Simson, stolpig och ordkarg som en som har svårt att uttrycka känslor och tankar i ord; och så en klassisk allvetande berättare när det behövs – allt skickligt sammanfogat i en prismatisk berättarstruktur.
Vad mer kan man begära? Ett temperament och en stil. När hantverket fungerar så bra som det gör i Sjöbergs fall kan det vara dags att överge de goda råden från skrivarkursen. Emellanåt måste det skrivna få skorra, för att tala med den antiestetiska estetikern Ekelöf. Kanske kan då också en röst skära genom det stora prosabruset.
En legitim förväntan på en historisk roman är att den ska få vårt eget nu att framträda i ett annat och i bästa fall avslöjande ljus.