Ald­rig vux­en, ba­ra för­vux­en

I Li­na Sjö­bergs ro­man blir Simson en bib­lisk Bam­se helt ut­an den lil­le björ­nens gla­da lyn­ne och rätt­rå­dig­het.

Hufvudstadsbladet - - Kultur - RO­MAN Li­na Sjö­berg Simson Wey­ler 2018 HåKAN MöLLER kul­tur@ksf­me­dia.fi

De­li­la får sista or­det – i Li­na Sjö­bergs ro­man om den bib­lis­ka su­per­hjäl­ten Simson. Det är ju hon som till sist klip­per av hans hår och be­rö­var ho­nom styr­kan. Men många får kom­ma till tals i Sjö­bergs syn­vin­kel­skif­tan­de omdikt­ning av de fy­ra ka­pit­len i den gam­mal­tes­ta­ment­li­ga Do­mar­bo­ken.

Som be­kant har konst­nä­rer, för­fat­ta­re, kom­po­si­tö­rer, dra­ma­ti­ker, film­re­gis­sö­rer och se­ri­e­ska­pa­re länge fängs­lats av Simsons öde. En av de vik­ti­gas­te fö­re­gång­ar­na i mo­dern tid är den is­ra­e­lis­ke för­fat­ta­ren Da­vid Gross­man med sin es­sä Le­jon­ho­nung (till svens­ka 2006). Det är ett för­sök att gö­ra upp med sy­nen på Simson som na­tio­nell hjäl­te.

Tolk­ning­ar­na av Simson har ock­så va­rit många un­der histo­ri­ens gång, som Is­ra­els be­fri­a­re, som en tra­gisk hjäl­te som fal­ler of­fer för en pas­sion, som en Guds ut­val­de och som al­le­go­risk fi­gur för Kristus. Gross­man frå­gar sig med rät­ta hur en män­ni­ska som för­ö­der och mör­dar tu­sen­tals kan ges hjäl­testa­tus. Han prö­var en an­nan tolk­ning. Oför­mögen att han­te­ra sin styr­ka blir Simson en bild för den mo­der­na sta­ten Is­ra­el och dess pro­blem­fyll­da för­hål­lan­de till om­värl­den.

Be­härs­kar det bib­lis­ka

Sjö­berg har en an­nan am­bi­tion. Hen­nes för­sök att för­stå den Her­ku­le­slik­nan­de Simson an­slu­ter sig till den ri­ka tra­di­tio­nen av skön­lit­te­rä­ra tolk­ning­ar av per­so­ner och epi­so­der ur Bi­beln. Själv är hon som bi­bel­fors­ka­re in­rik­tad på just de bib­lis­ka be­rät­tel­ser­nas va­ri­a­tions­ri­ka fram­trä­dan­de i mo­dern pro­sa.

I sin av­hand­ling un­der­sök­te hon hur bi­bel­re­fe­ren­ser­na fun­ge­ra­de i Sa­ra Lid­mans Jern­ba­nee­pos. Hon be­härs­kar dess­utom den bib­lis­ka och främ­re­o­ri­en­ta­lis­ka histo­ri­en och dess mil­jö­er myc­ket väl – en grund­för­ut­sätt­ning för att ska­pa en fun­ge­ran­de hi­sto­risk ro­man.

Men det krävs mer för att lyc­kas fullt ut i den­na an­ri­ka gen­re. En le­gi­tim för­vän­tan på en hi­sto­risk ro­man är att den ska få vårt eget nu att fram­trä­da i ett an­nat och i bäs­ta fall av­slö­jan­de ljus. Vad som ock­så i re­gel bi­drar till en ri­ka­re tilläg­nel­se är en me­ta­po­e­tisk be­ar­bet­ning av de svå­rig­he­ter som är för­bund­na med en gen­re som re­pli­ke­rar på histo­ri­en. Det för­ra in­träf­far in­te på an­nat vis än att Simson-be­rät­tel­sen blir mer kom­plex och hu­vud­ge­stal­ten psy­ko­lo­giskt mer be­grip­lig. Det se­na­re tycks in­te in­gå i om­skriv­ning­en av den­na le­gend.

I Gross­mans fall är om­läs­ning­en i nu­et hu­vud­an­ge­lä­gen­he­ten. I sin sista ak­tion dör Simson själv när han stör­tar fi­lis­té­er­nas fest­lo­kal och dö­dar fler än nå­gon­sin ti­di­ga­re. Det får Gross­man att frå­ga sig om hjäl­ten i själ­va ver­ket är världs­lit­te­ra­tu­rens förs­te själv­mords­bom­ba­re. Men vad vill egent­li­gen Sjö­berg med sin ro­man?

Ald­rig vux­en, ba­ra för­vux­en

Den monst­ru­öst star­ke bergs­bon Simson ges ett an­sik­te och en fyl­li­ga­re histo­ria. Fram trä­der ett barn och så små­ning­om en yng­ling som in­te är som and­ra. Han blir lik­som ald­rig vux­en. Ba­ra för­vux­en. Utrus­tad med en styr­ka som har ho­nom i sitt våld. En bib­lisk Bam­se helt ut­an den lil­le björ­nens gla­da lyn­ne och rätt­rå­dig­het. Simson dric­ker in­te hel­ler dun­der­ho­nung för att bli stark. Styr­kan fly­ter i hans blod som när det bör­jar sval­la gör ho­nom oö­ver­vin­ner­lig och djupt olyck­lig. Un­der sitt kor­ta liv är han of­tast på flykt.

För män­nen han mö­ter är han främst ett po­ten­ti­ellt hot, de blir pro­vo­ce­ra­de el­ler liv­räd­da och lö­per oav­sett vil­ket ris­ken att bli lem­läs­ta­de. Kvin­nor­na är de en­da som verk­li­gen ser Simson i hel­fi­gur: det över­jor­diskt star­ka bar­net som mer än nå­got an­nat sö­ker öm­het och frid men som ald­rig lyc­kas få det an­nat än i den mo­ders­famn han mås­te läm­na och i De­li­las knä som blir hans un­der­gång.

Li­na Sjö­berg har lärt sig att skri­va bra – allt­så: hon kan an­pas­sa sin stil ef­ter per­son och stäm­ning. Skri­va­ren, en nyc­kel­fi­gur i de ti­di­ga ci­vi­li­sa­tio­ner­na, hål­ler sam­man be­rät­tel­sen och är sam­ti­digt per­son­ligt när­va­ran­de; mam­ma är in­ner­lig och klok; Simson är Simson, stol­pig och ord­karg som en som har svårt att ut­tryc­ka käns­lor och tan­kar i ord; och så en klas­sisk all­ve­tan­de be­rät­ta­re när det be­hövs – allt skick­ligt sam­man­fo­gat i en pris­ma­tisk be­rät­tar­struk­tur.

Vad mer kan man be­gä­ra? Ett tem­pe­ra­ment och en stil. När hant­ver­ket fun­ge­rar så bra som det gör i Sjö­bergs fall kan det va­ra dags att över­ge de go­da rå­den från skrivar­kur­sen. Emel­lanåt mås­te det skriv­na få skor­ra, för att ta­la med den an­ti­e­s­te­tis­ka es­te­ti­kern Ekelöf. Kanske kan då ock­så en röst skä­ra ge­nom det sto­ra pro­sabru­set.

En le­gi­tim för­vän­tan på en hi­sto­risk ro­man är att den ska få vårt eget nu att fram­trä­da i ett an­nat och i bäs­ta fall av­slö­jan­de ljus.

RUNARSDOTTER FOTO: SOFIA

Li­na Sjö­bergs bi­bel­kun­ska­per är go­da och hant­ver­ket fun­ge­rar, men re­cen­sen­ten öns­kar att det skriv­na fått skor­ra ibland och vi­sa me­ra av tem­pe­ra­ment och stil.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.