Skejt­kul­tur i kon­cep­tu­ell tapp­ning

Ian Wael­ders hem­si­da lo­var nå­got an­nat än ut­ställ­ning­en på Fin­lands to­to­gra­fis­ka mu­se­um le­ver upp till.

Hufvudstadsbladet - - Kultur - kul­tur@ksf­me­dia.fi HELEN KORPAK

KONST Ian Wael­der Who would be in­te­res­ted in an emp­ty par­king lot? Fin­lands fo­to­gra­fis­ka mu­seums Pro­jektrum­met, Ka­bel­fa­bri­ken, Tall­bergs­ga­tan 1 G. Till den 3.6.

Konst som starkt är ro­tad i en spe­ci­fik sub­kul­tur de­lar ofrån­kom­li­gen åsik­ter på ett helt an­nat sätt än så kal­lad “all­män” konst gör. Punk, bdsm och skejt­boar­ding är ex­em­pel på fe­no­men som sipp­rat in i fin­rum­men till eli­tis­tiskt el­ler kon­ser­va­tivt lag­da män­ni­skors sto­ra för­tret. Ir­ri­ta­tio­nen är an­tag­li­gen del­vis sprung­en ur käns­lan av att va­ra ex­klu­de­rad, och visst är konst ba­se­rad på sub­ver­si­va sub­kul­tu­rer ex­klu­de­ran­de, trots att den ock­så bred­dar fäl­tet. Ett kon­kret ex­em­pel på det­ta är den ame­ri­kansk-spans­ka konst­nä­ren Ian Wael­ders på­gåen­de skej­tin­spi­re­ra­de so­lout­ställ­ning på Fin­lands fo­to­gra­fis­ka mu­se­um.

Skejt­boar­ding ver­kar va­ra nå­got som väc­ker djup pas­sion i unga och som ut­veck­lar ett re­jält bro­der­skap unga kil­lar emel­lan. Jag an­vän­der med flit ett kö­nat språk, ef­tersom det är ett fak­tum att skejt­kul­tu­ren tra­di­tio­nellt va­rit starkt mans­se­pa­ra­tis­tisk och att den in­te ba­ra hand­lar om att rul­la på en brä­da med små hjul, ut­an att den ock­så hand­lar om fri­het.

Skejt­boar­ding är en livs­stil, allt­så är det na­tur­ligt att många skej­ta­re som även bli­vit konst­nä­rer är starkt in­flu­e­ra­de av skejt­kul­tu­ren. I Fin­land är det främs­ta ex­emp­let på det­ta kanske Tu­uk­ka Kai­la (f. 1975), vars skejt­bak­grund gång på gång gör sig påmind, va­re sig han ska­par enor­ma ab­strak­ta verk i mörk­rum el­ler hand­tryc­ker ob­sky­ra fan­zi­nes.

Som in­ter­na­tio­nell ak­tör kan frans­ka Rap­haël Zar­ka (f. 1977) näm­nas: hans mångsidi­ga konst­när­skap in­ne­fat­tar till ex­em­pel vack­ra geo­met­ris­ka trä­skulp­tu­rer som även kan fun­ge­ra som skejtramp.

Vi­su­ellt mo­gen

Likt Kai­la, Zar­ka, och ota­li­ga and­ra har Ian Wael­der (f. 1993) vux­it upp som en del av ett skejt­board­sam­man­hang, vil­ket även för ho­nom har spe­lat en in­te­gral roll i hans konst­när­li­ga ut­veck­ling.

Skejt­kul­tu­ren har all­tid haft ett nä­ra för­hål­lan­de till fo­to­gra­fi­et. Do­ku­men­te­ring av tricks hör till, men hop­pet från att ta ögon­blicks­bil­der i ex­trem vid­vin­kel till att ut­veck­la en kon­cep­tu­ell konst­när­lig prak­tik är stort. Wael­der har åta­git sig den upp­gif­ten, och en snabb un­der­sök­ning av hans oeuv­re räc­ker som be­vis för att han hit­tat rätt: den unga konst­nä­rens on­li­ne­port­fo­lio sträc­ker sig he­la fem år till­ba­ka och vi­sar prov på im­po­ne­ran­de vi­su­ell mog­nad. Helt klart finns det i skejt­kul­tu­ren myc­ket som ur Wael­ders in­re fram­ma­nat in­spi­ra­tion och in­sikt.

Wael­ders hem­si­da är full av bil­der på verk som är ra­san­de snyg­ga, även om man nog sett en del av det vi­su­el­la språ­ket för­ut (ing­et nytt un­der so­len...). Wael­der är i högs­ta grad en mix­ed me­dia-konst­när: han blan­dar skulp­tur och in­stal­la­tion med foto, kol­lage och ab­strak­ta två­di­men­sio­nel­la verk ut­för­da i va­ri­e­ra­de tek­ni­ker. En så­dan chock då att Fo­to­gra­fis­ka mu­se­ets Wael­der-ut­ställ­ning är ett halv­tomt grått rum med li­te slap­pa ap­pro­pri­e­ra­de bil­der och ett ljud­spår som loo­par med all­de­les för lång pa­us emel­lan var­ven. Hur blev det så fel när Wael­ders port­fo­lio är så snygg?

Ett gal­le­ri av svart­vi­ta por­trätt som egent­li­gen är hårt be­skur­na still­bil­der ur skejtvi­de­on do­mi­ne­rar rum­met och ac­kom­pan­je­ras av yt­ter­li­ga­re två fo­to­ba­se­ra­de verk samt det ovan­nämn­da ljud­spå­ret. Wael­der stäl­ler ut i mu­se­ets så kal­la­de Pro­jekt­rum, som har öp­pen an­sö­kan och fo­kus på unga konst­nä­rer.

Dys­tert

I van­li­ga fall ter sig rum­met ne­utralt, men i det­ta halv­tom­ma skick med en­bart kon­cep­tu­el­la bil­der som sak­nar vi­su­ell wow-fak­tor känns det dys­tert och tryc­kan­de. In­te myc­ket att snap­pa upp el­ler pro­ces­se­ra, in­te ens med hjälp av ut­ställ­nings­tex­ten. Det är in­te frå­gan om att det är för svår el­ler djup kon­cep­tu­a­lism, ut­an att det känns li­te slappt: som ett konst­sko­le­pro­jekt gjort i en works­hop man in­te helt or­kat ge sitt allt. Kanske en in­bi­ten skej­ta­re här kan se fle­ra di­men­sio­ner än en ge­nom­snitt­lig be­trak­ta­re?

Hår­da ord, men det är svårt att få ihop hel­he­ten i Ka­bel­fa­bri­ken med det man ser på Wael­ders hem­si­da. Kanske det är ett ex­em­pel på in­ter­nets ten­dens att för­vränga verk­lig­he­ten: om nå­gons liv via so­ci­a­la me­dia kan ver­ka hund­ra pro­cent gla­mou­röst och kon­trol­le­rat kan väl en ung per­sons konst­när­skap pre­sen­te­rat på snygg hem­si­da ver­ka mog­na­re än vad det är i den kon­kre­ta verk­lig­he­ten. El­ler kanske det va­rit frå­ga om att här för­sö­ka vi­sa Wael­ders fo­to­gra­fis­ka si­da för att mat­cha mu­se­ets namn?

I vil­ket fall mås­te det va­ra taj­ta­re ifall Pro­jektrum­mets över­di­men­sio­ne­ra­de ut­ställ­nings­ti­der på över två må­na­der ska kun­na rätt­fär­di­gas. En mer am­bi­tiös ku­ra­te­ring ef­ter­ly­ses, spe­ci­ellt med tan­ke på en så hög­klas­sig ut­ställ­ning man kun­nat få av Wael­ders konst. Det är säl­lan nå­gon så ung har en så en­het­lig och själv­sä­ker port­fo­lio, och Wael­der har ut­an tvi­vel år­tion­den av so­lout­ställ­ning­ar fram­för sig. Synd att Helsing­for­spubli­ken in­te fick se mer den­na gång.

Det är säl­lan nå­gon så ung har en så en­het­lig och själv­sä­ker port­fo­lio, och Wael­der har ut­an tvi­vel år­tion­den av so­lout­ställ­ning­ar fram­för sig.

FOTO: VIRVE LAUSTELA/FIN­LANDS FO­TO­GRA­FIS­KA MU­SE­UM

Skejt­boar­ding som livs­stil, do­ku­men­te­rad av Ian Wael­der.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.