Skejtkultur i konceptuell tappning
Ian Waelders hemsida lovar något annat än utställningen på Finlands totografiska museum lever upp till.
KONST Ian Waelder Who would be interested in an empty parking lot? Finlands fotografiska museums Projektrummet, Kabelfabriken, Tallbergsgatan 1 G. Till den 3.6.
Konst som starkt är rotad i en specifik subkultur delar ofrånkomligen åsikter på ett helt annat sätt än så kallad “allmän” konst gör. Punk, bdsm och skejtboarding är exempel på fenomen som sipprat in i finrummen till elitistiskt eller konservativt lagda människors stora förtret. Irritationen är antagligen delvis sprungen ur känslan av att vara exkluderad, och visst är konst baserad på subversiva subkulturer exkluderande, trots att den också breddar fältet. Ett konkret exempel på detta är den amerikansk-spanska konstnären Ian Waelders pågående skejtinspirerade soloutställning på Finlands fotografiska museum.
Skejtboarding verkar vara något som väcker djup passion i unga och som utvecklar ett rejält broderskap unga killar emellan. Jag använder med flit ett könat språk, eftersom det är ett faktum att skejtkulturen traditionellt varit starkt mansseparatistisk och att den inte bara handlar om att rulla på en bräda med små hjul, utan att den också handlar om frihet.
Skejtboarding är en livsstil, alltså är det naturligt att många skejtare som även blivit konstnärer är starkt influerade av skejtkulturen. I Finland är det främsta exemplet på detta kanske Tuukka Kaila (f. 1975), vars skejtbakgrund gång på gång gör sig påmind, vare sig han skapar enorma abstrakta verk i mörkrum eller handtrycker obskyra fanzines.
Som internationell aktör kan franska Raphaël Zarka (f. 1977) nämnas: hans mångsidiga konstnärskap innefattar till exempel vackra geometriska träskulpturer som även kan fungera som skejtramp.
Visuellt mogen
Likt Kaila, Zarka, och otaliga andra har Ian Waelder (f. 1993) vuxit upp som en del av ett skejtboardsammanhang, vilket även för honom har spelat en integral roll i hans konstnärliga utveckling.
Skejtkulturen har alltid haft ett nära förhållande till fotografiet. Dokumentering av tricks hör till, men hoppet från att ta ögonblicksbilder i extrem vidvinkel till att utveckla en konceptuell konstnärlig praktik är stort. Waelder har åtagit sig den uppgiften, och en snabb undersökning av hans oeuvre räcker som bevis för att han hittat rätt: den unga konstnärens onlineportfolio sträcker sig hela fem år tillbaka och visar prov på imponerande visuell mognad. Helt klart finns det i skejtkulturen mycket som ur Waelders inre frammanat inspiration och insikt.
Waelders hemsida är full av bilder på verk som är rasande snygga, även om man nog sett en del av det visuella språket förut (inget nytt under solen...). Waelder är i högsta grad en mixed media-konstnär: han blandar skulptur och installation med foto, kollage och abstrakta tvådimensionella verk utförda i varierade tekniker. En sådan chock då att Fotografiska museets Waelder-utställning är ett halvtomt grått rum med lite slappa approprierade bilder och ett ljudspår som loopar med alldeles för lång paus emellan varven. Hur blev det så fel när Waelders portfolio är så snygg?
Ett galleri av svartvita porträtt som egentligen är hårt beskurna stillbilder ur skejtvideon dominerar rummet och ackompanjeras av ytterligare två fotobaserade verk samt det ovannämnda ljudspåret. Waelder ställer ut i museets så kallade Projektrum, som har öppen ansökan och fokus på unga konstnärer.
Dystert
I vanliga fall ter sig rummet neutralt, men i detta halvtomma skick med enbart konceptuella bilder som saknar visuell wow-faktor känns det dystert och tryckande. Inte mycket att snappa upp eller processera, inte ens med hjälp av utställningstexten. Det är inte frågan om att det är för svår eller djup konceptualism, utan att det känns lite slappt: som ett konstskoleprojekt gjort i en workshop man inte helt orkat ge sitt allt. Kanske en inbiten skejtare här kan se flera dimensioner än en genomsnittlig betraktare?
Hårda ord, men det är svårt att få ihop helheten i Kabelfabriken med det man ser på Waelders hemsida. Kanske det är ett exempel på internets tendens att förvränga verkligheten: om någons liv via sociala media kan verka hundra procent glamouröst och kontrollerat kan väl en ung persons konstnärskap presenterat på snygg hemsida verka mognare än vad det är i den konkreta verkligheten. Eller kanske det varit fråga om att här försöka visa Waelders fotografiska sida för att matcha museets namn?
I vilket fall måste det vara tajtare ifall Projektrummets överdimensionerade utställningstider på över två månader ska kunna rättfärdigas. En mer ambitiös kuratering efterlyses, speciellt med tanke på en så högklassig utställning man kunnat få av Waelders konst. Det är sällan någon så ung har en så enhetlig och självsäker portfolio, och Waelder har utan tvivel årtionden av soloutställningar framför sig. Synd att Helsingforspubliken inte fick se mer denna gång.
Det är sällan någon så ung har en så enhetlig och självsäker portfolio, och Waelder har utan tvivel årtionden av soloutställningar framför sig.