Hör hemma på idéavdelningen
Skådespelare, regissör, författare. Tidigare teaterchef och nuvarande kulturfondsordförande. Ann-Luise Bertell har många strängar på sin lyra. I höst börjar hon som chefdramaturg på Svenska Teatern.
Ann-Luise Bertell har haft en månsidig karriär som författare och teaterarbetare. Från och med i höst blir hon chefsdramaturg på Svenska Teatern.
– Jag hör verkligen hemma på idéavdelningen, säger hon.
– Teaterchefen Joachim Thibblin och jag har inlett en diskussion, och det finns planer och idéer. Men det är inget jag kan berätta om i det här skedet.
Det säger Ann-Luise Bertell när hon får frågan vad vi kan vänta oss att få se på Svenska Teaterns scener när hon på hösten börjar jobba som chefdramaturg, som kollega till dramaturgen Kristoffer Möller.
Vi träffas på kaféet Kulmakuppila i Berghäll, i de kvarter där hon bodde under studietiden på Teaterhögskolan, ett stenkast från platsen där hon under vårvintern arbetat med att regissera pjäsen Egenmäktigt förfarande på Lilla teatern.
– Jag trivs väldigt bra med idéer, jag hör verkligen hemma på idéavdelningen, säger hon.
Idéavdelningen hon talar om är alltså dramaturgiatet på Svenska Teatern. Det är den avdelning på teatern där man sållar bland tänkbara pjäser för teatern, funderar över uppslag till nya pjäser och ibland till och med skriver egna.
– Jag är väldigt fascinerad av att berätta historier – bra och roliga och häftiga historier – och att göra det så bra som möjligt.
Revy och sommarteater
Ann-Luise Bertell, född och uppvuxen i Kimo i Oravais, har haft många uppgifter inom teatern. Hon har varit skådespelare, regissör och teaterchef. Hon har även skrivit ett flertal pjäser.
Hon har inte tidigare jobbat som dramaturg på heltid men historieberättare har hon varit hela livet.
– I lågstadiet skrev jag sketcher till klassens roliga timme, där vi skulle hitta på program själv. Och det passade mig på något sätt redan från början, från årskurs ett.
Hon säger att hon från första början visste att hon skulle vara med i revyn i Oravais. Men det blev ändå sommarteatern i den egna hembyn som blev den aspirerande unga skådespelarens första plantskola.
– Jag kom med i sommarteatern 1986, med Erik Kiviniemi och det gäng som var aktivt då. I högstadiet gjorde jag sedan julfestprogram och i gymnasiet en egen Askungenpjäs.
Snart nog kom även revyn in i bilden. Den unga Bertell tillbringade somrarna på Oravais teater och vintrarna på Oravais ungdomsförening. Oravais teater kom också att bli en trygg hamn att återvända till då hon senare prövade sina vingar som pjäsförfattare och regissör.
Kulturchock på Teaterhögskolan
Men att teatern skulle bli ett yrke var inte så klart i början. Hon hade höga betyg och sökte in till juristutbildningen och till Hanken i Åbo, där hon fick en studieplats.
– Jag ville bort från Österbotten. Jag studerade i Åbo i ett år. Men det var främmande för mig att studera marknadsföring, även om jag efteråt många gånger märkt att jag kunde ha haft nytta av det i mitt arbete inom teatern.
Så hon sökte till Teaterhögskolan i Helsingfors och blev antagen. Hösten 1991 inledde hon studierna, som innebar en liten kulturchock.
– Jag kom från amatörteatern och det var så väldigt annorlunda att jobba professionellt. Jag funderade hela tiden på vad jag borde göra, om det här alls är för mig.
Men färdig blev hon, och efter studierna arbetade hon en kort tid först på Unga Teatern och sedan på Svenska Teatern.
Så hörde dåvarande teaterchefen Erik Kiviniemi av sig och erbjöd jobb på Wasa Teater. I det skedet hade hon gift sig med sin man Jonny och fått sitt första barn.
– Jag kände inte att det var i södra Finland jag ville bo. Det fanns så mycket med Österbotten som jag kände som mitt. Det var mitt själsliga landskap och det har också blivit mitt konstnärliga landskap. Allt jag gjort har handlat om de människorna och den värld som finns där. Jag kunde inte tänka mig att bo någon annanstans.
Att läsa och att skriva
Det finns många musiker i Ann-Luise Bertells släkt men själv har hon alltid haft pennan och pappret som sina viktigaste instrument.
– Att skriva har alltid fallit sig lätt för mig. Jag har ofta känt att jag är bättre på att formulera mig i skrift än i tal.
Hon säger att hon började läsa tidigt och att hon som barn läste sig igenom hela skolbiblioteket.
– Läsningen har varit min bästa utbildning. Därifrån är vägen inte så lång till att skriva.
Hennes första bok var diktsamlingen Rus av gul som gavs ut 1991.
– Visst kändes det stort att få se sina texter i bokform. Men det där med att bli publicerad är inte huvudsaken för mig. Skrivandet är något jag håller på med oberoende av allt annat. Klart det är roligt när det blir en bok men jag är inte beroende av det, säger hon.
Det är känslan av att få berätta en bra historia som driver henne och det kan man göra på många sätt. Ibland har det blivit i bokform – senast romanen Vänd om min längtan år 2016 – men många gånger har det varit i pjäsform,
”Jag kände att jag kommit hem”
Pjäsen Fannys första liv hade urpremiär sommaren 2004 på välbekanta Oravais teater och var ett stort kliv framåt för henne som pjäsförfattare och inte minst som regissör.
– Det var något som stämde väldigt bra då jag regisserade den. Jag minns att jag tänkte att nu har jag hittat min plats i teatervärlden. Jag gick från att vara ohyggligt rädd för hur det ska gå till att känna att jag kommit hem.
Sedan dess har regiuppdragen blivit allt fler och de egna rollarbetena färre. På Svenska Teatern regisserade hon 2016 pjäsen Allt som är underbart av Duncan McMillan och 2017 regisserade hon sin egen pjäs Tuva och Ture i hemligheternas hus för Åbo Svenska Teater.
Före det hann hon åren 2010-2015 axla ansvaret som chef för Wasa Tea-
ter, den teater hon arbetat på under en stor del av sin yrkeskarriär. Även där kom hennes egna texter att bli en del av repertoaren.
Tillbaka till Helsingfors
Den stundande återkomsten till Helsingfors har lämpligt nog gått via ett regiuppdrag. Den 15 mars hade dramatiseringen av Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande premiär på Lilla Teatern.
– Det är en bok som människor antingen älskat eller haft jättesvårt med, säger hon.
– Det som gör den så intressant är hur den berättar om hur känslorna styr oss. Hur förnuftiga och rationella vi än försöker vara så är vi ändå på något sätt på stenåldern när känslorna börjar styra.
Bertell säger att Anderssons sätt att skriva tilltalar henne och att just detta stycke ligger mycket nära den sorts berättelser hon gärna vill berätta, såväl som regissör som författare.
– Lena Andersson skriver så otroligt utstuderat och intelligent kring det här med att vara besatt. Hon formulerar det så iskallt skarpt samtidigt som det handlar om känslor. Ja, jag vill berätta om ämnen som berör och som till och med gör ont. Jag vill borra mig in i känslorna och belysa dem från olika vinklar.
Lusten och viljan att berätta en bra berättelse är en viktig drivkraft för Ann-Luise Bertell. Hur hon finner vägen till dem är rätt så enkel.
– Jag lever enligt den principen att jag går dit livet leder mig. Sådant som kommer till en utan att man försökt så mycket tror jag många gånger är det mest rätta, säger hon.
– Går man bara den vägen och håller på med sådant man tycker om, och hela tiden försöker lära sig nytt, då blir det som det är tänkt. Då kommer de projekt emot en som det är meningen man ska göra, eller så får man den där idén som leder en vidare.
❞ Ja, jag vill berätta om ämnen som berör och som till och med gör ont. Jag vill borra mig in i känslorna och belysa dem från olika vinklar.