Problemet många som "döstädar" tampas med är att sakerna inte hittar nya hem eftersom yngre generationer inte längre vill ha dem.
I flera hundra år hade ärvda bruksföremål, möbler och böcker ett värde. De samlades, sparades och användes av nya generationer. Nu har tidvattnet vänt.
För tredje veckoslutet i sträck tömmer vi en kär, äldre släktings långvariga hem på saker. Alla efterkommandes bostäder, garage och källarförråd har för länge sedan fyllts, men ännu syns ingen ljusning. Tvärtom kommer det fram mer och mer saker ju längre vi håller på.
Reseminnen, tunga äldre möbler i mättade färger, barnahänders hemgjorda prydnader, kokböcker, hundratals kilo videokassetter och diabilder, tiotals hyllmeter litteratur.
Där finns många klenoder. Till exempel en tidig upplaga av Mumintrollet på kometjakt, där Sniff till sin förskräckelse möter ”det Odjur som vakar över alla ägodelars förbannelse”.
Jag tittar på den oöverskådliga mängden lådor och föremål och undrar om Odjuret som vakar över alla ägodelars förbannelse nu hemsöker Norden. Kan det vara så att den historiska ackumuleringen av föremål kulminerar i mina föräldrars och deras föräldrars årskullar?
”I vår generation slängde man inte bort saker. Allt kunde behövas”, säger mormor och farmor.
De vet vad de talar om, de upplevde världskrigets vanvett och efterkrigstidens knapphet. Det fanns inte pengar för att köpa prylar, och även om det funnits var affärernas utbud så begränsat att konsumtionsfester var uteslutna.
Men decennierna som följde såg välfärdsstatens expansion öka Finlands materiella välstånd på ett sätt som få kunde ana. Möbler man tidigare byggt själv eller kläder man länge sparat för började massproduceras och förlorade sitt värde. Med teknologins sjumilakliv sköljde en flodvåg av leksaker och underhållningsteknik in i familjernas vardagsrum.
Samtidigt levde mentaliteten av att spara i viss mån kvar hos krigsgenerationen och dess barn. Följden är bostäder som nu på 2010-talet dignar av föremål. Flera släktleds samlade inköp tillsammans med de senaste decenniernas Ikeamöbler och teknologi som redan hunnit bli föråldrad.
Problemet många som ”döstädar” tampas med är att de här sakerna inte hittar nya hem, eftersom yngre generationer inte längre vill ha dem. När jag besöker jämnåriga är deras bostäder i regel avskalade, på gränsen till minimalistiska. Det är tomma ytor, ljusgrått, svart och framför allt vitt. Böcker har man i digital form. Många ungas stora skräck är brokiga, gamla föremål som äter upp kvadratmeter.
Sakernas tidvatten har vänt och nu går suget ut ur vardagsrummen. Man samlar inte på saker, man samlar på upplevelser, som helst lagras digitalt.
Oviljan att ta emot föremål begränsar sig ingalunda till unga vuxna i kompakta ettor och tvåor. Det är över huvud taget svårt – och dessutom ofta dyrt – att göra sig av med saker.
När vi kör en intakt äldre soffa med tillhörande stolar till en återvinningscentral möts vi av djupa suckar och ovänligt tilltal. Soffan lyckas killarna genast ha sönder, varpå de fräser att vi måste ta den tillbaka på egen bekostnad eftersom det nu är omöjligt för dem att slussa den vidare. Inte så konstigt att många i glesbygden alltjämt för ut avlagda föremål på isen och lämnar dem där tills gumman Tö gjort sitt.
Bland farmors boklådor finns fem olika upplagor av Harry Martinsons Aniara. Eftersom böcker av nedärvd princip aldrig slängs bort bär jag hoppfullt med mig fyra Aniaror till ett antikvariat. Ointresset kunde inte vara mer kompakt. Bokhandlaren vill inte ens ta emot böckerna gratis. ”Nå, lägg dem i den där hyllan för femtiocentsböcker då, när du nu en gång släpat hit dem. Jag kommer ändå att föra ett lass till pappersinsamlingen inom kort”, säger han trött.
Nya lösningar behövs för att hantera dagens ohållbara överflöd av föremål. Regeringen har redan i flera år haft som mål att göra Finland till en föregångare inom cirkulär ekonomi, där råmaterialet i kasserade föremål tas till vara och används i nya produkter. Behändig tillgång till insamlingsplatser är viktig för att det här ska lyckas i vardagen.
Initiativ som loppmarknaden Relove på Tölötorg i Helsingfors visar också att det trots allt finns en andrahandsmarknad för äldre kvalitetssaker – förutsatt att kunderna får plocka russinen ur kakan på egna villkor och inte pådyvlas stora mängder grejer.
I grunden är krigsgenerationens inställning, att spara fullt användbara saker eller reparera trasiga, alla gånger mer hållbar än att ständigt köpa nytt.
Det är inte prylarna som är värdelösa, utan slöseriet med dem.