Grupper av funktionshindrade konkurrerar ut varandra
AUTISM Finland ratificerade FN:s funktionshinderkonvention bland de sista länderna i världen. Institutionerna ”revs”, dörrskyltarna byttes ut.
FN-konventionen är på grundlagsnivå. Den (och socialoch hälsovårdsreformens ursprungliga målsättning, smidiga processer) gav oss hopp om en bättre framtid och om upprättelse för tiden för barnauktioner. I praktiken samlar konventionen damm någonstans. Landets officiella uppföljning till FN glömmer bort många målgrupper. Handikappforumet och Ihmisoikeusliitto samlar därför feedback (till 30.5) i en parallellrapport.
Verkligheten går i diametralt motsatt riktning än konventionen. De funktionshindrade var de första att drabbas av regeringens spariver. Byråkratin har mångdubblats. Alla instanser inför avgifter och skär ner. Kommunerna ”stiftar lagar” och allt sker okoordinerat.
De med autism, med eller utan utvecklingsstörning, behandlas som problemavfall. Deras heldagsjobb ger mindre lön är lunchkostnaden för dagen. Det är skamligt. I andra länder anställer man dem, med lön. Här drabbas de dessutom av tre slags portvakter, alla med interna målsättningar.
Specialistvården förhandscensurerar behoven, kommunerna ignorerar dem. En handfull akutläkare har dessutom, ensamma, utformat nya principer för habiliteringen. I korthet står det: habilitera inte, skolan kan sköta ”terapierna” med vänster hand, på naturbegåvning. Folkpensionsanstalten (FPA) i sin tur har med interna beslut dragit in olika former av terapier. Motiveringarna för ett avslag saknar grund. De är linjebeslut maskerade som ”fakta”. Kunde vi inte spara allas krafter och göra FPA till finansiär framför ansökningsapparat? De träffar ju inte sina klienter.
FPA:s upphandling av terapeuttjänster är i konstant förändring. Man går från ytter- lighet till ytterlighet. Nu är det priset som gäller. Nyutexaminerade klarar sig bättre är de som specialiserat sig då priskvalitet-förhållandet nu är 80:20, från att ha varit 50:50 för fyra år sedan. Då skulle man ha fortbildat sig, ha modern apparatur och erbjuda bra utrymmen.
Kommunerna drar ner servicen under lagstadgad nivå. De räknar med att familjerna inte orkar stå på sig med rättelseyrkanden och domstolsbehandlingar respektive besvär åt olika håll. Domstolsväsendet belastas dock då kommunerna väljer att missköta sig. Bara en socialansvarighetslag på individnivå kunde fungera.
Anstalterna nedmonterades, sades det. Fem personers gruppbostäder blev normen. Den förverkligas som minst 15 personers enheter, det vill säga anstalter. Nu söker producenterna tillstånd för allt större enheter där till och med toalettpappren räknas. Skall våra normalt uppvuxna barn och unga som vuxna buras in på livstid? Är det det vi vill?
Folk skyr serviceproducenterna på grund av deras anstalttänk. Den ena handen vet inte vad den andra gör. Allt är i gungning. Processerna är
Skall våra normalt uppvuxna barn och unga som vuxna buras in på livstid? Är det det vi vill?
dyra, servicen existerar inte. Yrkesgrupperna inom omsorgen saknar modern kompetens. Det verkligt oroande är att kompetensen riskerar att ytterligare uttunnas. Framtidsutsikterna är så mörka att familjerna får panik. Ovissheten för de drabbade familjerna är tung att leva i. Vi tvingas ersätta systemet. Hur länge kan någon orka med det?
Social- och hälsovårdsreformen har på regionnivå, efter två år av möten, utlovat ”något alldeles nytt”. Det visar sig att man nästan kommit på gällande lagstiftning. Organisationerna följer oroat med, inte mer. Medborgarinitiativet mot upphandling av livslånga tjänster är en av de få ljusglimtarna i dag.
Man bygger en gigantisk regionbyråkrati och kräver samtidigt social- och hälsovårdsreformen på tre miljarder euro i besparingar för målgruppens del. Det går inte ihop. Regeringen låter de olika grupperna av funktionshindrade konkurrera ut varandra. Snart har vi bara tjänstemän på jobbet, utan någon serviceproduktion alls.
Familjerna har blivit pappersindustrins storkunder. Antalet ansökningar, kopior och bilagor är hundratals per år. Utgången är ändå oviss. Många familjer inom de slutna Facebook-grupperna säger att de inte sover och att ljudet av brevbäraren förorsakar illamående. Då vår dotter fyllde 16 år tog pappersexercisen med FPA och kommunen totalt 40 arbetsdagar i anspråk. Det är groteskt. Vi förvaltas, men ingen stöder oss.