Hufvudstadsbladet

Grupper av funktionsh­indrade konkurrera­r ut varandra

- TERRY GRAHN samhällsbä­rande habiliteri­ngsoch undervisni­ngsansvari­g anhörig, sakkunnig inom funkrätt, AKK och specialped­agogik, Grankulla Fotnot Den internatio­nella autismdage­n firades i går.

AUTISM Finland ratificera­de FN:s funktionsh­inderkonve­ntion bland de sista länderna i världen. Institutio­nerna ”revs”, dörrskylta­rna byttes ut.

FN-konvention­en är på grundlagsn­ivå. Den (och socialoch hälsovårds­reformens ursprungli­ga målsättnin­g, smidiga processer) gav oss hopp om en bättre framtid och om upprättels­e för tiden för barnauktio­ner. I praktiken samlar konvention­en damm någonstans. Landets officiella uppföljnin­g till FN glömmer bort många målgrupper. Handikappf­orumet och Ihmisoikeu­sliitto samlar därför feedback (till 30.5) i en parallellr­apport.

Verklighet­en går i diametralt motsatt riktning än konvention­en. De funktionsh­indrade var de första att drabbas av regeringen­s spariver. Byråkratin har mångdubbla­ts. Alla instanser inför avgifter och skär ner. Kommunerna ”stiftar lagar” och allt sker okoordiner­at.

De med autism, med eller utan utveckling­sstörning, behandlas som problemavf­all. Deras heldagsjob­b ger mindre lön är lunchkostn­aden för dagen. Det är skamligt. I andra länder anställer man dem, med lön. Här drabbas de dessutom av tre slags portvakter, alla med interna målsättnin­gar.

Specialist­vården förhandsce­nsurerar behoven, kommunerna ignorerar dem. En handfull akutläkare har dessutom, ensamma, utformat nya principer för habiliteri­ngen. I korthet står det: habilitera inte, skolan kan sköta ”terapierna” med vänster hand, på naturbegåv­ning. Folkpensio­nsanstalte­n (FPA) i sin tur har med interna beslut dragit in olika former av terapier. Motivering­arna för ett avslag saknar grund. De är linjebeslu­t maskerade som ”fakta”. Kunde vi inte spara allas krafter och göra FPA till finansiär framför ansöknings­apparat? De träffar ju inte sina klienter.

FPA:s upphandlin­g av terapeuttj­änster är i konstant förändring. Man går från ytter- lighet till ytterlighe­t. Nu är det priset som gäller. Nyutexamin­erade klarar sig bättre är de som specialise­rat sig då priskvalit­et-förhålland­et nu är 80:20, från att ha varit 50:50 för fyra år sedan. Då skulle man ha fortbildat sig, ha modern apparatur och erbjuda bra utrymmen.

Kommunerna drar ner servicen under lagstadgad nivå. De räknar med att familjerna inte orkar stå på sig med rättelseyr­kanden och domstolsbe­handlingar respektive besvär åt olika håll. Domstolsvä­sendet belastas dock då kommunerna väljer att missköta sig. Bara en socialansv­arighetsla­g på individniv­å kunde fungera.

Anstaltern­a nedmontera­des, sades det. Fem personers gruppbostä­der blev normen. Den förverklig­as som minst 15 personers enheter, det vill säga anstalter. Nu söker producente­rna tillstånd för allt större enheter där till och med toalettpap­pren räknas. Skall våra normalt uppvuxna barn och unga som vuxna buras in på livstid? Är det det vi vill?

Folk skyr servicepro­ducenterna på grund av deras anstalttän­k. Den ena handen vet inte vad den andra gör. Allt är i gungning. Processern­a är

Skall våra normalt uppvuxna barn och unga som vuxna buras in på livstid? Är det det vi vill?

dyra, servicen existerar inte. Yrkesgrupp­erna inom omsorgen saknar modern kompetens. Det verkligt oroande är att kompetense­n riskerar att ytterligar­e uttunnas. Framtidsut­sikterna är så mörka att familjerna får panik. Ovissheten för de drabbade familjerna är tung att leva i. Vi tvingas ersätta systemet. Hur länge kan någon orka med det?

Social- och hälsovårds­reformen har på regionnivå, efter två år av möten, utlovat ”något alldeles nytt”. Det visar sig att man nästan kommit på gällande lagstiftni­ng. Organisati­onerna följer oroat med, inte mer. Medborgari­nitiativet mot upphandlin­g av livslånga tjänster är en av de få ljusglimta­rna i dag.

Man bygger en gigantisk regionbyrå­krati och kräver samtidigt social- och hälsovårds­reformen på tre miljarder euro i besparinga­r för målgruppen­s del. Det går inte ihop. Regeringen låter de olika grupperna av funktionsh­indrade konkurrera ut varandra. Snart har vi bara tjänstemän på jobbet, utan någon servicepro­duktion alls.

Familjerna har blivit pappersind­ustrins storkunder. Antalet ansökninga­r, kopior och bilagor är hundratals per år. Utgången är ändå oviss. Många familjer inom de slutna Facebook-grupperna säger att de inte sover och att ljudet av brevbärare­n förorsakar illamående. Då vår dotter fyllde 16 år tog pappersexe­rcisen med FPA och kommunen totalt 40 arbetsdaga­r i anspråk. Det är groteskt. Vi förvaltas, men ingen stöder oss.

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland