Komisk och olycksbådande plastig resa
TEATER
Will You Still Love Me Tomorrow – Part One.
Sirius Teatern. Arbetsgruppen består av Ada Halonen, Anttoni Halonen och Wilhelm Grotenfelt.
Will You Still Love Me Tomorrow – Part One är en komisk men olycksbådande performans om det västerländska konsumtionssamhället. Temat är brännande aktuellt: I tider då nöjesflygandets massivt skadliga inverkan på miljön lyfts upp på ytan av diskussionen om skadliga konsumtionsval bänkar vi oss bokstavligen i en flygplanskabin gjord av böljande engångsplast för att bege oss ut på en resa vars destination kanske inte alls är de himmelska stränder som översvallande lyriskt beskrivs för oss av vår reseguide.
Wilhelm Grotenfelt och hans arbetsgrupp är inte rädda för att skriva sin publik på näsan, men gör det på ett utstuderat skojfriskt sätt som trots allt inte känns överförenklande. Som det sig bör på en flygresa erbjuds publiken generöst med förfriskningar: under den en timme långa färden bjuds det på så väl skumvin som blåbär, Gin Tonic som gröna kulor. Allting omsorgsfullt omslutet i små prassliga plastkuvert vars glansiga höljen bildar en växande hög i våra knän. Resul- tatet blir både en kommentar på konsumtionssamhället och ett realistisk återskapande av den speciella känslan som infinner sig under en flygresa (detta hjälps på traven av den väl genomtänkta ljudoch ljusdesignen och den redan omnämnda dekoren i utrymmet: kombinationen en av de mer effektiva jag upplevt).
Performansen är resultatet av en kort, intensiv planeringsperiod på två månader. Det här märks både i negativ men främst i positiv bemärkelse: ibland gör performansen ett lite oslipat och intellektuellt osofistikerat intryck på det sätt som den hamrar in sitt budskap men detta kompenseras mer än väl av den vitaliteten som genomsyrar den. Den intensiva arbetsprocessen passar ytterst väl till vårt hysteriska 24 timmars nyhetscykels mediesamhälle: en traditionell teater som arbetar utgående från en traditionell arbetsprocess med lång repetitionstid kan ha större svårigheter med att behandla tidsenliga ämnen på ett fräscht sätt.
En sista eloge förtjänar också Grotenfelt själv: hans nervösa spexande som vår reseledare skvallrar om en komisk talang som utgör en passande kontrast till det ödesdigra ämnet. Jag uppskattar särskilt då experimentell scenkonst har självsäkerheten att inte ta sig själv på fullt allvar: att ge publiken några tillfällen att kikna i skratt förtar på inget sett effekten av en mer avantgardistisk helhet.
Som namnet skvallrar utgör kvällens föreställning den första av en planerad trilogi, vars del två och tre precis som första delen kommer att spelas som endast två föreställningar var. Jag väntar med nyfikenhet och iver på fortsättningen.