180 000
Den progressiva rockens särdrag har inspirerat många band under årens lopp, men att två band som båda debuterat på 2010-talet så tydligt sällar sig till just 1970-talets progressiva Love-rocktradition ser Ralf Sandell rentav som något av en trend.
skolungdomar får smaka på en extra dos konst och kultur under det treåriga projektet Konsttestarna. Fjortonåringarna har gett mångsidig feedback om sina upplevelser. HBL:s kolumnist Emilie Gardberg undrar bland annat om detta leder till att en våg av förändring kommer att svepa över institutionerna och om skolorna börjar förhålla sig annorlunda till kulturupplevelser och kulturutbud.
PROGRESSIV ROCK Malady: Toinen toista (Svart Records) Sammal: Suuliekki (Svart Records)
Dags för en nyprogressiv våg inom finsk rock? Varför inte, i Finland har ju ”progen” stått högt i kurs bland seriösa rockdiggare sedan 1970-talets dagar då pionjärer som Tasavallan Presidentti och Wigwam gjorde sina banbrytande albumklassiker på Love Records. Därför är det lite överraskande att influenserna från den här typens klassiska 1970-talssound inte hörts särskilt mycket i 2000-talets inhemska rock. Fram till nu.
I traditionens fotspår
Nog för att det genom åren funnits många band som kan sägas ha inspirerats av och fört vidare olika aspekter av den progressiva rockens särdrag. Men att två band som båda debuterat på 2010-talet så tydligt sällar sig till just 1970-talets progressiva Love-rocktradition – inte bara vad gäller sound, utan också helhetsestetik – ser jag som något av en trend.
Att båda dessutom ges ut av Svart Records hör liksom till saken. Från att ha börjat inom punk och extremmetall har skivbolaget på senare tid till glädje för alla nymornade vinylnördar utvidgat sin repertoar med mer än välkomna nyutgåvor av alla de gamla Love-klassikerna, som i original betingar skyhöga priser.
Sammal – liksom Svart – kommer från Åbo och Suuliekki är bandets tredje fullängdare medan Helsingforskvintetten Malady tidigare i år gav ut sin andra skiva. Båda förlitar sig på ett i rocksammanhang välbeprövat melodiskt, gitarrdominerat koncept där också retromässiga klaviaturinstrument förknippade med denna genre, som hammond, mellotron och moogsynt, spelar en avgörande roll för helhetsklangen.
Läckert lirande
Malady-plattan består av endast fem låtar och inleds med titellåten där ett långt instrumentalintro anger tonen med stämningsfullt gitarr-orgelsamspel och oerhört läckert baslirande i förgrunden. Innan sångaren Babak Issabeigloo så småningom kommer in med sin personliga, ljusa stämma.
Avslutande Nurja puoli är ett magnum opus på nästan 23 minuter i bästa progetradition. Däremellan ryms också ett smärre halvannan minuts mellanspel på orgel och stråkar, som närmar sig så kallad klassisk musik. En särskild favorit är Tiedon Kehtolaulu med ljuv flöjt och anslaget med även behagliga folkiga drag är överlag lättare än hos Sammal.
Vid sidan om sådant som redan nämnts går det nämligen hos Åbofränderna att skönja influenser också från tidiga heavy rock-pionjärer som Deep Purple och Uriah Heep. På Lukitut päivät, kiitävät yöt hörs ett rentav Black Sabbath-aktigt riffande, om än inte riktigt lika tungt, då låten ungefär halvvägs ändrar karaktär efter en lugnare inledning. Pinnalle kaltevalle börjar överraskande med karibiska calypsorytmer för att sedan övergå i ett mer sedvanligt snabbt och något ryckigt rocktempo.
Första inhemska
Om jag tidigare har påtalat 1970-talsinfluenserna, så är det samtidigt någonting otvivelaktigt samtida över Sammal; eller vad sägs om en titel som Vitutuksen valtakunta? Men just det att bägge banden har valt att sjunga på vårt första inhemska är för övrigt en bidragande orsak till att det låter fräscht om de beprövade elementen.
Sammanfattningsvis: om Malady snarare gått in för att finslipa och förfina sin 1970-talsmässiga debut verkar Sammal ha velat förnya sig på sin tredje skiva. Inom den (ny)progressiva nischen har vartdera bandet på sitt sätt chansen att bli en favorit.