Mer kritik när beslut närmar sig

I riksdagen är utskottsbehandlingen av vård- och landskapsreformerna i full gång. I takt med att de avgörande besluten ska fattas ökar kritiken och nya frågor lyfts fram.

På tisdagen hörde riksdagens grundlagsutskott författningsexperterna om förslaget till valfrihetslag, som är en väsentlig del av vårdreformen. Det var ju grundlagsutskottet som senast – sommaren 2017 – var kritisk till flera punkter i det förra förslaget till valfrihetslag och det ledde till att regeringen drog tillbaka lagen, redan innan de andra utskotten i riksdagen hade sagt sitt.

I takt med att riksdagsbehandlingen går vidare och de definitiva besluten närmar sig intensifieras också den offentliga debatten. Ny, nygammal och riktigt gammal kritik riktas mot vårdreformen, men också mot landskapsreformen. Kritiken kommer från olika slags experter, men också från politiker. Det färskaste exemplet är rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken som inte ger mycket för uppfattningen att reformerna stävjar kostnaderna.

Den senaste politikern från regeringsblocket som luftade sin kritik var Centerns Sirkka-Liisa Anttila. I en intervju i den egna hembygdstidningen Forssan Lehti inför påsken säger Anttila att hon ännu är osäker på om hon kommer att stödja reformerna när riksdagen röstar om dem. Hon vill först se om och hur lagarna skrivs om i riksdagen. Anttila ser problem både i landskapsreformen, som hennes eget parti Centern har drivit på, och i valfriheten i vården. Hon befarar att landskapen domineras av centralorterna. Valfriheten å sin sida är en för stor förändring som görs för snabbt.

Professor emeritus i kommunalrätt Aimo Ryynänen kommer med frän kritik av utformningen av landskapen i sin blogg. Ryynänen tycker att den svenska kommunmodellen i två nivåer, där landstinget är den högre nivån med ansvar för hälsooch sjukvård, kunde ha fungerat som förebild. Ryynänen hänvisar till de rekommendationer Europarådets kongress för lokala och regionala organ gav i Finland i fjol. Bland annat att landskapen borde få beskattningsrätt eftersom de annars inte är autonoma och att Helsingfors, metropolområdets och andra stora städers särställning bör tryggas. Regeringens lagförslag uppfyller inget av de här kraven.

Ryynänen påpekar att trots att landskapen får fullmäktigen som väljs i direkta folkval kommer de att styras med hård hand av staten. Han kallar det en förvaltningsrevolution och skriver att dess omfattning inte har gått upp för folk. Två tredjedelar av de uppdrag som nu finns inom ramen för den kommunala självbestämmanderätten kommer i framtiden de facto att kontrolleras av staten. Grundlagsutskottet fäster i sitt utlåtande från sommaren 2017 uppmärksamhet vid att det finns en konflikt mellan landskapsförvaltningen och grundläggande sociala rättigheter. De senare kräver central styrning medan den ur landskapens synvinkel är problematisk.

Inom vården har kostnaderna och målet att med reformen stävja kostnadsutvecklingen den senaste tiden diskuterats allt mer. Valfriheten i dess nuvarande form tippas öka, inte minska, kostnaderna. Dessutom finns det en oro för att Finansministeriet inte alls har räknat med de kostnader som uppstår av att de som i dag omfattas av företagshälsovården eller anlitar privat sjukvård i framtiden kommer att anlita den offentliga vården. Då ökar patienterna och därmed kostnaderna. Finansministeriet avvisar kritiken och säger att man kan reglera kostnaderna med kundavgifter och omfattningen av den vård det offentliga står för. I klartext: kundavgifterna som redan är höga i OECD-jämförelse kan bli ännu högre och den vård det offentliga står för kan bantas ned. Det scenariot ökar åtminstone inte jämlikheten i vården – också det ett viktigt mål.

Det är omöjligt att veta hur riksdagen eventuellt kommer att ändra på reformlagarna. Det är bra att trycket ökar, för då kan beredskapen att ändra lagarna också öka. Frågan är om det är tillräckligt.