Arbetstidslagen i stark motvind
Regeringen försöker leverera en ny arbetstidslag. Det kan bli en repris på protesterna mot aktiveringsmodellen.
Isomras presenterade en arbetsgrupp ett oenigt förslag till ny arbetstidslag. Alla medverkande arbetsmarknadsorganisationer reserverade sig. Sedan dess har lagförslaget legat på regeringens bord. Först var det meningen att avge förslaget i höstas, men tidpunkten sköts upp för att inte störa arbetsmarknadsförhandlingarna.
Arbetsminister Jari Lindström, Blå, har sagt att lagen ska ges till riksdagen före semestrarna. Men regeringspartierna förhandlar fortfarande om innehållet i lagen.
En central punkt i lagförslaget är att öka flexibiliteten. Det innebär att bestämmelserna både om arbetstiden och ersättningarna för övertid eller helger sätts ur spel.
I dag gäller den här flexibiliteten de högsta cheferna, som själva kan bestämma sin arbetstid. Men i lagförslaget utsträcks flexibiliteten till en kategori som kallas experter, personer som inte är bundna till tid och plats för att göra sitt jobb. Till exempel en it-specialist kan jobba hemifrån mitt i natten om det behövs.
Kategorin experter är ingen liten grupp, akademikerfacket Akava säger att omkring en miljon löntagare skulle ställas utanför arbetstidslagen om förslaget blir verklighet.
Facken kan inte gå med på att en stor del av deras medlemmar inte skulle omfattas av arbetstidslagen. För de anställda kunde det innebära försämrade arbetsvillkor i form av längre arbetstid och slopade tilllägg. Här handlar det om själva kärnan i ett fackligt medlemskap, att trygga och utveckla arbetsvillkoren med organisationens tyngd bakom ryggen.
Flexibiliteten på arbetsmarknaden är i varje fall här för att stanna, redan för två år sedan hade 70 procent av löntagarna någon form av flexibla arbetstidsarrangemang.
En annan stor tvistefråga handlar om vem som ska få ingå lokala avtal. Företagarna i Finland, som representerar oorganiserade små och medelstora företag vill utnyttja samma möjligheter till lokala avtal som de organiserade företagen har. Nu kan de oorganiserade företagen nog ha lokala överenskommelser om den regelbundna arbetstiden, men inte om olika undantag som till exempel kan gälla möjligheterna att ha en arbetstidsbank för att kunna variera arbetstiden enligt behoven.
För att det här ska vara möjligt kräver facken att arbetstagarna ska representeras av en förtroendeman. Men det kallar Finlands företagare ett förtroendemannatvång. Företagarnas ordförande Mikael Pentikäinen påpekar att bara mellan 3 000 och 5 000 av Finlands 90 000 företag har förtroendemän.
I de mindre företagen förhandlar man med hela personalen eller med deras representanter. Facken menar att det gör att de anställda hamnar i underläge och inte kan hävda sina intressen.
Nu framhåller både FFC och tjänstemannacentralen STTK att planerna på att avvika från kollektivavtalen genom lokala överenskommelser strider mot det man kom överens om i konkurrenskraftsavtalet. De ondgör sig också över att de inte vet vad regeringen planerar.
FFC:s ordförande Jarkko Eloranta och STTK:s Antti Palola säger att arbetstidslagen är en tyngre fråga än aktiveringsmodellen som ledde till demonstrationer i februari.
Finlands näringsliv EK oroar sig redan för likadana arbetsnedläggelser som i februari ifall regeringen kommer med ett förslag som facken inte accepterar.
Signalerna är mer än tydliga, en arbetstidslag som facket inte har varit med om att bereda, och inte kan omfatta, leder till en repris av protesterna mot aktiveringsmodellen. Det är inget drömscenario för regeringen vars social- och hälsovårdsreform står inför den avgörande behandlingen i riksdagen. Oppositionen kan ju då angripa två av regeringens tunga projekt.