Vårdreformen är en fars att gråta över

SOCIAL- OCH HäLSOVåRDSREFORMEN Jag har ingen aning om med vilka blåögda entusiaster Bo Holmberg har diskuterat den tilltänkta vårdreformen. Hittills har jag själv inte träffat en enda expert inom vården som backat upp förslaget. Det faktum att det inom den allmänna vården finns sådant som inte fyller alla krav på jämlikhet och snabb tillgång till vård för invånarna – på nationell nivå – utgör ingen vettig orsak att stöka till vården i hela landet. Reparera inte det som inte är söndrigt är en klok uppmaning också i detta fall.

Om regeringen verkligen hade haft som målsättning att göra vården bättre, skulle den ha satt experter på den hittills dokumenterat bästa vården i landet att fundera på lösningsmodeller. Nu har tre amatörer låtit koka ihop en soppa med idel politiska ingredienser enligt ”vad har jag för nytta av det?”-metoden.

Då jag ännu var verksam inom sjukvårdspolitiken talade jag varmt för ett samarbete mellan den allmänna vården och den privata, för att kunna erbjuda snabbare tillgång till vård där köerna till operationer stockat till sig. Den överentusiastiska regeringen köpte med hull och hår förslaget om total valfrihet och rev i sitt lagförslag med kvasten ned välfungerande enheter inom den allmänna vården med olika verksamhetsförbud

I stället öppnade man dörren på vid gavel för de snabbt växande konglomeraten av vårdföretag. Många läkare jag talat med bekymrar sig över att de stora, multinationella vårdbolagen får en prima, ny tummelplats. Deras skickliga skattejurister ser till att vinsterna går så gott som ograverade ut ur landet, menar mina sagesmän.

I internationell jämförelse står sig Finland väl i dag vad vården beträffar, såväl till kvalitet som till kostnader. Regeringen har hittills inte lyckats presentera en hygglig plan och kalkyl över hur den löser den organisatoriska, ekonomiska och kvalitativa ekvationen. Hoppfulla mantran om sparade pengar låter allt mindre hoppfulla allt efter tiden går och valfriheten har redan halverats.

I den tilltänkta modellen – där staten delar ut en penningpott för vården åt landskapen efter eget gottfinnande – går det lätt att spara. Det är bara att minska potten från nuvarande nivå med den summa regeringen önskar spara. Simsalabim! Reformen har gett billigare vård! Nå än patientvården då? Ja, sen kan man väl skylla på landskapen som inte förmått sköta sin bit.

Speciellt utsatta patientgrupper förutspås få det ännu svårare att få sin vård. Psykvården oroar sig öppet i massmedierna, men det har visst inte Holmberg märkt. Jag suckar bara över framtiden på hälsovårdens shoppinggata där de som kan betala mellanskillnaden mellan vårdsedeln och det verkliga priset hos privatvården får en utmärkt vård medan de andra får nöja sig med den som samhället har råd att erbjuda. Och jag suckar över att de mest utsatta inte har ork och kunskap att shoppa.

Med myriader av fakta, serverade huller om buller kan man ”leda i bevis” nästan vad som helst. Uppenbarligen. Experter byter åsikt 180 grader från att ha varit mot reformen till att stödja denna när de förflyttat sig från offentliga samfund till välbetalda styrelseplatser i vårdbolag.

Om inte denna fars om den nakna kejsaren skulle vara så sorglig skulle jag skratta. GITTA DAHLBERG Helsingfors