I rymden kan ingen höra dig väsnas
Antti Ollikainen tar pekboksformatet på allvar. Resultatet är ojämnt men här öppnas vyer mot de stora frågorna.
PEKBOK Antti Ollikainen
Vrooom! Schildts & Söderströms, 2018. Antti Ollikainens Vrooom! (2018) landar mitt i ett omförhandlat pekbokskoncept. Synen på hur böcker för de allra yngsta ska utformas har gått i vågor genom decennierna. Pendeln har sedan länge svängt från det förenklade till det mångfasetterade. Pekbokens palett är bred, från enkla inlärningsböcker till avancerade spänningsintriger, som tar det lilla barnets sug efter berättelser på djupaste allvar.
Vrooom! handlar om två robotar som bygger en rymdraket. Inget nytt med det, en sökning i Svenska barnboksinstitutets databas ger 80 träffar på robot, 345 på rymden. Temat är skåpmat. Ollikainen, känd som serietecknare, gör ordlösa serieromaner, som Flu-trilogin (2014–17). Också i sin pekbok förlitar han sig helt på bildberättandet. Mot en djupblå bakgrund ”hajfajvar” två robotar varandra på omslaget. Den ena, Bing, är lång, stor och rund och iförd enbart underbyxor. Den andra, Bang, är liten och fyrkantig, med långa armar. Könlösa är de knappast, med sin beigebruna framtoning lutar de mot det maskulina, något som förstärks av deras aktiviteter.
”– Klick!” inleds berättelsen när Bing tänder lampan. ”Pff! Pust! Puff” stånkar robotkompisarna då de börjar bygga. Handlingen utspelas i en verkstad med maskiner och verktyg. Gradvis byggs en rymdraket. Boken är ordlös, förutom serieinspirerade ljud som ”Wroooooom!” och ”plisk plask Gniiiid!”. Till och med karaktärernas namn associerar till ljudvärlden. Boken utkommer i en parallellutgåva på finska där ljuden är annorlunda. Här kunde Ollikainen ha låtit sig inspireras av Stella Parlands virtuosa sätt att hantera ljudhärmande nonsensord med rikare klangvärld.
Bygget kostar på, men samarbetet flyter friktionsfritt. Höjdpunkten är då raketen avfyras med ett ”BRRRUM!!!” Färden i rymden ter sig halsbrytande och avslutas mitt i. Ljud är en vågrörelse eller svängningar i ett ämne. I rymden råder vakuum och där kan inget höras. Därför ger den kakofoni av ljud som gestaltas uttryck för en fantasi om rymdfärder och maskinvärldar. För den som vill grunna över Ollikainens maskinvärld är det intressant med en sfär där maskiner bygger maskiner.
Trots att Ollikainen tar pekboksformatet på allvar är resultatet ojämnt. Den dova färgskalan, de allvarliga aktiviteterna och inte minst det dystra slutet är ovant i pekbokssammanhang. Läsaren får aldrig veta hur det går, men den vingliga starten på rymdresan pekar mot att robotarna är på väg mot sin egen undergång i expressfart. Just detta, att pekboken väcker tankar om döden, är drastiskt och vågat. Trots de inbjudande ljuden som lockar till inlevelsefull och högljudd läsning finns det inget barnsligt försonande över den ordlösa pekboken. Tvärtom bjuder den in till att utforska de stora perspektiven.