Vems Berlin?
Vänner på besök
i Berlin klagar ofta över hur staden förändrats. – Jag sökte förgäves efter det gamla mysiga kaféet på Oranienstrasse, säger en. Hela huset var inpackat och på en skylt stod det ”Luxuswohnungen”. En annan gick nyfiket in i ett nysanerat hotell vid Oranienplatz, ”av priserna att döma också i lyxklass”, löd domslutet. Nå, turisterna är inte de enda som förfasar sig, också anarkisterna i grannskapet har hälsat på. – Du noterade väl säkerhetsvakterna utanför hotellet, frågar jag min upprörda vän.
Hen noterade nog, men trodde att det gällde knarklangarna. De har också mutat in området som ”sitt”.
Många förargas över
att just ”deras Berlin” inte längre är sig likt. Men vad besökarna eller de som eventuellt har bosatt sig här för längre eller kortare perioder kanske inte kommer att tänka på, är att vi själva indirekt är orsaken till Gentrifiering 2.0 – alltså fenomenets andra generation. Den första slog till i Berlin i slutet av 1990-talet, cirka tio år efter Berlinmurens fall.
Den seglivade Berlinmyten uppstod visserligen redan på 1970- och 1980-talen i Västberlin som avfolkades efter murbygget 1961. På grund av sin speciella status (varken västtysk eller östtysk polis hade jurisdiktion här) drog Västberlin till sig en brokig skara fria konstnärer, freds- och andra aktivister, homosexuella, ofta ur det etablerade samhällets marginaler. Den här kreativa potentialen utökade sitt revir efter murfallet; östtyskarna gav sig av och det var bara att flytta in i sunkiga lägenheter utan el eller värme med wc:n på gården. Euforin över att få skapa ny teater, konst och musik uppvägde mer än väl bristen på komfort – ända tills kapitalismen upptäckte en annan potential i de fallfärdiga byggnaderna i de illa beryktade stadsdelarna Prenzlauer Berg och Mitte.
Där ligger Berlins dyraste bostäder i dag. Upprustade Altbauten från förrförra sekelskiftet är numera lika dyra som i Paris eller London. Ändå fick Berlin genom sitt perifera läge, knappa 100 km från de polska sumpmarkerna, utan industri, utan naturresurser länge vara i fred för de stora internationella finanshajarna. Kulturlivet berikades ytterligare av konstnärer, ofta nordiska, som flydde ringa intresse och resurser på hemmaplan. Här var det billigare att bo än i någon annan europeisk huvudstad.
Hyrorna för nordbor med stipendier eller löner hemifrån var – kort sagt – förmånliga.
Allt detta är historia.
Finanskrisen 2008
förändrade allt. Förmögna greker och spanjorer förankrade sina tillgångar i sten. Fastigheter, fabriker, hela stadsdelar gick under klubban. Investerarna gjorde strålande affärer.
Bostadspriserna har sedan 2005 tredubblats i centrala Berlin. Hyrorna har stigit därefter. De tyska lönerna däremot inte.
I dag drabbar de höga boendekostnaderna främst unga tyska småbarnsfamiljer.
Konstnärerna kan alltid dra vidare. Till Leipzig eller Dresden. En tysk arbetare måste stanna där jobben finns. Han bygger kanske hus – som han aldrig själv har råd att bo i.