Skrämselhicka, ja tack
The Strangers: Prey at Night är ett helgjutet rysarhantverk. Trots knivar och yxor ligger fokus på den krypande spänningen. RYSARE
The Strangers: Prey at Night
Regi: Johannes Roberts. Manus: Ben Ketai. Foto: Ryan Samul. I rollerna: Christina Hendricks, Bailee Madison, Martin Henderson, Lewis Pullman.
Rysaren är inte den mest finstämda av filmgenrer. Eller vad säga om den arketypiska knivsprättartraditionen som rätt och slätt går ut på att sticka hål på en massa människor – utan att så mycket som blinka (förutom i ironisk mening).
I Johannes Roberts The Strangers: Prey at Night finns mycket riktigt drag av knivsprättarstuket, men inte så att man befolkat filmen med dumdristiga ungdomar med sitt öde skrivet i pannan.
Nej, här är det en familj som råkar illa ut och vips blir det betydligt mera dramatiskt, känslomässigt pregnant, i synnerhet som det är fråga om en familj i kris.
Skyll på strulpetronellan Kinsey ( Bailee Madison, iförd en snärtig The Ramones- tröja) som ställt till det och nu får räkna med att fortsätta sin skolgång i en internatskola. Men innan detta drar det ihop sig till ett sista veckoslut med familjen, en semesterresa.
Färden går till en sketen semesterby som på höstkvisten är mer än lovligt öde. Så när det knackar på dörren och främlingen i fråga, en ung kvinna, undrar ifall ”Tamara är hemma” kan Kinsey och resten av familjen, pappa Mike ( Martin Henderson), mamma Cindy ( Christina Hendricks) och lillebror Luke ( Le- wis Pullman), inte annat än skaka på huvudet.
Maskerad mördartrio
Den som sett förlagan (från 2008) lägger vid det här laget benen på ryggen. Det gör inte Cindy som följakt- ligen får smaka på kniven, detta till ackompanjemang av en maskerad trio som lystrar till namn som Dollface, Man in the Mask och Pin-Up Girl.
I Prey at Night finns många välbekanta element, bland dessa ett soundtrack som osökt för tankarna till John Carpenters Halloween. De bångstyriga bilskrällena i sin tur påminner om Christine, en annan Carpenterklenod.
Poängen är att Johannes Roberts och hans manusförfattare har tillräckligt på fötterna för att inte sitta där med blott en pastisch.
Knivarna och yxorna till trots ligger fokus här på den krypande spänningen, på det helgjutna rysarhantverket som gör det mesta av ljussättningar och perspektivförskjutningar.
Till det kommer en hotbild som byter ut ”varför” mot ett nihilistiskt ”varför inte”, ett motiv som är så mycket mera skrämmande.
På slutet händer det att filmmakarna bjuder in en och annan klyscha men inte så att helheten går förlorad. Ett extra plus blir det för de töntcharmiga låtvalen, modell Kim Wilde och Bonnie Tyler. Man får gåshud av mindre.