Lika originellt som ojämnt
Kyrsyä – Tuftland är en inhemsk indierysare som kammat hem priser på genrefestivaler runtom i världen. RYSARE
Kyrsyä – Tuftland
Regi och manus; Roope Olenius. Foto: Mikko Peltonen. I rollerna: Veera W. Vilo, Saara Elina, Miikka J. Anttila, Ria Kataja.
The Village möter Robin Hardys The Wicker Man möter bygdens egna söner i Den djupa floden. Så kunde man kanske karakterisera Roope Olenius Kyrsyä – Tuftland, ännu en inhemsk indieproduktion.
Här möter vi Veera W. Vilos textilstuderande som kört fast på det privata planet. Inte bara har hon nyligen slängt ut pojkvännen, hyran är obetald och av det utlovade sommar- jobbet blir inget. Alltså är det inte så märkligt att Irina hakar på när en broschyr som talar om lugn och ro i naturskön miljö dimper ner genom postluckan. En bussresa senare landar hon i Kyrsyä, en by som inte ens finns på kartan.
Här är det som om tiden skulle ha stannat. Det är lantbruk och självförsörjning som gäller och att mobilnätet skulle fungera kan man bara drömma om. Vad beträffar könsrollerna har inte mycket hänt: kvinnors främsta uppgift är fortsättningsvis att föda barn, att sticka och virka.
Originella bybor
För att vara en inhemsk indieproduktion är Kyrsyä – Tuftland en glädjande originell sak, en film där de sedvanliga våldsorgierna ersatts av en mera psykologisk hotbild, av ett förrädiskt lugn. Underförstått: kanske finns det ingen återvändo, må- hända är Irinas öde redan förseglat.
Bäst är filmen när den gömmer sig bakom bybornas till synes harmoniska uppsyn (och släktband som inte nödvändigtvis tål dagsljus). Sämst är filmen när den lyfter fram bygdens egna söner och med detta en skogsfinländsk hillbillyhumor som de facto hör hemma i en helt annan film.
Ojämnt är bara förnamnet, ett betyg som gäller även för skådespelarregin. Sedan kommer man ju inte ifrån att produktionskvaliteterna i övrigt är både tipp och topp. Så gärna ser man fram emot Roope Olenius, långfilmsdebutantens, fortsatta äventyr.
I Helsingfors rullar filmen på Korjaamo Kino.