Roadtrip på villovägar
Inte ens Helen Mirren och Donald Sutherland lyckas lyfta den förutsägbara dialogen i En sista semester. Det är ett evigt babblande utan att komma till poängen.
En sista semester
Regi: Paolo Virzì. Manus: Paolo Virzì, Francesca Archibugi, Francesco Piccolo, Stephen Amidon baserat på en roman av Michael Zadoorian. Foto: Luca Bigazzi. I rollerna: Helen Mirren, Donald Sutherland, Christian McKay, Janel Moloney.
En sista semester (The Leisure Seeker)är namnet på den italienska regissören Paolo Virzìs första engelskspråkiga film, en roadmovie längs USA:s östkust. Det är också namnet på den skruttiga gamla husvagnen i filmens centrum. Det är i den som Ella ( Helen Mirren) och John ( Donald Sutherland) beger sig i väg, från sitt hem i Massachusetts söderut mot Ernest Hemingways hus i Key West. John är pensionerad litteraturprofessor med ett särintresse för Hemingway. Han har alltid velat se huset men det har aldrig blivit av. Resan är dock främst Ellas idé – John lider av Alzheimers och kan i stunder inte ens känna igen sin fru.
Premissen bäddar för både komisk roadtrip och sentimentalt drama, och Virzì har ingen lust att välja. Tyvärr hittar han sällan rätt balans mellan de två. Humorn blir snabbt av den tradiga ”är inte gamla människor lite lustiga”-varianten (Ella på en motorcykel, John som gömmer ett gevär i ena byxbenet) och den breda tonen slukar ofta försöken till drama.
Stundvis, när filmen varvar ner, hittar Mirren rätt i de mer dramatiska episoderna, och vi ser skymten av den film En sista semester kunde ha varit – en mörkare film, som tar sina karaktärer och deras tillstånd på allvar. Nu känns manuset i stället både förutsägbart och ofokuserat, och inte ens så erfarna skådespelare som Mirren och Sutherland kan lyfta den ansträngda dialogen.
Filmen utspelar sig 2016 och mer än en gång låter Virzì Trump/Clinton- kampanjen skymta förbi. Vid ett tillfälle hamnar John mitt i en Trumpsamling och ropar ”inga fler muslimer” tillsammans med ivriga supportrar innan Ella lyckas få honom därifrån. Men det förblir oklart vad Virzì försöker förmedla med dessa politiska markörer. En sista semester har nämligen ingen ambition att säga något om USA.
Ärligt talat säger filmen inte så mycket om något alls, vilket är ironiskt med tanke på hur dialogtung den är. Det är svårt att inte sympa- tisera med diverse förbipasserande som mot sin vilja tvingas lyssna på Johns Hemingway-föreläsningar och Ellas babbel om familjen och tidigare resor. Vi är nämligen i samma situation, evigt undrandes när de (och Virzì) ska komma till poängen.