Tillfällig fjompig sockerfylla
■ Sjunde (!) säsongen av Barnmorskan i East End börjar med en riktigt fjompig julspecial i två delar. Tiden är vintern 1962/63 då London drabbades av en exceptionell kyla och snömängder som slog ut stora delar av stadens funktioner, inklusive mjölkdistributionen.
Till julspecialen som genre hör kanske att ta ut svängarna ordentligt, att bre på med känslor, stilövertramp och paljetter, men frågan är hur mycket den här härliga supersentimentala skriva-tittaren-på-näsan-som-en-konstart-isig-smörjan tål av det.
Men oroa er inte, det är bara en tillfällig fnittrig urspårning och sockerfylla. Efter att man väl hämtat sig från att ha sett den hyggliga gårdskarlen Fred som dragqueen, så är vi tillbaka i vardagen med åtta avsnitt av mera traditionell karaktär.
Serien, som bygger på barnmorskan Jennifer Worths memoarer, är socialpolitisk såpa och saga. I ett fattigt, grått, kallt och smutsigt Poplar (arbetarstadsdel i östra London) blandas de professionella barnmorskornas kompetenta välde med inslag av fromhet och nunneliv, eftersom det hela utspelar sig kring en förlossningsoch barnavårdsklinik administrerad av anglikanska kyrkan.
Nu är det sextiotal, och inte bara musiken är ny. Ett hustrumisshandlande monster får ett sällsynt drastiskt straff. En dansös uppträder som ”Venus i päls” i åttonde månaden i ett syndens näste under skylten Peep show och Exotic Girls. Ett ogift par får barn i en husvagn, med dramatiska komplikationer. Doktor Turner och hans sjuksköterskehustru Shelagh får en au pair, den exotiska Magda från Budapest. En ny barnmorska från Jamaica möts av rasistiska fördomar. Trixie kämpar med sin alkoholism och hennes romans med den stiliga frånskilda tandläkaren hotas av hans nedriga exfrus manipulationer.
Trots social misär, fumlig information om preventivmedel, illegala aborter, konservativa värderingar, supiga karlar och slampiga mammor blir det aldrig riktigt hemskt, eftersom inte ens den ständigt bekymrade föreståndarinnan syster Julienne av manusförfattarna någonsin tvingas begå riktigt onda handlingar i sin religions namn. Alla är hyggliga och snälla och säger ”I love you” i tid och otid. Nunnan Syster Winifred stickar lösbröst att demonstrera amning med på barnavårdskurserna, lär sig köra bil trots svår ängslan och har uppenbar potential både för komedi och för drama. Förlossningarna går som en röd tråd genom varje avsnitt, en utomordentlig dramaturgisk lösning som alltid fungerar. Inklusive det kusliga risslande ljudet när vävnader töjs och babyn kläms ut, ”look, you’ve got a beautiful baby girl!” och alla mammors svettiga anle- ten lyses upp i ett överjordisk ljus och som Pavlovs hund får jag varje gång tårar i ögonen. Underbart!
Nej, inget om bristningar i perineum och sexlivet efteråt, någonstans får man dra en gräns och vi drar den här tillsvidare. Chefen för BBC Content har lovat att vi skall få ännu två säsonger – och två julspecialpaket! – till. Jag saknar ord för att förklara varför det här gör mig så väl till mods, men det gör det. Yle TV1 19.00