Drottning Kristina tar plats i Mauri Kunnas hundvärld
Gustav Vasa, Gustav II Adolf, drottning Kristina och Karl XII. Finlands regent har de varit allesammans och i Mauri Kunnas finurliga historiebok passerar de revy – som hundar.
Mauri Kunnas Hundarnas historiebok. Finland en del av Sverige Översättning: Ulrika Enckell Förlaget 2018
I min barndoms bokhylla fanns två böcker av Mauri Kunnas, Stora sportboken (1984)och Hjälp, det spökar (1986). Som förälder har jag haft nöjet att återknyta bekantskapen med hans stolliga hundar genom böcker som Vikingar, Hundarnas Kalevala och De sju hundbröderna, utgivna från 90-talet och framåt. Nu finns också höstens succé Koiramäen Suomen historia i svensk översättning av Ulrika Enckell och utgiven av Förlaget M under titeln Hundarnas Historiebok. Finland en del av Sverige.
Den svenska titeln markerar bokens fokus och poäng – att Finland har en historia innan såväl 1917 som 1809, och att den är svensk – men frågan är om det på sätt och vis inte varit mer effektfullt att låta bli att understryka den saken, som i den finska titeln. Å andra sidan handlar en översättning inte bara om att placera en bok i ett annat språk utan också i en annan kontext – och i just det här fallet är kontextbytet påtagligt.
Kungalängd
Den som är bekant med Kunnas sedan tidigare kommer hursomhelst att känna igen sig i hans universum, som här går under namnet Hundbacken medan andra översättningar talar om Jyckeberga. Utmärkande för Kunnas är fylliga, detaljrika bilder och en godmodig humor, ofta av slapstick-karaktär men av det oskyldiga slaget. Många av böckerna riktar sig till lite äldre barn genom att vara förhållandevis informationstunga och komplexa. Ofta finns det ett sympatiskt element av folkbildning i bakgrunden, och det gäller inte minst rekapituleringen av Finlands svenska historia från Gustav Vasa och Mikael Agricola och fram till 1808–1809-års krig, med Runeberg i epilogen.
Formen är alltså unik, men sett till själva upplägget är det en ganska traditionell kungalängd och -krönika vi har att göra med, där de svenskfinska kungarna och deras gärningar presenteras och passerar revy. Insprängt finns små fristående berättelser där Kunnas låter någon by- racka uppleva Klubbekriget, Stora ofreden, postrotesystemets stress med fjäderbrev eller häxprocesserna på nära håll.
Fakta och fiktion
På baksidan av den svenska utgåvan jämförs Hundarnas historiebok med klassikerna Sju hundbröder och Hundarnas Kalevala, men ska man vara ärlig så är de böckerna betydligt mer sammanhållna pastischer på två ikoniska verk, medan historieboken med sina faktaspäckade par- tier och fristående anekdoter påminner mer om hur Kunnas arbetar i Vikingar där små hjältekväden varvas med fakta om vikingarnas skepp, hus, städer och religion. Och upp till den kongeniala nivån i Aleksis Kivitolkningen De sju hundbröderna, kommer historieboken inte.
Samtidigt är den jämförelsen på sätt och vis lite orättvis, då utgångspunkterna är såpass olika: trots att det fanns en pedagogisk baktanke med tolkningen av Kivi och en konstnärlig idé i presentationen av Finlands svenska historia, så är det (frånsett bilderna) folkbildaren som varit drivande i det senare fallet och författaren i det förra.
Men ambitiös är den nya boken onekligen – 80 sidor är ovanligt mycket för en bilderbok – och att den kan fungera som roligt och lärorikt undervisningsmaterial i lågstadiet hyser jag inga tvivel om. Historiker har redan tidigare gjort tummen upp för det ärliga och sakliga anslaget, och Kunnas presenterar mycket riktigt sitt material på ett så avväpnande sätt att det svårligen kan utnyttjas för någon nationalistisk agenda. De tendenserna finns dessvärre i andra sammanhang. Men med Kunnas approach är det inga som helst problem att de svenska kungarna och ståndspersonerna emellanåt får uttrycka sig på knagglig finska i det finskspråkiga originalet.
”Minu hyvät hakkapälliter”, berömmer Gustav II Adolf efter slaget vid Breitenfeld och då den förvisade Karin Månsdotter utbrister ”Hoonung” tror den finska husmoder som bjudit den ”Fiini pröökkynä” att honungen smakat dåligt.
Det säger sig självt att språklekar och -förbistringar som dessa innebär utmaningar för översättaren. Ett och annat kan helt enkelt inte byta språk utan förluster, och med det i åtanke navigerar Ulrika Enckell smidigt mellan grynnorna. Att husbonden Kalle på Kuumala i svensk dräkt blir Heikki på Hetlevra tycker jag är riktigt kreativt, däremot blir det något anakronistiskt att under klubbekrigets dagar tala om att ”bränna propparna”. Finnen som ”polttaa päreensä” bränner snarast (tak)pärtorna i direktöversättning – och ilsknar kanske till med en mer fri formulering.
En mycket viktig detalj som måste lyftas fram är Kunnas urroliga hundifieringar av regenter som Gustav Vasa, Gustav II Adolf, drottning Kristina, Karl X Gustav och Karl XII. Alla fångade på pricken i porträtt som är inspirerade av dem vi känner igen från mer traditionella historieböcker.