En oväntad vänskap

Presidenterna är rätt lika och har hittat varandra för länge sedan: Numera över sextio, har de suttit vid makten sedan aderton respektive femton år. Under tiden kvävdes demokratins utveckling i Ryssland och i Turkiet.

Populism och en aggressiv nationalism befäste makthavarnas envälde. Grundlagar manipulerades så att Putin och Erdoğan kan härska längre än egentligen tänkt. Trots det är det en oväntad vänskap. I ett historiskt perspektiv har de två länderna nämligen främst varit fiender eller rivaliserande grannar.

Relationerna mellan Putins Ryssland och västvärlden är frostiga sedan en längre tid. Efter nervgiftsattacken mot dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter i Salisbury blev de sämre än någonsin. Men just nu intensifierar Erdoğans Turkiet – formellt fortfarande Nato-medlem och ett kandidatland till EU – samarbetet med Moskva på ett sätt som kan tolkas som strategiskt.

Regeringen har redan tidigare vägrat att vidta sanktioner mot Ryssland.

Nu deltog den inte heller i ”tit-for-tat” utvisningen av diplomater. Då Erdoğan tog emot Putin i sitt vräkiga tusen-rum-palats kunde han inte låta bli att beskylla onämnda intressenter för att försöka ”förgifta” deras partnerskap.

Gemensamt, via en videoförbindelse, gav presidentena startskottet för Turkiets första kärnkraftverk Akkuyu som byggs av Rosatom i provinsen Mersin vid Medelhavet. Det ryska statsföretaget skall också äga och bedriva projektet, som uppskattas till tjugo miljarder euro, genom ett dotterbolag med turkiskt minoritetsinnehav i fyrtionio år. Detta skapar långvariga beroenden.

Minst lika kontroversiell är en rysk-turkisk vapenaffär. För två miljarder euro köper Ankara fyra förband av det mobila luftvärnsrobotsystemet S-400 trots att USA och andra Nato-länder försökte stoppa anskaffningen.

Systemet är inkompatibelt med alliansens försvarsanläggningar, dessutom kan Ryssland få tillträde till hemliga förfaringssätt. Men diskussionen är avslutad, säger Erdoğan. Och Putin påstår att det enbart handlar om kommersiell verksamhet, ingenting annat.

Även i Syrien kommer presidentvännerna bättre överens än tidigare. Ryssland ingrep i kriget för att rädda diktatorn Bashar alAssad. Turkiet däremot ville störta honom med hjälp av rebelller och radikala islamister. Numera accepterar Ankara att slaktaren i Damaskus stannar kvar vid makten. I stället prioriterar Erdoğan striden mot de kurdiska styrkor som kontrollerar stora delar av norra Syrien och enligt honom är allierade med terrororganisationen PKK. För att kunna göra det behöver han Rysslands och Irans samtycke. Därför bjöds också president Hassan Rouhani till Ankara för att tala med sina två kolleger om Syrienkrigets avgörande.

Men det är Putin som bestämmer i den oväntade vänskapen. Det blev uppenbart redan tidigare då ett ryskt stridsflygplan som hade kränkt det turkiska luftrummet sköts ner 2015. Ryssland svarade med att stoppa importen från Turkiet och förbjöd turistresor dit. Efter nio månaders kris bad Erdoğan skriftligt om ursäkt. Putin dröjde inte och kom strax till en försoningsträff.