Bara märket känns fel
Långa, låga, dyra och häftiga Kia Stinger är motsatsen till den kompakta och uppkäftiga crossovern Kia Stonic.
HBL kör den tuffaste versionen med dubbelturbo, 370 hästkrafter och ett ursinnigt vridmoment på 510 Newtonmeter. Prislappen är inklusive tilläggsutrustning cirka 80 000 euro. Av den summan är bilskattens andel 31 500 euro. I billigaste utförande kan man få bilen för 50 000 euro, men då är det bakhjulsdrift och dieselturbo som gäller.
Trots utlovade 4,9 sekunder 0–100 km/h känns bilen mera gentlemannamässig än rivig. Automatväxeln fungerar med andra ord bra, och man bör notera att den är verkligt stadig på vägen. Åtminstone så länge vi talar om asfalterade landsvägar och motorvägar.
Ljudfusk
Kia Stinger är definitivt förarens bil, åtminstone sedan man väl lyckats sänka sig ner i bilen. Interiören är uppsnofsad jämfört med vanliga Kiabilar, men knapparna och rattarna ser ut som i andra koncernbilar, plus några extra inställningar.
Insteget till baksätet kräver en viss akrobatik, men väl inne är det överraskande gott om utrymme för knäna. Uppåt tar utrymmet snabbt slut och det är knappt om rum för fötterna under framsätena.
Bagageutrymmet ser stort ut och är långsträckt. Problemet är att hjulhusen växer inåt och äter upp en betydande del av utrymmet så att det återstår 406 liter för bagage.
Motorn låter mäktig när den startar men ändå är ljudnivån hyfsat låg inne. Däcksljuden är inte höga och varierar väldigt lite på olika underlag.
Bilen kan med andra ord vara bra som långfärdsglidare, men är kanske inte optimal för dem som tycker att en sportbil ska låta som en sportbil. Motorljudet kan visserligen förstärkas artificiellt inne i bilen, men det känns som fusk och låter inte så värst imponerande.
Slutresultatet är en lättkörd bil med former som många tittar långt efter. Intresset slocknar hos vissa när de ser märket.
Inte smidig
I stadstrafik är den långa bilen givetvis inte världens bästa. Med hjälp av pipande elektroniska hjälpmedel kom jag i alla fall överraskande lätt ut på gatan trots att en litauisk Volvo XC90 en natt backat helt tätt inpå Stingern som var parkerad vid trottoaren.
Hjälpsystemen har med andra ord sin uppgift fast de ibland känns väldigt irriterande med sina pip.
Höjden på head-up displayen, som reflekterar bland annat körhastigheten i vindrutan, är lätt att ställa in med en separat ratt. Det är mycket bättre än i bilar där man måste gå via pekskärmen och olika undermenyer för att göra samma sak.
Stolarna känns bekvämt stadiga, kan ställas in mångsidigt för de flesta kroppsformer och ger ett lagom stöd åt sidan. Det finns ganska bra om utrymmen för småsaker framtill och de separata knapparna för fläkt, radio och värme är lätt åtkomliga.
Sydkorea-Frankfurt-axeln
Bilen tillverkas i Sydkorea men är formgiven i Kias designstudio i Frankfurt under ledning av Kias kända designchef Peter Schreyer. För den tekniska utvecklingen svarade Albert Biermann, som i ett tidigare liv ansvarade för utvecklingen av BMW:s M-serie.
Slutresultatet är en lättkörd bil med former som många tittar långt efter. Intresset slocknar hos vissa när de ser märket. Slutsatsen är att Kia ännu har saker att åtgärda när det gäller imagen. Det kan vara lite svårt när samma emblem finns på bilar som lilla Picanto. Personligen gillade jag bilen skarpt, förutom bränsleåtgången.
Bilen finns med utrustningsnivåerna Business Premium, GT-Line och GT. Motoralternativen är tre: bensinturbon 2.0 T-GDI med 255 hk, turbodieseln 2.2 CRDi med 200 hk samt provkörda 3.3 T-GDI med 370 hk. Stinger finns med bakhjuls- eller fyrhjulsdrift och är alltid automatväxlade. Priserna startar från 50 000 euro.