Bjørgen lämnar ett tomrum efter sig
Marit Bjørgen och Stina Nilsson går ut samtidigt på den sista, avslutande sträckan i damernas OSstafett i det olympiska skidcentret i Pyeongchang. Publiken drar en djup suck. De svenska journalisterna gnuggar händerna. Kanske på grund av kylan, kanske på grund av vissheten om att de snart får skriva om guld-Stina igen.
Om Nilsson och Bjørgen kommer tillika in på skidstadion igen kan det bara sluta på ett sätt – Nilsson är oslagbar i spurten. Och allt går enligt Sveriges manuskript. Bjørgen drar som ett ånglok, men Nilsson hänger med.
Men inne på Alpensiacentrets skidstadion sker det ofattbara. Bjørgens ursinniga ryck har sugit krafterna ur Nilsson och Norge tar guld, igen. Kanske ett av den norska skiddrottningens allra mest imponerande uppvisningar någonsin.
En vecka senare avslutas vinterspelen i Pyeongchang med en ny uppvisning av Bjørgen, då hon skidar hem ett överlägset guld på 30 km. Hennes åttonde OS-guld och femtonde OS-medalj totalt gör henne till den största vinterolympiern genom tiderna. Norge har dominerat OS i Pyeongchang, men det känns ändå som att det här guldet gick till precis rätt adress. Inte minst som det innerst inne känns som att det här är Bjørgens avsked.
I samband med NM i Alta bekräftar Bjørgen att hennes tid är över. Dagens tremil blir hennes sista lopp.
– Jag känner att jag inte längre har den motivationen som krävs för att ge 100 procent en säsong till, säger Bjørgen till NRK.
Om det är svårt att föreställa sig skidskytte utan Ole Einar Bjørndalen är det ännu svårare att tänka sig längdåkning utan Marit Bjørgen. Bjørndalens stjärnglans falnade redan före beslutet att lägga av – men Bjørgen är fortfarande bäst i världen. I VM i Lahtis för ett år sedan var hon suverän med sina fyra guld och i OS i Pyeongchang var hon vid sidan om Sveriges Charlotte Kalla och Stina Nilsson klart bäst.
Det är svårt att inte beundra Bjørgen, som har både utstrålning och en rå kapacitet. En trevlig mammafigur som är stark som en björn i skidspåret.
Folk viskar gärna om astmamedicin och insinuerar ofta att Bjørgen dopat sig. Hur skulle det annars gå att vara så överlägsen? En färsk, norsk forskningsstudie av Bjørgens träning under hennes karriär ger en liten inblick bakom draperierna.
Bjørgen var bara 23 år då hon vann sitt första individuella sprintguld i VM i Val di Fiemme 2003. En enorm talang med en idrottslig uppväxt på en bondgård i Trondheim som i praktiken aldrig förlorade som junior.
Hon profilerade sig särskilt som en sprinter under de första åren i världseliten. I det här skedet var hennes årliga träningsvolym dryga 700 timmar, varav en relativt stor del bestod av högintensiv träning.
Det gick som det brukar gå. För mycket högintensiv träning och för lite konstruktiv grundträning gjorde att Bjørgen blev sliten och utvecklingen stagnerade. Bottnen var nådd i Liberec 2009, då Bjørgen som bäst var nia.
Därefter lade hon om sin träning ordentligt. Hon började träna mycket mer lågintensiv grundträning och minskade på högintensiteten. I OS i Vancouver 2010 tog hon sedan tre guld, ett silver och ett brons.
Under 2010-talet tränade Bjørgen i snitt cirka 940 timmar per år, varav vilket över 90 procent var lågintensiv träning och bara 5 procent högintensiv träning. Uppemot en fjärdedel av träningen var på hög höjd. Det går förstås inte att direkt gå till 900 timmar per år, men det säger en del om vad som krävs för att vara bäst i världen. 2010-talets resultatlistor talar för sig.
Det är svårt att sia hur det hade gått om inte Bjørgens lagkamrat Therese Johaug hade blivit avstängd för ett positivt dopningstest hösten 2016. I VM i Falun såg det ut som att ett tronskifte var på väg. Det är också möjligt att Bjørgen insåg att hennes framgångsutsikter skulle ha blivit betydligt blekare den här vintern då Johaug är tillbaka.
”Om det är svårt att föreställa sig skidskytte utan Ole Einar Bjørndalen är det ännu svårare att tänka sig längdåkning utan Marit Bjørgen.”
MARCUS LINDQVIST
sportjournalist
Mer sannolikt är det att motivationen bara var slut. I december 2015 fick Bjørgen tillsammans med sin fästman Fred Børre Lundberg en son, Marius. Det går bevisligen att kombinera familjeliv med en toppidrottskarriär, men det är säkert slitsamt.
Bjørgen har varit en stor förebild för oräkneliga unga skidåkare. En av dem är Krista Pärmäkoski, som i OS i Pyeongchang tog ett historiskt delat VM-brons med norskan.
I högsta grad symboliskt att Pärmäkoski äntligen lyckades besegra Bjørgen i världscupen i Lahtis en vecka efter OS – och en gång till i världscupfinalen i Falun. Pärmäkoski kommer att vara en av de absoluta favoriterna, tillsammans med Kalla och Johaug, som krigar om medaljerna i VM i Seefeld nästa vinter.
Det har varit en vår av avsked inom skidsporten. Samtidigt som Bjørgen avrundar sin karriär i Norge tar Aino-Kaisa Saarinen farväl i FM i Taivalkoski. Polens Justyna Kowalczyk, en av Bjørgens stora rivaler, lägger av. Saarinens vän, USA:s Kikkan Randall, en annan stor profil, avslutar också sin karriär. Tur att det i stället kommer nya stjärnor.