En glad pensionär?
Finlands folk blir allt äldre, medelåldern stiger, vi lever längre. Samtidigt föds det allt färre barn. Det här bekymrar politikerna och samhällsforskarna, de ser en framtid där största delen av Finlands befolkning är pensionerad.
Eftersom jag själv är pensionerad har jag naturligtvis tänkt på det här och kommit till den slutsatsen att jag inte är bekymrad. Tvärtom, jag anser att vårt land behöver sina pensionärer. Det fordrar en förklaring!
Ordet pensionär har fått en negativ klang, man ser framför sig en funktionshindrad gamling som hasar sig fram på ett ålderdomshem och bara ligger samhället till last. Fel bild, eftersom vi har en löjligt låg pensionsålder, vi blir pensionerade vid 63-65 års ålder, så numera har de flesta av oss 15–20 aktiva år framför sig. Alltså, en pensionär är inte detsamma som en åldring.
En del yrken fordrar direkt en rätt låg pensionsålder. Själv föstes jag ut på grönbete efter att ha fyllt 65 och ansåg då att jag kunde ha fortsatt minst fem år till. Det är min egen åsikt alltså, försiktig som jag är har jag inte frågat andra.
Men vi blir alltså pensionerade och vad behöver man en pensionär till? Vi har under hela vårt yrkesliv betalat en del av inkomsten som pensionsavgifter. Dem får vi tillbaka som pensioner, men inte gratis, vi blir beskattade igen, ett slags dubbelbeskattning. Rättvist?
Vi är en stillsam folkgrupp, om vi anser oss orättvist behandlade kan vi inte strejka – hur skulle det gå till. Det enda vi kan göra, utom att flytta till ett annat land, är att rösta i val på någon som bryr sig om oss. Det är bara det att vid val lovar alla guld och gröna skogar, men när valsedlarna väl fallit ner i urnorna är de löftena saligen glömda.
En annan sak, tänk på allt det gratisarbete vi utför. Nu tänker jag inte på att vakta barnbarnen eller sådant, utan på alla våra föreningar. Vi sitter ofta i styrelser därför att vi är erfarna, vi har kunskap från vårt arbetsliv som vi kan tillämpa. Att det roar oss gör väl inte saken sämre? Visst får vi ibland en liten ersättning, honorar eller så, men det är rent formellt och också det kan beskattas.
Till sist en stilla fråga: Man talar allt mer om medborgarlön – skall den omfatta också pensionärerna? Eller skall vi nöja oss med folkpensionen, den där lilla summan som de flesta av oss inte får och som ingen egentligen kan leva på?