När bostadsbubblan sprack
■ Adam McKays The Big Short, tre år gammal Oscarskandidat, är något av en Wall Street (som i filmen) av i dag, låt sen vara att filmen trivs bäst i utkanterna av den amerikanska finansmarknaden, i sällskap av de ekonomiska oliktänkarna.
Handlingen kretsar kring den amerikanska bolånemarknaden – boven i dramat när Wall Street år 2008 kraschade med den påföljd att hela världsekonomin hamnade i gungning.
Så har det inte alltid varit, för som Ryan Goslings berättare och Deutsche Bank-knegare konstaterar var banksektorn ännu på sjuttiotalet en bransch ”i koma”. Fondandelar var något man köpte som examensgåva, inte för att bli rik på kuppen. Underförstått: realekonomin var kung.
Allt det där förändrades när en fiffikus vid namn Lewis Ranieri kom på idén att bunta ihop separata bostadslån till hypoteksbaserade värdepapper som sedan såldes på den öppna marknaden. Stora vinster, liten risk, vad kunde gå fel?
Frågan går till Christian Bales investeringsstrateg som trettio år senare tycker sig se det som ingen annan ser. Det vill säga att en stor del av bostadslånen de facto saknar täckning, att bankerna saluför värdepapper som egentligen bygger på luft.
Följaktligen går han in för att ”shorta”, det vill säga spela mot bostadsmarknaden. På Merrill Lynch och Morgan Stanley skrattar man hela vägen till banken, men det tar inte länge innan bankerna själva går in för samma praxis. Sedan är det bara en tidsfråga innan bubblan spricker.
The Big Short är intelligent och toktät kvalitetsunderhållning, ett drama med lika delar snack och verkstad. Och i den mån begrepp som hypoteksbaserade värdepapper, derivat och swaps känns främmande konstaterar filmen att det också är meningen – sett ur Wall Streets synvinkel.
Det får finansvalparna att se smartare ut än vad de egentligen är, detta samtidigt som småspararna går vilse. För att reda ut begreppen river McKay med jämna mellanrum ner den fjärde väggen, bara för att lyfta fram kändisar – bland dem aktriserna Margot Robbie och Selena Gomez – som lägger ut texten om de ekonomiska bullshitmekanismerna.
Vackert så, även om det stundvis vankas lite för mycket information för att filmen ska landa på fötterna. Så varför inte strunta i detaljerna och njuta av den fina ensemblen.
Bale alias Michael Burry är den hårdrocksfrälsta, socialt inkompetenta excentrikern som praktiskt taget bor på kontoret allt medan Steve Carell gestaltar en hysteriskt impulsiv investeringsbankir som hämtar sig från sin broders självmord.
Vid det laget bryr vi oss redan, precis som filmen bryr sig om de stackars satar som fick – och som fortsättningsvis får – betala för excesserna på Wall Street och dess lokalavdelningar. Bitterljuvt var ordet. Sub 21.00