Arktisk utmaning
På Svalbard försöker människor och djur anpassa sig till klimatförändringen. Staden Longyearbyen anpassar sig till ett liv efter kolbrytningen. Näringen har styrt samhället under de senaste 100 åren. ”Det var en companytown”, säger tidigare gruvarbetaren
Koldriften har varit den arktiska ön Svalbards ekonomiska och samhälleliga stöttepelare sedan början av 1900-talet. Nu är bara en gruva kvar i drift och ön försöker hitta nya inkomstkällor inom turism och forskning. Men hur mycket turism klarar den känsliga miljön? Forskaren Kim Holmén hoppas att de som besöker ögruppen åker hem med ny kunskap och blir ambassadörer för arktiska Svalbard.
Longyearbyen, med drygt 2 000 invånare, kunde vara som vilket litet samhälle som helst i norra Norge. Låga färggranna småhus och radhuslängor, en huvudgata kantad av butiker och restauranger, en lokaltidning, ett kulturhus … Allt detta omringat av svindlande vackra fjälltoppar och en djup fjord.
Men staden har också en simhall, en skola med 270 elever, två daghem, ett sjukhus med beredskap att utföra operationer dygnet runt och ett flygplats med upp till fyra avgångar per dag. Med andra ord en infrastruktur som de flesta andra nordiska småstäder bara kan drömma om.
De främsta orsakerna är det geografiska läget och Svalbardtraktaten. Till närmaste norska stad på fastlandet, Tromsö, är det 960 kilometer. När en olycka sker är man tvungen att klara sig själv. Svalbardtraktaten är ett internationellt avtal som gav ögruppen till Norge 1920.
Avtalet påverkar än i dag vardagen på Svalbard. Norge vill nämligen upprätthålla ett ”stabilt och robust norskt familjevänligt samhälle” i Longyearbyen för att säkra den norska närvaron i Arktis.
Tidigare, fram till för bara några år sedan stod gruvdriften för stabiliteten. Alltsedan 1916 har Store Norske Spitsbergen Kulkompaniet hållit i gång ekonomin, inte sällan med stöd från ägaren, norska staten.
I dag är endast en gruva i drift, Gruva 7, men spår från gruvdriften syns överallt i den lilla staden. Längs med fjällsidorna löper linbanan som förr transporterade kol från gruvorna ner till hamnen. På sluttningarna klamrar sig gamla plåtbyggnader på höga pålar fast, det är ingångar till de äldsta gruvorna, i dag skyddade kulturminnesmärken.
En av de nedlagda gruvorna, Gruva 3, har öppnats för besökare. Gruvan var i drift mellan 1971 och 1996, men inne i gruvan ser det ut som om verksamheten slutat alldeles nyss.
– När gruvan stängde lämna-
des allt som det var. Man vred om nyckeln, låste och gick i väg, säger Håvar Ferdingøy, som i dag leder ett företag som ordnar guidade turer och evenemang i den gamla gruvan.
Håvar Ferdingøy var tjugoett år gammal när han kom till Svalbard för första gången 1982. Han hade hört att man som gruvarbetare kunde tjäna bra och att skatterna var låga.
– Och så hade jag bekanta som berättade om jobbet och att det fanns goda möjligheter att dra på tur. Det tyckte jag lät spännande.
Håvar Ferdingøy jobbade i Gruva 3. Planen var att stanna ett år men nu har nästan 30 år gått. Inne i gruvgången, som leder ända ut till andra sidan av fjället 4,5 kilometer längre bort, berättar han om sina första år i gruvan. Jobbet var fysiskt tungt, med gammaldags maskiner och mycket kroppsarbete. I Gruva 3 är kolfälten 60–90 centimeter höga, vilket innebar att gruvarbetarna jobbade i gångar som inte var högre än en meter – de tog sig fram krypande och ålande.
– Det var ett tufft jobb men det fanns mycket humor. Vi jobbade i tremannalag och blev väldigt sammansvetsade. Vi jobbade tillsammans, åt tillsammans och gick på tur tillsammans.
Arbetsåret inleddes på hösten och pågick fram till sommaren då gruvarbetarna hade två månader ledigt. Under sommaren, när Adventfjorden var isfri, transporterades kolen bort.
– Och teveprogrammen skickades med flyg från NRK i Oslo. Vi fick se dem två veckor efter att de på fastlandet sett dem. Men 1985 fick vi satellitsändning.
När Håvar Ferdingøy kom till Longyearbyen var samhället väldigt mansdominerat. Tidigare fick endast förmännen ta med sina familjer till ögruppen men läget ändrades under 1980- och 1990-talet när Norge satsade på att göra Longyearbyen till ett familjevänligt samhälle.
Också Håvar Ferdingøy bildade småningom familj på ön. Hans två söner växte upp här men har nu flyttat bort för att studera vidare, det gör så gott som alla ungdomar.
Enligt Håvar Ferdingøy är oron stor över vad som ska hända med Svalbard i framtiden. Gruvan Svea stängde för två år sedan och småningom ska Gruva 7 läggas ner. Än så länge förser gruvan Longyearbyens kolkraftverk med kol – det behövs dagligen 70 ton. Resten säljs till Europa.
– Koldriften har varit samhällets grundsten sedan 1916. Det har varit väldigt behagligt för alla som bor här och behagligt för den norska staten. Men plötsligt är det borta och man måste hitta på annat att göra.
Turismen framtiden?
Efter koldriften behövs nya inkomstkällor. När Svalbards framtid målas upp nämns forskning och turism som lösningen. Det är två områden som redan i dag är stora, men frågan är hur mycket de kan växa. År 2016 registrerades kring 145 000 övernattningar i Longyearbyen, därtill kom drygt 40 000 kryssningsresenärer på dagsbesök.
– Människor kommer för att se orörd natur. Om vi ska kunna erbjuda turisterna det måste vi akta
oss för att de inte börjar välla in, säger sysselmannen Kjerstin Askholt.
Sysselmannen är både en titel och ett ämbetsverk. Sysselmannen på Svalbard är norska statens högsta representant på Svalbard och på kontoret med cirka 45 anställda sköts allt från polisärenden, räddningsoperationer och miljötillstånd till vigslar och registrering av hundar.
– Vi står inför en omvälvande omställning och det är viktigt att myndigheterna är aktiva. När framtiden planeras ska miljömålen väga tyngst, säger Askholt och påpekar att Svalbard är en av Europas sista stora orörda vildmarker.
Kjerstin Askholt har varit sysselmann sedan hösten 2015. Bara några månader efter att hon tillträdde drabbades Longyearbyen av en av de värsta katastroferna i modern tid. Ett snöskred krossade elva hus och två personer dog, en tvåårig flicka och en trebarnspappa. Lavinen fungerade som en brutal väckarklocka.
– Tidigare kallades Spetsbergen för Arktis öken. Men under de senaste åren har vi fått mer nederbörd, våtare snö och till och med regn mitt i vintern. Klimatet är vildare. Faran för snöskred och jordskred har ökat.
När vi träffas i slutet av februari i år har det ösregnat i Longyearbyen två dagar i sträck. Det är inte ett enskilt fenomen – medeltemperaturen har stigit och forskning visar att Arktis värms upp omkring dubbelt så snabbt som resten av världen. Klimatförändringen syns i vardagen säger Kjerstin Askholt.
– Vi har inte haft is på fjorden sedan 2006 och utan is drabbas stränderna av en våldsam erosion när havet äter sig inåt. De översta lagren av marken blir varmare och det påverkar permafrosten. Det i sin tur gör att pålarna som husen står på har börjat ruttna.
För invånarna syns faran för skred bland annat som bostadsbrist. Efter skredet evakuerades ett antal hus permanent och också de tillfälliga evakueringarna blev vanligare. Nya bostäder planeras men byggstarten har dröjt eftersom man väntat på resultaten från utredningarna som inleddes efter skredet 2015. Nya hus får endast byggas på säkra ställen.
Kjerstin Askholt lyfter fram att invånarna i staden ställer upp för
varandra. Efter en olycka finns Röda Korsets frivilliga alltid på plats, krögare öppnar sina restauranger och bjuder på mat, grannar tröstar varandra. Så var det också efter snöskredet.
– Det är en insikt vi hoppas att de tar med sig när de flyttar bort, säger hon.
En femtedel av invånarna byts varje år – de flesta kommer till Svalbard för att jobba ett år eller två. Och jobba bör man – eller åtminstone ha andra inkomster som tryggar ens inkomst. För att få leva på Svalbard måste man kunna försörja sig själv. Det betalas inga socialbidrag, eller arbetslöshetsförmåner. Reglerna är lika för alla, oberoende av nationalitet, i enlighet med Svalbardtraktaten.
– De som kommer för att bo här vill ha en upplevelse. De har ett tydligt mål, de har något att ge och vill bidra med sin kunskap. Det påver kar hela samhället, säger Kjerstin Askholt.
Miljöforskning i fokus
I närheten av stranden ligger Longyearbyens forskningspark. Här träffar vi forskaren Kim Holmén som är internationell direktör för Norsk Polarinstitutt. Han besökte för första gången Longyearbyen i slutet av 1980talet och har bott här i nästan 10 år. Liksom Kjerstin Askholt lyfter han fram klimatförändringen.
– Var jag än lägger blicken ser jag ett landskap och ekosystem i stark förändring: regnet som smattrar mot rutan, snötäcket ute i dalen som borde vara djupare. I fjorden har vi vanlig atlanttorsk. Ishavstorsken är borta. Förändringar överallt, också i människors liv. Efter de senaste skreden finns det en oro bland befolkningen som inte fanns förut.
Kim Holmén ägnar en stor del av sin tid åt att ge intervjuer, föreläsa, tala med beslutsfattare och att delta i samhällsdebatten.
– Forskning handlar om att förstå vad som behöver göras. Politik handlar mycket om vad som är möjligt att göra och gapet däremellan är ganska stort i dag när det gäller klimatfrågan, säger han.
På Svalbard samlas forskare från hela världen. I NyÅlesund, också ett tidigare gruvsamhälle, bedriver i dag elva forskningsinstitutioner från tio länder forskning. Bland länderna finns Norge, Frankrike, Sydkorea, Kina, Indien och Italien.
På universitetscentret i Longyearbyen bedrivs forskning i bland annat arktisk biologi, geologi, geofysik och teknologi. Att Svalbard blivit en samlingspunkt för forskare från hela världen beror enligt Kim Holmén på flera saker. Dels är det lätt att ta sig till Svalbard, dels syns klimatförändringen ”först och mest” i Arktis.
– Förändringarna här har följdeffekter långt bortom Svalbard. Vädret i hela Europa är på olika sätt kopplat till vad som sker här uppe, säger Kim Holmén och nämner större nederbörd i norra Skandinavien och mer torka kring Medelhavet.
Kim Holmén är ändå hoppfull inför framtiden – ”det finns inte andra alternativ”. Han efterlyser ett globalt ansvar och att varje enskild människa tänker att hen är betydelsefull.
– Vi får inte spela ut människor och landsdelar mot varandra. Förändringar i Arktis kan kanske till och med påverka monsunen och i förlängningen matsäkerheten i Indien och Kina, säger Kim Holmén.
Är det kontroversiellt att många turister kommer hit för att se klimatförändringen, samtidigt som resan i sig lämnar efter sig ett relativt stort koldioxidavtryck?
– Det finns många kontroverser i det men jag vill tro och önskar att vi kan ge dem kunskap och förståelse för hur stora förändringarna är här uppe. De kan åka hem med ny kunskap och bli ambassadörer för arktiska Svalbard, vilket kan öka förståelsen för hur stort ingrepp människan gör på planeten.
Fotnot: Kulturfonden för Finland och Norge ha r stått för en del av journalisternas resekostnader till Svalbard.