En serie frågetecken, en känsla av främlingskap
Jörn Donner läser en biografi över Harry Schein och minns sin egen vänskap med honom.
”Delar av Harrys liv förblir en serie frågetecken eftersom paradoxerna är många. Han lärde sig aldrig accentfri svenska sådan den talas i Sverige. Det gjorde jag inte heller. Den känsla av främlingskap som var del av honom hyste också jag. Därför kom vi varandra nära,” skriver Jörn Donner i sin recension av Per Westerlunds biografi över Harry Schein.
De är alla döda, mina vänner i den svenska medievärlden: Ingmar Bergman, Erland Josephson, Olof Lagercrantz, Harry Schein. Vad den sistnämnde beträffar mottog jag ett brev, daterat den 20 februari 2006, från en advokat i Stockholm, med följande innehåll som jag citerar:
”Jag har fått i uppdrag att informera om att Harry Schein avlidit den 11 februari 2006. Ni inbjuds härmed till begravningen som äger rum i Skeppsholmskyrkan den 11 mars 2006 kl 15.00 och till påföljande middag på Operaterrassen kl 17.30.”
Skeppsholmskyrkan fungerade inte mera för något religiöst syfte, utan var avkristnad. Utöver fin musik hölls ett antal korta tal, bland annat av Ingvar Carlsson, som ville förklara varför Harry efter Socialdemokraternas segerval 1982 inte blev ombedd att bli kulturminister: ”Jag tror att det hade slutat med att han ganska snart med dunder och brak hade lämnat politiken. (- - Han skulle ha funnit en del av de påtvingade kompromisserna outhärdliga. - -) Trots sin briljans – eller kanske just på grund av den – hade Harry blivit ett politiskt högriskprojekt.”
Den middag som följde var noggrant planerad av föremålet självt, alltså Harry Schein. Antalet inbjudna var cirka 30 namngivna personer. Jag var den enda från Finland. Menyn och dryckerna var väl valda av Harry, stämningen delvis uppsluppen. Jag och några andra passade på att berätta några anekdoter om en lång samvaro med Harry. Hur lång, vad mig beträffar?
Paralleller
Jag blev bekant med honom år 1962, när jag hade avslutat en karriär som filmkritiker vid tidskriften BLM med en essä ”Trött på film II”, en parallell till att Harry hade avslutat sin karriär vid samma tidskrift med en första ”Trött på film”, detta en av flera kommande paralleller mellan hans liv och mitt.
År 1972 skulle jag bli anställd vid Svenska filminstitutet för att sedan efterträda Harry som vd år 1978, ofta liksom han föremål för kritik, ibland beröm, en karriär som jag avslutade med att frivilligt avgå ungefär samtidigt som jag producerade en film av Ingmar Bergman som skulle få fyra Oscars. Fanny och Alexander alltså. Parallellerna är inte slut med detta. 1979 blir Harry utnämnd till svensk generalkonsul i Los Angeles, tackar först ja, men avgår innan han hunnit tillträda tjänsten. 1995 blir jag utnämnd till samma post för Finland och upptäcker ganska snart att verksamheten är föga meningsfylld, kandiderar för Europaparlamentet 1996 och avgår i förtid.
Den över 40-åriga vänskapen med Harry Schein gör att jag självfallet är part i målet när det gäller att skriva om Per Westerlunds noggranna och imponerande bok. Men jag försöker ändå, med risk att agera som bättrevetande, som Besserwisser.
En 14-åring från Wien
I boken berättas en ganska fantastisk livshistoria, som i sina huvuddrag är bekant sedan tidigare. Genom förmedling av judiska kretsar i Sverige landar den då 14-årige Wienynglingen Harry Leonard Schein i Trelleborg den 10 april 1939. Utom hans syster mördas hans släkt i den förintelse som når Europas judendom i sin helhet, med de nordiska länderna i stort sett som undantag.
Fem år senare är denna flykting och invandrare anställd vid ett företag i Stockholm, som bland annat sysslar med vattenrening. Mibis heter det. Ytterligare ett antal år senare är Harry huvudägare i företaget och innehavare av ett antal patent. För mig skröt han ibland med att han planerat anläggningar i flera finländska städer. Småningom säljer han Mibis till ett Bonniers-relaterat företag och gör ett avtal som garanterar hans uppehälle, en fullt indexerad pension som går upp i värde och gör honom ekonomiskt oberoende.
Under åren 1945 till 1947 försöker Harry byta identitet, tvätta bort den judiska bakgrunden och byta namn. När han gör detta reptrick utspelar det sig i USA, men FBI frågar hans syster, som kan berätta att han heter Harry Schein och inte alls Harry Martin, som han påstått.
Under tiden skriver han och tänker. Men han handlar också, i det privata. Han gifter sig med Ingrid Thulin, ett äktenskap som trots hennes glamour och internationella berömmelse blir till irritation när han i Hollywood kallas Mr Thulin. Han är inte sig själv.
Långt senare lyckas jag få Ingrid att skriva och regissera en film som handlar om hennes norrländska bakgrund. Hans äktenskap med Ingrid blir aldrig riktigt väl fungerande. Barnlösheten inverkar kanske. Småningom flyttar hon till ett hus utanför Rom, men han stannar kvar i Sverige och Danderyd. Dessa geografiska omständigheter blir ett hinder långt senare, när jag efter hans död blir uppsökt av en av hans sista älskarinnor, som velat bygga upp en tillvaro efter hans smak i Provence. Det blir ingenting av den flytten heller.
”Den som tror sig alltid ha rätt...”
Harrys stora insats (utöver många andra, som Per Westerlund nästan alltför ingående beskriver) är Svenska filminstitutet. Han lyckas övertyga den svenska regeringen att samtidigt som nöjesskatten (25 procent på biljettpriserna) avskaffas, filmbranschen åtar sig att 10 procent av alla biljettintäkter skall gå till filminstitutet, enligt en invecklad, av Harry skapad fördelningsmekanism. Under de decennier som gått sedan institutet inledde sin verksamhet år 1963 har systemet grundligt förändrats. Harry skulle inte känna igen sig i en medieverklighet som domineras av stora och penningstinna aktörer med namn som vi känner, Apple, Amazon, Netflix, för att nämna några.
Harrys skapelse ledde till att den svenska filmen behöll och lyckades konsolidera sin ställning i Sverige och världen. Den yttre symbolen för detta var Filmhuset i Stockholm, i ett hörnrum satt Harry tills han enligt honom själv tvingades avgå som styrelseordförande 1978. Jag tror att han gjorde ett misstag. Ibland tycks han varit övertygad om att alltid ha rätt. Jag brukade svara med ett ordspråk: ”Den som tror sig alltid ha rätt har ofta fel.”
Fler böcker, fler frågor
Harry förblev inte arbetslös efter det att han lämnat filminstitutet. Medan jag var vd försökte han ibland styra mina göranden och låtanden, men trots att jag alltid lyssnade till honom kunde jag inte bli en spratteldocka i hans händer. Han hade många andra uppdrag under årens lopp, samtidigt som han skrev kolumner och böcker. På något sätt har jag en känsla att han sörjde över att han inte fick eller kunde fortsätta på filminstitutet, trots alla maktpositioner han sedermera intog, som ordförande för Sveriges Radio och vd för Investeringsbanken.
Det kom en tv-film om Harry i fjol, visad även hos oss. Efter Per Westerlunds grundarbete blir det fler böcker, fler frågor. Delar av Harrys liv förblir en serie frågetecken eftersom paradoxerna är många. Han lärde sig aldrig accentfri svenska sådan den talas i Sverige. Det gjorde jag inte heller. Den känsla av främlingskap som var del av honom hyste också jag. Därför kom vi varandra nära. Per Westerlunds bok påminner mig om en del av mitt liv som jag minns med en blandning av bitter glädje och melankolisk sorg.
Bilderna av honom är många. Jag tog ett foto av honom där han ligger på en luftmadrass i sin pool och läser en bok. Bilden har ofta reproducerats. Jag har aldrig fått betalt för den. Det är min gåva till hans minne.