Kluriga krumelurdikter
När jag läser Malte Perssons nya diktsamling Till dikten tänker jag på tidskriften Nötknäpparen. Den innehöll korsord, rebusar och andra språkkonster – ”tankeskärpande, nervlugnande, lärorik” löd dess reklamslogan. Min pappa var en ivrig prenumerant och använde en ansenlig del av sin fritid till att fylla i rutorna i den. Närmare bestämt tänker jag att Malte Persson hade varit den idealiska redaktören för Nötknäpparen. Han är en virtuos ”språkarbetare”, som han kallar sig i en dikt, som kan placera orden i vilken ordning som helst med det mest häpnadsväckande resultat. Dessutom har han humor och hans läsare kan förvänta sig att belönas med belåtna skrockanden när de inser hur fiffigt Malte Persson har funderat ut det hela – precis som Nötknäpparens läsare när de genomskådade de luriga korsordsmakarnas avsikter.
Min följande tanke är: kanske det faktiskt finns tillräckligt med poesi nu? Kanske vi klarar oss bra med det vi redan har, åtminstone ett tag? Hellre än att förses med sådant här? Malte Perssons kluriga krumelurdikter är ett slags metapoesi i andra eller tredje hand. De kommenterar den numera ganska gamla dikt som brukade kallas ”postmodern” och som byggde på att den ostentativt kommenterade annan poesi. Ungefär som sonetterna för länge sen småningom kom att handla huvudsakligen om att de var just sonetter, och därifrån tog steget till tidningarnas dagboksvers. Perssons klurigheter ger ett lättsamt intryck, och det ironiskt hållna temat för Till dikten är en låtsad uppmaning till läsarna att läsa dikt, att inte överge poesin nu när den är så marginaliserad. Men för att få något ut av Perssons roligheter måste man vara ganska bevandrad i ämnet och kunna placera in hans ovedersägliga hantverksskicklighet i den intertextuella tradition han bygger på. Så pläderingen för allmän diktläsning är egentligen mer kokett än ironisk.
Här är en typisk Perssondikt. Den heter ”Liv och dikt” och handlar om skiljetecken:
Här är livet. Här är dikten. Schöneberg en söndag. Kaffe, käsekuchen, hjärtats oro. Tingens gång och tidens tyngd. Här är livet; här är dikten. Människor jag inte känner. Penna, block. Pengar och. Här är livet, här är dikten. Bokhyllan och bakfyllan och. Schöneberg en söndag i oktober. Här är livet: här är dikten.
I något sammanhang beklagar
Persson att han inte är Goethe. Det kan man hålla med om: Goethe har till exempel den fördelen att man kan läsa hans dikter många gånger. När Perssons ordlekande en gång är avkodat förstår jag inte varför man skulle återvända till det. Jag har ibland glatt mig åt hans dikter när de delats på nätet. Det är en flyktig publiceringsform där de höjer läsarens humör för att sedan försvinna. Som bok, många sidor, hårda pärmar, blir de mera tröttsamma än tankeskärpande, nervlugnande och lärorika, för att alls tala om att de skulle vara poetiska i meningen täta och mångtydiga i relation till världen runtomkring.
Malte Perssons kluriga krumelurdikter är ett slags metapoesi i andra eller tredje hand.
Michel Ekman
recensent