Kritikerfunderingar från hiphop till historia
Kritikerförbundet bjuder på ett läsvärt textpaket om konstkritik men med ett brett grepp om kulturfältet som helhet.
Finlands Kritikerförbund har flyttat ut sin tidskrift Kritiikin Uutiset till webben och ger nu för första gången också ut en samling texter i form av en årsbok, Kriittinen piste. Boken är inte alls kritisk med rynkor i pannan, utan relativt lätt att närma sig. Den är också glädjande tvåspråkig, hela fyra svenskspråkiga artiklar ingår. En svenskspråkig redaktör hade däremot inte skadat i processen, vissa texter hade behövt en kritisk språkredigering.
Flera aktuella och svåra debatter tas upp här med läsvärda artiklar, diskussionen kring kulturell appropriering får en hel del utrymme. Författaren Johanna Holmström berör i sin text bland annat mottagandet av romanen Asfaltsänglar i Sverige och vilka ämnen en författare får skriva om. Då man läser om det här påminns man om hur diskussionen i Sverige i flera ämnen hunnit betydligt längre än i Finland, kritiken mot Holmström kom långt före till exempel Koko Hubaras kritik mot Laura Lindstedts Oneiron.
Maïmouna Jagne-Soreau är bekant från denna tidnings spalter och levererar i kritikårsboken en knivskarp lista över vad man kunde ta fasta på inom postinvandringslitteraturen, i stället för att exotisera författarna – generationskonflikter, mellanförskap, nordiska kulturdrag med mera. Jagne-Soreau får verkligen fram många väsentliga problemställningar i en relativt kort text.
En av bokens höjdpunkter är kritikerveteranen Otso Kantokorpis artikel som utgår från skandalen kring Kiasma och Jenni Hiltunens konstverk Grind, som utnyttjade samedräkten på ett sätt som samerna ansåg sårande. Kantokorpi lägger sina ord ytterst väl och balanserar frågan skickligt. Han funderar på vad censur innebär, på Kiasmas roll som legitimitetsskapare, om attityder kring dekolonisering, det sistnämnda helt tydligt ett ämne som berör Finland mer än vad många kanske trott. Kantokorpi klargör tydligt hur han själv fått tänka om i många frågor och ger ett enkelt recept för framtiden: skaffa fram information, idka djupare självreflektion. För att få djupare insikter i fallet Grind stämde han själv möte med en samisk bildkonstnär för att förstå detaljerna i frågan.
Som helhet är Kritikens årsbok spretig, men på ett välkommet sätt, med allt från damtidningsaktiga artiklar om enskilda kritiker till mer akademiskt doftande text. Kritikerpresentationerna hade jag kanske klarat mig utan men å andra sidan, var kan man annars läsa en hel artikel om en enskild kritikers gärningar? Ämnespaletten omfattar allt från feminism inom hiphopmusik till Ida Aalberg och skådespelerskans position på 1800-talet.
Även lite förvånande ämnen har rymts med, själv hade jag före denna läsning inte analyserat restaurangkritikens förhållande till konstkritiken, men här öppnas även en sådan port. Vissa ämnen hade jag läst en hel del om förut, till exempel Vesa Kurkelas musikhistoriska utläggningar om populärkonserter och centraleuropeiska influenser inom musiklivet – men i det här sammanhanget var de stiligt kopplade uttryckligen till musikkritikens uppgift i dessa processer. Alla artiklar är relativt kortfattade och alla skribenter lyckas inte riktigt använda ut- rymmet optimalt. Till exempel Leena Kuumolas i sig intressanta text kommer inte riktigt i gång förrän på målrakan med lite mer konkret kritik i detta fall mot Bildkonstakademin. I det här formatet fungerar konkreta listor ganska bra, som Maria Laukkas femton punkter för analys av bilderboken.
Bredden i ämnesval är intressant i och med att mycket går att tillämpa även på andra konstarter än den man kanske själv är mest insatt i, därmed kan man plocka åt sig från ett brett smörgåsbord. Speciellt med tanke på att konstnärer numera ständigt arbetar över konstartsgränserna är det viktigt att inte heller kritikerna låser sig enbart vid sitt främsta specialområde.
Markku Eskelinen skriver om diversitet inom litteraturkritiken, något som går att tillämpa på flera andra konstarter. Skribenten piskar kritikerkåren rätt så öppet med konkreta exempel om recensenters kompetens. Jag som inte har litteratur som specialområde noterar med intresse hur han hötter med pekfingret åt tudelningen mellan inhemsk och allmän litteratur, att många recensenter av inhemsk litteratur inte alltid förmår koppla verken till väsentliga internationella trender. Frispråkig mot kritiken i sig och därmed också kritikerkåren är även Niko Hallikainen, som tydligt velat ruska om tankarna om hurudan kritik är och bör vara.