Vad menar vi då vi säger att vi ska ta någons rädsla på allvar? Vi vet ganska bra vad det innebär beträffande trafiken – men vad innebär det i fråga om vargen?

En samhällsdebatt som utgår från att blotta upplevelsen av rädsla ger dem som upplever rädslan beslutsrätt medan resten ska hålla käft kommer att hamna snett, skriver Fredrik Sonck.

HBL:s I dag-kolumnist Rafael Donner tycker att han som invånare i Kronohagen ”borde hålla käften” i vargfrågan och överlåta beslutsfattandet åt dem som lever med rädslan för vargar.

Hm. Ambitionen att ta rädslan på allvar är sympatisk – och viktig – men detta är nog att dra idén om tolkningsföreträde på tok för långt. Det är helt i sin ordning att till exempel vita människor inte ska ha första tjing på att definiera vilka ord som är kränkande och rasistiska – men som generell princip är det en djupt problematisk tanke att enbart de som berörs emotionellt av en fråga ska ha beslutsrätt. Om Helsingfors skulle planera en asylmottagning eller ett missbrukarboende i Kronohagen – ska då invånarna där ensidigt kunna säga nej tack med hänvisningen till upplevelsen av otrygghet?

En samhällsdebatt som utgår från att blotta upplevelsen av rädsla ger dem som upplever rädslan beslutsrätt medan resten ska hålla käft kommer att hamna snett. I en uppsjö andra frågor ser vi hur tokigt vi kan landa om vi inte försöker utröna i vilken mån olika rädslor är befogade, utanför den subjektiva upplevelsen.

Vaccinmotståndare är rädda att deras barn ska drabbas av allvarliga biverkningar, men tillgängliga fakta säger otvetydigt att de positiva konsekvenserna av beprövade vaccinprogram är många gånger större än de minimala riskerna. Vapenkramarna i USA menar att ett laddat automatvapen i bilens handskfack ökar deras känsla av trygghet, men forskningen visar att risken är mångfalt större att vapnet kommer att avfyras mot någon helt oskyldig än att det används för att stoppa en terrorist eller brottsling.

Och då svenska moderater och socialdemokrater inför höstens val tävlar i att ”ta folks rädsla och otrygghet på allvar” genom att försöka bjuda över varandra i satsningar på fler poliser, tuffare tag och dystopiska beskrivningar av svenska förorter, handlar det i grund och botten om att kalibrera sin politik med de rädslor som Sverigedemokraterna piskat fram genom en förljugen verklighetsbeskrivning med rasistiska undertoner. Det hederliga vore att säga: visst, vi ska klämma åt den organiserade brottsligheten, men på det stora hela är Sverige ett sällsynt tryggt och lugnt land där risken för att drabbas av våldsbrott sjunkit över tid. Det är nämligen sanningen. Och vi kan faktiskt tala om den utan egna erfarenheter av att vara bosatt i USA eller i en svensk förort.

Sedan finns det förstås rädslor som är fullt befogade, och sådana faror som vi rentav undervärderar. I trafiken dör hundratals människor varje år, men aldrig talas det om att minska på privatbilismen för att göra vardagen tryggare. Det är en rädsla som vi lärt oss acceptera, ofta att tänka bort. Men så har oroliga föräldrar också noterat hur samhället målmedvetet arbetat för att öka tryggheten på vägen till skolan. Det byggs rondeller och farthinder. I samband med skolstarten övervakas korsningarna av vuxna. Riskerna och oron är tagna på allvar på ett konkret sätt.

Så frågan är alltid: Vad menar vi då vi säger att vi ska ta någons rädsla på allvar? Vi vet ganska bra vad det innebär beträffande trafiken – men vad innebär det i fråga om vargen?

För det första måste upplevelsen av rädsla placeras i en vetenskapligt och socialt balanserad och sanningsenlig beskrivning av verklighetsförhållandena, som inte förnekar att det osannolika är möjligt. ”Det är sant att vargen, i likhet med flera andra djur i Finland, under särdeles olyckliga omständigheter kan vara (livs)farlig för människan, och ofta är det för husdjur. Det är också sant att vargen normalt undviker människan och att samexistens är möjlig, men inte förutsättningslös. Vidare är det sant att rädslan för vargen är inte obefogad, men också att den ofta överdrivs och präglas av kulturella föreställningar.” Typ så.

För det andra måste rädslan kunna adresseras mot ljuset av denna verklighetsbeskrivning som, trots sina luckor och osäkerhetsmoment, vilar mot den kunskap vi har och kan erkänna i en hederlig debatt. Tvärtemot vad Donner påstår, har rädslan fått mycket utrymme i debatten, men förvisso inte i någon meningsfull bemärkelse. För när vargmotståndarna säger att rädslan måste tas på allvar, utrycker utsagan ett auktoritärt anspråk: vargarna ska skjutas är undertextens tydliga diktat. Och när ansvariga myndigheter säger att de visst tagit rädslan på allvar, verkar det mest betyda att de protokollfört den. Också det klingar misstänkt auktoritärt.

Mot bakgrund av detta borde alla läsa Peter Bucherts intervju med Lasse Peltonen, professor i miljökonfliktlösning vid Östra Finlands universitet, i HBL 27.3. Dynamiken bakom varghysterin går nämligen att förstå.

Vad menar vi då vi säger att vi ska ta någons rädsla på allvar?

FREDRIK SONCK

kulturchef