En svensk superdiplomats självberöm
Rolf Ekéus bok väcker blandade känslor hos recensenten Per Jönsson. Ett gediget verk, men med självberöm som ger dålig smak i munnen.
FACKLITTERATUR Rolf Ekéus: Mellan två krig. Saddams fall och IS födelse
Bonniers, 2018
En modig svensk superdiplomat som lyckades upptäcka och förstöra Iraks arsenaler av massförstörelsevapen flera år innan George Bush störtade Saddam Hussein.
En extremt expedit nedrustningsförhandlare med nära, ofta vänskapliga, kontakter med all världens stormaktsledare, ja till och med inom den irakiska skurkstatens översta skikt.
Ungefär så kan man sammanfatta huvudspåret i den svenska ambassadören Rolf Ekéus krönika ”Mellan två krig. Saddams fall och IS födelse”. Ty det är egentligen Ekéus egen roll, minst lika mycket som avrustningen av Iraks ABC-vapen (atom, biologiska, kemiska), som framträder i denna både imponerande och lätt beklämmande bok.
Stor organisation
Rolf Ekéus utsågs direkt efter det korta Kuwaitkriget i början av 1991, då en USA-ledd FN-koalition kastade ut Iraks ockupationsarmé, till ansvarig för att tvinga Saddamregimen att ge upp alla massförstörelsevapen och produktionsanläggningar för dessa. Det skedde genom eldupphörresolutionen 687 i FN:s säkerhetsråd, som upprättade en särskild kommission, Unscom, med uppgift att verkställa Iraks ABC-avrustning och skapa ett kontrollsystem för Iraks efterlevnad.
När detta väl var slutfört skulle de hårda sanktioner som FN hade in- fört mot Irak året innan lyftas. Kommissionen skulle ledas av en ordförande som inte, vilket annars var praxis i FN-sammanhang, var underställd FN:s generalsekreterare utan i stället skulle rapportera direkt till säkerhetsrådet.
Detta laddade och ansvarstyngda uppdrag tog sig Ekéus an med stor energi och uppfinningsrikedom. På kort tid byggde han upp en väldig organisation med hundratals experter och minst lika många handläggare. Med hans egna ord:
”Sällan har en så märklig grupp människor samlats under ett tak: kärnfysiker, biologer och kemister, vapentekniker, militära logistiker, datahackare, platsundersökare, kassaskåpssprängare, underrättelseexperter, fototolkar och diplomater från öst och väst.”
Med denna unika överstatliga (eller utomstatliga) utredningsapparat lyckades Ekéus under de följande sex åren spåra upp och fysiskt eliminera praktiskt taget allt vad Saddamregimen hade av vapen och produktionsanläggningar för massförstörelsevapen.
Strax innan Ekéus lämnade Unscom vid halvårsskiftet 1997 kunde han inför säkerhetsrådet rapportera att Irak i allt väsentligt var avrustat enligt eldupphörresolutionen 687 från april 1991 (se ovan), en bedömning som just då i princip inte ifrågasattes av någon.
Saddams sabotage
Bekymmersfri var ändå inte Ekéus och Unscoms långa resa. Det berodde främst på Bagdadregimens ständiga försök att sabotera arbetet, men också på en efterhand tilltagande oenighet mellan säkerhetsrådets stormakter.
Att Saddam Hussein och hans hantlangare skulle göra allt för att sätta käppar i hjulet var förstås att räkna med. Vid många tillfällen hejdades inspektörerna av irakisk militär, vid några av dessa tillfällen ledde det till att säkerhetsrådet godtog amerikanska flygbombningar av irakiska mål, varefter Bagdadregimen fogade sig, åtminstone ett tag.
Genom bandinspelningar av Saddams överläggningar med sina medarbetare som USA fick tillgång till efter Irakkriget 2003 framgår också att man i Bagdad i detalj diskuterade och planerade olika sabotageaktioner mot Unscoms verksamhet. Samtidigt gottar sig Ekéus – i sin bok – åt att Saddam enligt bandupptagningarna uttalade sig beundrande om Unscom-chefens noggrannhet och ihärdighet, exempelvis så här: ”Problemet med Ekéus är att han inte lämnar något ämne utan att lägga sig i, och inte besöker en plats utan att vilja tränga sig in.”
Dock förmådde inte Saddam stoppa Unscoms verksamhet så länge Ekéus höll i rodret. Det skedde inte förrän hösten 1998, då Ekéus efterträdare Richard Butler i stegrande tempo rapporterade till säkerhetsrådet att Irak inte levde upp till Unscoms krav – vilket ledde till ett nytt stort amerikanskt-brittiskt flygangrepp (”Operation Desert Fox”) och att Unscom året därpå lades ned.
Ekéus påpekar – med stor tillfredsställelse – att säkerhetsrådet stod enat i Irakfrågan under hela den tid han ledde Unscom (säkert bidrog till detta att Jeltsin-Ryssland var angeläget om samverkan med väststor- makterna).
Men redan under åren 1993–95 (då Bill Clinton blev alltmer upptagen av Jugoslavienkrisen) började amerikanska UD och CIA tala om en ”Saddam-klausul”: krav att Saddam Hussein måste avlägsnas innan FN-sanktionerna, och då särskilt oljeembargot, kunde lyftas. Och när Madeleine Albright i januari 1997 utsågs till utrikesminister presenterade hon genast en ny amerikansk politik: att sanktionerna inte under några omständigheter kunde lyftas så länge som Saddam satt kvar vid makten.
Att detta blev USA:s nya officiella linje (Clinton var vid den tiden fullt upptagen av Monica Lewinsky-skandalen) var enligt Ekéus det främsta skälet till att Unscom på kort tid tappade i trovärdighet och handlingskraft.
Blix in på arenan
Efter Unscom upprättade FN:s säkerhetsråd en ny kommission, Unmovic, med uppgift att slutföra vapendelen av eldupphörresolutionen 687 och med den då pensionerade IAEA-chefen Hans Blix som ordförande.
Unmovic gavs dock aldrig chans att genomföra inspektioner på marken i Irak förrän under några vintermånader 2002–2003. Då, efter 11 septemberattentaten 2001, hade Bushadministrationen i USA redan bestämt sig för att invadera Irak och störta Saddamregimen med hänvisning till Iraks påstådda massförstörelsevapen och stöd till al-Qaida. Att Unmovic inte hittade några sådana vapen tilläts inte störa George W Bushs krigsplaner.
För Vita huset blev det förstås extra pinsamt att den CIA-anknutna Iraq Survey Group, med uppdrag att efterkrigsgranska Iraks innehav av massförstörelsevapen, i december 2004 nödgades rapportera att praktiskt taget alla förbjudna system och vapen hade eliminerats redan 1997.
Alltså hade både Unscom och Unmovic rätt i sak. Därför framstår det som onödigt småaktigt av Ekéus att gång på gång rikta nålstick, och ibland föraktfullhet, mot Hans Blix person och gärning.
Karaktärsmord
Ekéus bok artar sig efter hand till något som påminner om karaktärsmord på Blix. Praktiskt taget allt vad denne tidigare chef för IAEA (1981– 97) har tagit sig för i samband med Irak avfärdas av Ekéus som otillräckligt, ogenomtänkt eller misslyckat. Framför allt som chef för Unmovic gjorde Blix i princip allt fel enligt Ekéus – just därför att Blix inte kopierade Ekéus egna arbets- och organisationsmetoder för Unscom.
Dålig smak i munnen ger det också att Ekéus aldrig försummar att framhålla sina – enligt egen uppgift – ytterst goda, ofta rent vänskapliga, relationer med ett obegripligt stort antal potentater i öst, väst, nord och syd. Och han missar aldrig ett tillfälle att påpeka hur han i FN:s säkerhetsråd och andra maktcentra överöses med beröm, hurrarop, klappar på axeln och högsta betygsättning.
Det är med blandade känslor jag lägger ifrån mig den annars så gedigna ”Mellan två krig”.