Vi mäter inte upp vårt eget förtroende

Skandalerna och avhoppen inom Svenska Akademien väcker en del munterhet. I Expressen kåserar Alex Schulman roligt om krisen. Också kriminologen Leif GW Persson – som svenska journalister utnyttjar som expert i alla frågor mellan himmel och gjord – är road: ”Jag kan inte hjälpa det, jag måste vara en dålig människa, men jag blev faktiskt på ganska gott humör”, säger han till Aftonbladet.

Och visst – de ornament och sektlika traditioner som omgärdar Akademiens maktutövning behöver ruskas om.

Personligen har jag ändå lite svårt att roas, för under munterheten anar jag en skadeglädje som jag finner omotiverad. Dels för att Akademien gör en hel del oglamoröst arbete för det svenska språket (ordböckerna med mera), dels för att det glamorösa arbetet (Nobelpriset med mera) också fyller en funktion.

I en värld där den fantasilösa marknadslogiken väger allt enligt dess produktionskostnad, mäter allt enligt dess popularitet och bedömer allt efter den profit det genererar, står Akademien för något annat. Med sitt Nobelpris drämmer den näven i bordet en gång om året och säger: ”Det här är världslitteratur”. Förstås är det provokativt, men diskussionen om anspråkets giltighet är i någon mån själva poängen. För trots den manliga och europeiska slagsidan ligger Akademiens prispolitik inte i fas med den globala hegemonin, utan utmanar såväl det marknadsekonomiska paradigmet, som engelskans dominerande ställning som kulturbärare.

Så när jag lyssnar in skadeglädjen hör jag också ett eko av föraktet för den så kallade ”högkulturen” som i Nobelspekulationerna brukar uttryckas genom klyschan: ”Höhö det går förstås igen till någon poet ingen känner till eller kan uttala namnet på.” (Hur inskränkt får man vara? För det första är de premierade författarna oftast någorlunda kända inom sina språkområden. Och det där med att man inte kan uttala namnet? Hör du, som brukar säga så, inte hur fördomsfull undertonen är?)

Mot bakgrund av detta är krisen inom Akademien mest sorglig. Jag hoppas verkligen att Akademien och Nobelpriset lyckas navigera sig ur den. Jag vill också tro att ständiga sekreteraren Sara Danius kan lotsa rätt om hon får chansen. Den riktning hon pekat ut verkar både riktig och realistisk.

I det här skedet vet vi att ledamoten Katarina Frostensons agerande står i centrum. Flera pusselbitar saknas, men den advokatbyrå Akademien anlitade har identifierat en jävsproblematik och rekommenderat en polisanmälan av det företag hon är delägare i. Att en del ledamöter inte tycker att det funnits tillräckligt med bevis för att utesluta Frostenson på stående fot kan man ha förståelse för – om man är osäker så ska man hellre fria än fälla, det är en grundläggande rättsprincip. Men varför inte låta utredningen gå vidare till polisen? Varför inte se att det renommé man har som institution nu är beroende av grundlig självrannsakan och största möjliga öppenhet?

För det blir lite bakvänt att argumentera för rättssäkerhet inom ramen för en tämligen odemokratisk organisation som präglas av hemlighetsmakeri och brist på transparens – alltså sådant som skulle ses som uppenbara problem för rättssäkerheten om det handlade om ett offentligt organ.

Precis hur tungt Frostensons övertramp väger gör man som utomstående säkert klokt i att avstå från att bedöma. Däremot är förtroende något som kan förbrukas till och med utan att formella fel begåtts, och organisationer som bygger sin maktutövning på förtroende behöver beakta den realiteten: det är inte man själv som mäter upp sitt eget förtroende. Också om Katarina Frostenson själv tycker att hennes förseelser är bagateller, så borde hon säga att hon inser att situationen är ohållbar, att hon för Akademiens skulle måste kliva åt sidan, i alla fall tills vidare.

Det blir lite bakvänt att argumentera för rättssäkerhet inom ramen för en tämligen odemokratisk organisation som präglas av brist på transparens – alltså sådant som skulle ses som uppenbara problem för rättssäkerheten om det handlade om ett offentligt organ, skriver Fredrik Sonck med anledning av krisen inom Svenska Akademien. FREDRIK SONCK Kulturchef