Det finns orsaker till att vi känner till namnet på Sergej Skripal, men inte ett enda namn på något av de barn som dött av kemiska vapen i attacker i Syrien. Vad är det som gör att vi inte längre ser?
För några dagar sedan, i Syrien, skedde en attack med kemiska vapen mot en förort i Damaskus. Det var nästan på årsdagen av en likadan attack i provinsen Idlib och fem år efter attacken mot en annan förort som tog livet av minst 1 300 människor. Då som nu sändes fotografier av döende barn, många fortfarande med blöjorna på, ut över etern. Föräldrar som förgäves försökte rädda sina barn, döda barn som såg ut som de sov. En vecka tidigare hade ryska diplomater utvisats från ett antal länder på grund av en kemisk attack mot två människor i en förort i England. Den attacken riktades mot en före detta dubbelagent. Visserligen en pensionerad sådan, och visserligen också med konsekvenser för dottern, men i alla fall.
Det är något med orsak och verkan och proportioner som skaver.
När jag jobbade på gränsen mellan Syrien och Turkiet besöktes vi med jämna mellanrum av olika experter, inklusive de läkare som undersökte den då aktuella kemiska substans som användes mot en annan påstådd rysk spion. De undersökte de spår som fanns av kemiska attacker i Syrien. En del av dem tränade också upp oss som jobbade för FN i olika typer av kemiska vapen och hur man ska överleva en kemisk attack. Senapsgas, klorid, fradga i mungiporna och doften av skalad lök. En dödsvåg utan blod. Jag minns bara sammanfattningen. När min chef bestämde sig för att det helt enkelt inte var mödan värt att investera i skyddskläder var det ingen som protesterade. Vi skulle ändå inte överleva.
Det kändes precis lika rätt som fel att samma läkare som undersökte ett mord mot en enskild sökte kartlägga de bevis som fanns för att fastställa ett brott mot mänskligheten. Ibland är det bara vetenskapen som skiljer människan från djuret. Det, och graden av grymhet som vi utövar mot varandra. Det gäller också den grymhet som finns inbyggd i reflexen att se och ändå inte veta. Redan för ett tag sedan publicerades en FN-rapport där man dokumenterat åtminstone 33 attacker med kemiska vapen under krigets gång, av vilka 27 utfördes av president Bashar al-Assads styrkor. Sedan dess har jag tappat räkningen.
Det finns orsaker till att vi känner till namnet på Sergei Skripal, men inte ett enda namn på något av de barn som dött av kemiska vapen i attacker i Syrien. Vad är det som gör att vi inte längre ser?
Man kan undra över begrepp som legitima mål. Att spioner dör och dödas kan inte komma som en total överraskning. Alla kemiska attacker kan anses vara oberättigade, men vissa dödsfall är helt enkelt bara omänskliga i sin oförklarlighet. Det finns orsaker till att Röda Korset grundades, till att också krig bör följa vissa regler och till att internationell lag förbjuder vissa typer av attacker.
Dag Hammarskjöld, FN:s generalsekreterare 1953–1961, sade en gång att FN inte grundades för att föra mänskligheten till himlen, men för att förhindra ett helvete på jorden. Jag har alltid ansett att det var att sätta ribban rätt lågt. Bor man i Syrien i dag är det bara att konstatera att vi misslyckats också med det. Helvetet finns på jorden.
Senapsgas, klorid, fradga i mungiporna och doften av skalad lök. En dödsvåg utan blod.
ANNIKA SANDLUND arbetar vid FN:s flyktingorganisation UNHCR med flyktingoch människorättsfrågor.