Lokalt, regionalt, nationellt

Kommunalvalet i fjol var det sista i sitt slag om riksdagen godkänner de nya landskapen. De gör den kommunala nivån mindre intressant.

Om allt går regeringen Sipiläs väg har vi landskapsval i slutet av oktober. I så fall var kommunalvalet för ett år sedan det sista i den form vi hittills har känt dem. Landskapen tar över social- och hälsovården och hälften av kommunernas budget och får också en hel del andra uppgifter. Kommunerna tar i framtiden hand om till exempel utbildning, trafik, markpolitik och värnar om kommunens livskraft och den lokala identiteten. Det är tänkbart att beslutsfattare in spe är mer intresserade av landskapen.

I måndags presenterades den första grundliga undersökningen av ett kommunalval. Det är stiftelsen för kommunal utveckling, Kunnallisalan kehittämissäätiö, som beställt och finansierat undersökningen som Sami Borg, en av våra främsta valforskare, står för.

Riksdagsval har undersökts grundligt i 15 år. Det ligger förstås en liten paradox i att forskningsrapporten handlar om det kommunalval som kan vara det sista i sitt slag.

Inför kommunalvalet i fjol önskade sig väljarna mer information om det lokala och regionala men upplevde att de fick information om nationella frågor. För den vuxna och äldre befolkningen är televisionen och de regionala tidningarna de viktigaste informationskanalerna inför valet. Särskilt i tv är det svårt att problematisera de lokala frågorna. Det blir lätt rikspolitik och partiordförandedebatter i tv.

Unga väljare under 35 år använde Yles kandidattest och sociala medier som källor när de skapade sig sin uppfattning om valet. Den trenden gäller säkert också andra val.

Valdeltagandet i kommunalvalen har länge rört sig kring 60 procent. I fjol röstade 58,9 procent.

Men valdeltagandet varierar kraftigt mellan olika grupper. Lägst är valdeltagandet bland unga i åldern 25–34 utan annan utbildning än grundskolan. Bara 20 procent, alltså en av fem, i den här gruppen använde sin rösträtt. Däremot röstade 72 procent av de högskolutbildade i samma ålder. Den gamla sanningen om att valdeltagandet är högre i små kommuner gäller fortfarande.

Det låga valdeltagandet i en del grupper pekar på ett stort problem för den representativa demokratin. Den kan inte längre kallas representativ om trenden fortsätter. Den här utvecklingen drabbar inte enbart de kommunala valen, samma trend gäller också andra val.

I Svenskfinland är valdeltagandet ännu högt och förtroendet för det politiska systemet är stabilt. Men det finns ingen anledning att slå sig till ro – benägenheten att låta bli att rösta i vissa grupper är ett sjukdomstecken och det drabbar på sikt hela samhället.

Landskapen har sagts vara en maktkupp från Centerns sida. Professor emeritus Heikki Paloheimo avvisar den uppfattningen. Centern är starkast i nio landskap, SDP i sex, men utmanas i många av dem av Samlingspartiet, som är störst i Nyland och Egentliga Finland, medan SFP dominerar i Österbotten.

Både Paloheimo och Borg tror att den samarbetskultur som nu råder i kommunerna kommer att gälla också i landskapen. Det är bara i rikspolitiken vi har konstellationen med regering och opposition, där den senare har svårt att påverka besluten så länge regeringen har majoritet i riksdagen.

Men allt hänger förstås ihop. I kommunalvalet 2017 förlorade regeringspartierna, särskilt Sannfinländarna som då ännu inte hade splittrats. De gröna ökade sitt stöd allra mest – bland annat genom kampanjen mot regeringens utbildningsnedskärningar.

Utmaningen för de nya landskapsfullmäktige är att faktiskt ha ett landskapsperspektiv, men samtidigt beakta regionens minsta kommuner som knappast får in egna representanter i fullmäktige. En annan utmaning är landskapens autonomi. Den finns egentligen inte eftersom beskattningsrätten saknas och för vårdens del är det statliga normer som styr.