FBI knäckte 4 000 år gammalt mumiefall
Amerikanska federala polisen FBI:s experter har löst ett fall som förbryllat forskare sedan ett mumifierat huvud hittades 1915. En svensk forskare var inblandad i utredningen. – Det var ett roligt fall, säger Pontus Skoglund.
Fyndet gjordes i en plundrad grav i Dayr al-Barsha, ungefär halvvägs mellan Kairo och Luxor i Egypten. Graven tillhörde en guvernör med namnet Djehutynakht och hans fru med samma namn.
– Huvudet hittades på guvernörens kista, men vi var aldrig säkra på om det tillhörde honom eller henne, säger Rita Freed vid Boston Museum of Fine Arts, där gravens innehåll lagrats sedan 1920-talet, till The New York Times.
Tidigare försök att avgöra könet på personen hade misslyckats. Forskarna skulle behöva dna, vilket i sig är förknippat med svårigheter.
– För några år sedan skulle många kollegor ha sagt att det är helt omöjligt att få tag på dna från en mumie, för dna bryts ned så snabbt på varma platser, säger Pontus Skoglund, forskare i evolutionär genetik och gruppledare för Francis Crick Institute i London, till TT.
Tänder lagrar dna bra
Huvudet i fråga var dessutom i dåligt skick. Dels blev det illa behandlat av plundrarna, dels har arkeologer ytterligare skadat det när de försökt fastställa identiteten.
FBI såg fallet som en utmaning att försöka utvinna dna och gav sig på ett försök med en tand från skallen.
– Jag trodde inte att det skulle fungera. Jag trodde att det skulle vara för nedbrutet, eller att det inte skulle vara tillräckligt mycket material, säger Odile Loreille, forensisk expert vid FBI, till CNN.
Just tänder har visat sig vara bra för att bevara dna, liksom exempelvis vissa ben från örat.
– Det som inte fungerar bra är mjukvävnader från mumier. Det är svårt att säga varför, säger Pontus Skoglund.
Genom att borra in i tanden, samla in pulvret, lösa upp det med hjälp av en kemisk substans och sedan kö- ra det i motsvarande en dna-kopieringsmaskin, kunde Odile Loreille till slut slå fast att det rörde sig om en manlig skalle.
Analysen av dna:t har också stärkt tesen att forntida egyptier är närmare släkt med dagens européer och personer som bor i Mellanöstern, än dagens egyptier som härstammar mer från folk söder om Sahara.
– Odile skickade data som jag analyserade med våra program för att bekräfta att det verkligen var gammalt dna och inte något dna från labbmiljön eller från de som hanterat mumien på olika sätt, något som vi ser rätt ofta, säger Skoglund. Hur kan man vara säker på att det var mumiens dna? – Det var så pass mycket degraderat dna, vi ser skador som bara sker post mortem. Efter att personen dött och dna:t inte repareras eller skyddas av cellen genomgår det en skadeprocess. Det blir mer eller mindre mutationer eftersom det ligger utan cellens skyddsmekanismer. Vi kunde se en mycket hög andel i datan som FBI producerade, som man bara kan se i dna som är minst tusen år gammalt.
Djehutynakht var bara ett första steg. Dna kan berätta om storskaliga processer, hur populationer flyttar in i nya områden, evolutionära anpassningar som skett för nya omgivningar. Pontus Skoglund Forskare i evolutionär genetik
Kan besvara frågor
Vanligtvis arbetar Pontus Skoglund med dna från stenåldersfall, från bland annat Sverige, stillahavsriket Vanuatu och Påskön. Att jobba med dna tillhörande en historisk person det finns information om är ovanligt, då de fynd som analyseras ofta är mer anonyma.
– Djehutynakht var bara ett första steg. Dna kan berätta om storskaliga processer, hur populationer flyttar in i nya områden, evolutionära anpassningar som skett för nya omgivningar, till mikroarkeologiska frågor som att bekräfta släktrelationer mellan olika personer i gravsammanhang, säger han.