Sned och vind och tillräcklig
I mitt arbetsrum har jag en printer som skriver ut allting snett. Den störde mig länge. Jag försökte förgäves meka med den, mata in papper extra noggrant, skämdes för att dela ut dokument som var fulla av finska språkfel och dessutom sneda, vinda, fel. Men med tiden har printern kommit att bli ett slags vän.
I mitt jobb träffar jag ofta unga som kräver smärtsamt mycket av sig själva. Kloka, roliga, ljuvliga ungdomar som undrar hur de ska räcka till i en värld som gör det svårt för dem. Tillräckligt smart, tillräckligt vältränad, tillräckligt social, tillräckligt framgångsrik? Som hamnar i slutsatsen att kanske ingenting är tillräckligt om det inte är perfekt, att kanske allt de gör är värdelöst om det har minsta skavank. Som ibland får ångest av mina sneda papper, men är hårdare mot sig själva än mot någon annan. Som sliter ut sig genom att satsa full kraft på allt de tar sig för. Som säger att de nog vet att perfektion inte existerar, men att det känns som att de måste försöka uppnå den ändå.
De är inte ensamma om det visar en ny metaanalys (Curran & Hill, 2017). I den jämfördes nivåer av perfektionism i 164 studier med sammanlagt 41 641 studerande i USA, Kanada och Storbritannien. Resultaten visade att perfektionism ökat signifikant mellan 1989 och 2016. Jämfört med tidigare generationer upplever unga i dag att andra kräver mer av dem och de kräver också mer av sig själva och andra. Forskarna spekulerar att detta kan höra ihop med den allt starkare konkurrensen och individualismen i samhället, och med sociala medier som ständigt visar oss orealistiska kroppar och sociala sammanhang. Och det här spelar roll, för strävan efter fullkomlighet är tung att bära. Andra studier visar samband mellan perfektionism och bland annat ätstörningar, depression, ångest, stress och lågt självförtroende.
Vad kan vi som vuxna göra? Tja, förändra världen, förstås. Under tiden övar jag mig på att acceptera och också visa min egen omfattande bristfällighet. Artiklarna som refuserats, att acne tydligen kan växa inne i rynkor, skämten som ibland faller platt, de ständiga finska böjningsfelen, alla sneda papper jag delar ut. För det radikala är ju att våra ungdomar, vi själva, är tillräckliga bara för att vi finns till. Att vårt värde är odiskutabelt också då vi är trötta, svettiga och rädda, också då vi inte presterar någonting alls. Det kanske låter som en psykologtants plattityder för den som försöker hitta sin väg bland sommarjobb, insta stories, urvalsprov, kroppar. Likväl är det sant. Att vara människa är att samla skärvor, överraskningar, smärtor, stjärnfall och ofullkomlighet innanför sin hud. Det är som de säger, ljuset tränger in genom precis de där sprickorna. Att vara bristfällig är att vara tillräcklig.
Är den här kolumnen perfekt? Sannerligen inte. Räcker den? Det hoppas jag. Några tankar som närmar sig någonting, utskrivna med sneda marginaler. Jag är tillräcklig. Du är tillräcklig, du är tillräcklig, du är tillräcklig.