Skidlandslagets makalösa vändning – ”Den röda tråden är hel igen”
Reijo Jylhä har från närhåll bevittnat den finländska längdåkningen falla – och resa sig igen.
Iivo Niskanens glädjevrål, med den blåvita flaggan över sina axlar, beskriver som bäst hur den finska längdåkningen skiftat skepnad under de senaste åren. OS-guldmedaljer växer inte på träd längre och Niskanen blir den första individuella, finländska olympiska mästaren i längdåkning sedan Mika Myllylä 1998.
Myllylä, vars namn blev svärtat i dopningsskandalen i Lahtis. Många magra år följde – och efter några bättre år 2007-2011 följde en ny kris i längdåkningen. I VM 2013 och 2015 tog Finland bara två brons sammanlagt, fast i OS i Sotji hade finländarna turen på sin sida.
Vändningen i Lahtis
VM i Lahtis 2017 var den stora vändpunkten, då Finland tog fem medaljer. Och i Pyeongchang var vändningen fullbordad, med Niskanens guld samt Krista Pärmäkoskis silver och två brons.
– Den finländska längdåkningens historia är sammanhängande igen. Tidslinjen var bruten i ett skede, efter Lahtis och på nytt i ett skede under 2010-talet. Nu har vi kommit tillbaka dit, var vi har varit förut, säger Reijo Jylhä.
”Bästa laget i Finland”
Jylhä vet vad han pratar om. Han tog över som chefstränare direkt efter Lahtisskandalen och lotsade landslaget genom VM 2003 och de tunga åren. Han återvände till rodret våren 2014 och förvandlade skidlandslaget till en modern framgångsapparat under sina fyra säsonger.
– Ur idrottslig synvinkel är det här det bästa laget i Finland. Helt klart, säger Jylhä.
Det är svårt att finna substans till motargument. Finland tog sex OS-medaljer i vinterspelen i Pyeongchang. Skidåkarna stod för fyra av dem. I OS i Sotji tog Finland ett guld, tre silver och ett brons. Skidåkarna stod för guldet och två av silvren.
– Uppföljningen av belastning och återhämtning fungerar bättre än i någon annan idrottsgren i Finland. Samarbetet med toppidrottsforskningscentret Kihu och olympiska kommittén har fungerat utmärkt. Vi har gjort vissa saker som vi har märkt att fungerar. Följande steg blir att överföra vårt system till andra idrottsgrenar. Nordisk kombination har redan gjort snabba framsteg.
Bättre hälsovård
I en intervju med HBL förra veckan hyllade Aino-Kaisa Saarinen den utveckling som skett under Jylhäs tid som förbundskapten. Jylhä lyfter fram några konkreta förändringar som gjorts för att skapa optimala förhållanden för att nå framgångar och lyfta fram nya talanger till landslagsnivå – utöver det nämnda samarbetet med Kihu och ingående fystester.
– Bland annat hälsovården har varit ett viktigt tema. Tour de Ski 2015 var en riktig katastrof, var det en eller två finländare som tog sig igenom då resten var sjuka? Tillsammans med landslagsläkaren Maarit Valtonen har vi lyckats vidta några kritiska åtgärder. Under hösten och vintern var det flera kraftiga virus som härjade, men vi lyckades bra med att avvärja dem. I det gamla systemet hade det blivit en kris, säger Jylhä.
Landslaget har också satsat mer på mental träning, tillsammans med den olympiska kommitténs idrottspsykolog Hannaleena Ronkainen. Fysioterapi och förebyggande trä- ning har också integrerats bättre än förut i träningen. Den här säsongen har också näring och energibalans varit ett nytt tema.
Samarbete en prioritet
Men det viktigaste av allt har varit – kommunikation. Öppet samarbete. Någonting som inte fungerade under Magnar Dalens tid som förbundskapten 2006-2014 – och i synnerhet inte efter att Niclas Grön valdes till assisterande landslagstränare 2010.
– Min största framgång som chefstränare är att vi lyckats få med alla personliga tränare i landslagets verksamhet. Det är en resurs som vi inte har råd att låta bli att utnyttja, säger Jylhä.
– Under höstens landslagsläger i Val Senales hade vi ett tiotal tränare – mer än Norge. Mitt krav var att de personliga tränarna bor med oss, tränar med oss och vid behov hjälper andra idrottare. Samarbete har traditionellt varit en styrka allt sedan Immos (Immo Kuutsa) tid. Pekka (Vähäsöyrinki) förstärkte samarbetet ytterligare. Men det här är fortsättningsvis en utmaning och jag har betonat vikten av kommunikation till de nya landslagstränarna.
Problem bakom toppen
Jylhä hade redan på förhand bestämt sig för att den här säsongen blir hans sista som chefstränare. Hans efterträdare Matti Haavisto tar över i ett delikat läge. Krista Pärmäkoskis och Iivo Niskanens framgångar överskuggar det faktum att resten av landslaget inte hade en hundraprocentigt lyckad säsong.
Ristomatti Hakola slog igenom i sprint och Kerttu Niskanen hade en säsong som var så där. Matti Heikkinens tionde plats i OS var inte fy skam, men inte alls det han var ute efter. Laura Mononen var dock inte i slag och Anne Kyllönen missade OS helt. Lägg till det att skidlandslaget står inför ett generationsskifte, då flera av de stabila trotjänarna lägger av.
– Några av de mer rutinerade skidåkarna försökte ta ett för stort steg framåt den här säsongen. Men för en erfaren idrottsutövare i trettioårsåldern är det ett måste att ta risker för att kunna utveckla sig.
Damernas sprint i kris
Hakola och också några av de övriga herrsprintrarna visade fina takter. Men i damernas sprint är läget kritiskt.
– Ett tema för den här säsongen var snabbhet. Men utvecklingen i damernas sprint har inte alls gått framåt. Krista skidade ok. Aikku skidade ok – hon var överraskande den näst bästa av finländarna i sprint. Anne och Kerttu har mycket mer att ge, sä-
ger Jylhä, som kommer att fortsätta som personlig tränare för Anne Kyllönen också då han lämnar landslaget.
Stämningen i landslaget är av allt döma bättre än någonsin under de senaste åren. Pärmäkoski visar gott föredöme i damernas landslag och alla gläder sig över varandras framgångar.
– Ett stort mål för den här säsongen har varit att vi vill vara ett framgångsrikt lag. Inte individer. Vi har kommit en bit på väg, men det krävs ännu arbeta för att få idrottarna att anpassa sig till en mentalitet där de tar beslut med lagets bästa, inte sitt eget bästa, i första hand.
Fortsätter som tränare
Som sagt, fyra år i sträck och totalt nio år som chefstränare för Finlands landslag. Jylhä har hunnit se och uppleva en hel del medoch motgångar. Men han har inte svårt att lyfta fram en höjdpunkt.
– Iivos OS-guld. Utan tvekan. OS-guld, 50 km, klassisk stil, säger han.
– Kristas OS-framgångar var förstås också stora, inte minst då jag haft damernas landslag på mitt ansvar. Men det är också många små ögonblick under träning och tävling jag kommer att minnas.
Jylhä lämnar landslaget, men inte skidåkningen. Han fortsätter att jobba med toppidrott vid Lapplands idrottsinstitut i Rovaniemi och kommer också att fortsätta som skidtränare. För närvarande är Anne Kyllönen hans enda adept, men helt säkert finns det efterfrågan för hans kunskap. Hans son Martti Jylhä fortsätter såklart som sprinter i landslaget.
– Jag vill vara med om att bygga ett centrum som understöder finsk toppidrott i Rovaniemi. Jag är av den åsikten att toppidrott byggs nerifrån uppåt.