Dimridåerna kring Erkko skingras
Många år samlade manuset damm, men nu ges Lauri Karéns biografi över en av Finlands mäktigaste personer ut. Tidningsfursten Aatos Erkko sökte aldrig rampljuset, men hade sina fingrar med i många intrikata spel.
Sanomaägaren Aatos Erkko var en av Finlands rikaste och mäktigaste män. Trots att han hade kontakter från Kreml till Vita huset var det få som visste vem han egentligen var. Nu utges en bortglömd biografi om tidningskejsarens liv.
Det har sagts om mediemogulen Aatos Erkko (1932–2012) att han kände alla medan nästan ingen egentligen kände honom.
De yttre konturerna för Erkkos bana är välbekanta: Sanomakoncernens mäktiga direktör och storägare, tidningsutgivare i tredje generationen, omåttligt förmögen kulturmecenat med tillgång till maktens hemligaste korridorer.
Den finländare som mot förmodan glömde vem Aatos Erkko var blev årligen påmind under den stora skattedagen då Erkkos namn tronade i inkomsttoppen.
Men trots sina framgångar i mediebusinessen skydde Erkko själv offentligheten och gav nästan aldrig intervjuer.
I början av 2000-talet, när Erkko dragit sig tillbaka från posten som styrelseordförande inom Sanoma, handplockade han ändå Lauri Karén, långvarig utrikeskorrespondent på Helsingin Sanomat, för att skriva en memoarbok. Villkoret var att boken, som bygger på samtal mellan Erkko och Karén, skulle ges ut först efter Erkkos död.
Karén själv gick bort 2006. Det färdiga manuset föll tillfälligt i glömska ända tills hans dotter Michelle Karén tillsammans med Otava kom överens om att ge ut boken den här våren.
Tungt arv
I biografin Yksityinen valtiomies (Den privata statsmannen) som presenterades i går kommer Erkko själv till tals, om än rätt fåordigt. Karén tecknar bilden av en motvillig makthavare som ändå växte in i sin förutbestämda roll och lärde sig bemästra den på sina egna villkor.
Aatos Erkko föddes 1932 som enda son till ministern och Sanomadirektören Eljas Erkko och hans brittiska hustru Violet Sutcliffe. Sin barndom i södra Helsingfors beskriver Aatos Erkko till stora delar som ångestfylld. Ministerpappan var sällan
hemma, mamman hade svårt att finna sig till rätta i det finskspråkiga samhället och förhållandet till den åtta år äldre systern Patricia skildras inte som hjärtligt.
Sin varmaste barndomsrelation verkar Erkko ha haft med barnskötaren Mariette från Schweiz. Genom kalvinisten Mariette anammade Erkko, enligt Karén, värderingar som skulle prägla hans liv: återhåll- samhet, anspråkslöshet, sparsamhet, hög arbetsmoral och en djup respekt för kunskap. Han lärde sig också att hålla sina känslor för sig själv.
Patriarken Eljas Erkko slog tidigt fast att sonen Aatos skulle ta över det växande imperiet Sanoma som farfar Eero Erkko murat fundamentet för då han grundade Helsingin Sanomats föregångare Päivälehti. Släktens förväntningar vilade på Aatos axlar. Men han var renons på sin fars och farfars personliga politiska ambitioner.
Karén beskriver en tystlåten och melankolisk pojke som spankulerade längs kajerna vid Sandviken, iakttog fartygen som lättade ankar och drömde om ett sjömansliv. Men, konstaterar Erkko själv, ”jag var inte frisk nog för att bli sjöman, och inte heller för att göra värnplikt”.
Barn under kriget
Skolgången i Suomalainen yhteiskoulu var inte friktionsfri. Erkko noterade ett medeltal på 5,3 och fick gå om en klass. På klasskamraterna kunde han ge ett lillgammalt intryck, inte minst på grund av de vita handskar föräldrarna ville att han skulle bära. Aatos skämdes så öronen glödde.
– Jag var väl ingen cirkusclown heller, säger han i boken.
När vinterkriget bröt ut föll de sovjetiska bomberna alldeles intill familjen Erkkos hem, vilket utrikesminister Eljas Erkko betraktade som en personlig förolämpning. Familjen flyttade tillfälligt till Stockholm där Eljas Erkko fungerade som Finlands chargé d’affaires.
En allvarlig cykelolycka försinkade Aatos Erkkos skolgång ytterligare, och han blev aldrig student. Under konvalescensen vaknade i stället hans intresse för självstudier, i synnerhet för historia och filosofi. Eljas Erkko märkte hur ynglingen plöjde genom den ena tegelstenen efter den andra med omåttlig kunskapstörst.
Som ung vuxen skickades Erkko till journalistskolan vid Columbiauniversitetet i New York. Inte så mycket för att avlägga kurser som för att iaktta hur de amerikanska tidningsjättarna New York Times och Washington Post opererade.
Mot maktens centrum
Vid 33 års ålder var det sedan dags att ta över stafettpinnen som den dödssjuke Eljas Erkko lämnade ifrån sig: vd-posten för Sanoma med hundratals anställda i en bransch stadd i snabb förändring.
Erkko lyckades utnyttja sina erfarenheter från USA och genomdrev nödvändiga moderniseringar. Han skapade små team med betrodda som han överlät den operativa biten till.
Karén berättar om Sanomakoncernens blomstringstid med Aatos Erkko i dess mitt, om expansionen till ett av Nordens största mediehus. Under tidningarnas guldålder blev den försiktiga Aatos Erkko en medie-
furste i stil med Rupert Murdoch på News Corporation, i vars styrelse Erkko också kom att sitta.
Som ägare för Finlands och Nordens största tidning tog Erkko plats i maktens innersta kärna under Urho Kekkonens, Mauno Koivistos och Martti Ahtisaaris presidentperioder. Med tiden knöt han personliga kontakter med nyckelpersoner också i Kreml och Vita huset. Han talade ofta varmt för svenskan i Finland och för finsk-svenskt samarbete.
Koivisto ville utnämna Erkko till ambassadör i USA, men Erkko avböjde. Han förblev hellre en grå eminens. I och med att Erkko inte officiellt företrädde några specifika politiska intressen och stod ovanför ekonomiska beroendeförhållanden kunde han som privatperson arbeta för en ökad dialog mellan väst och öst under kalla kriget och i dess efterdyningar, skriver Karén.
– Erkko hade ett kontaktnätverk och en förmåga att agera genom det på ett sätt som ingen annan finländare hade, säger Martti Ahtisaari i boken.
Gjorde sin plikt
För finländarna blev Erkko känd som Mr. Helsingin Sanomat. Men Karén påpekar att uppfattningen om att Erkko personligen skulle ha beslutat om tidningens innehåll eller använt den som plattform för egna syften inte stämmer.
– Jag har ingen moralisk rätt att utnyttja min bakgrund för egen vinning. Makt är ett främmande ord för mig, säger Erkko.
Makt var ändå vad Erkko hade, och de stora besluten inom koncernen fattades av honom. Han kunde vara mycket krävande gentemot sina närmaste underlydande, skriver Karén.
– Han efterlyste en typ av perfektion som inte finns.
När Erkko avled vid 79 års ålder utan barn efterlämnade han en egendom på 700 miljoner euro. Aktiestocken i Sanoma testamenterade han till sin och hustrun Jane Airolas gemensamma fond, som stöder en myriad projekt inom kultur, forskning och undervisning.
Överlag framställer boken, skriven av Erkkos långvariga vän och underlydande, tidningskejsaren i mycket positiv dager. Det är främst den officiella Erkko man möter. Privatpersonen förblir trots allt till stora delar en gåta. Erkkos livslånga äktenskap med Jane Airola flimrar till exempel rätt flyktigt förbi. Hans passion för havet och ångfartyg framträder tydligare.
Erkko framhåller att han aldrig eftersträvade makt eller berömmelse, att mediebranschen kändes främmande för honom. Men han upplevde också en stark pliktkänsla.
För att kunna vara sig själv behövde han ofta tystnad och avstånd till andra. Paradoxalt kunde han hitta den friden i mångmiljonstaden New York där ingen kände igen honom då han rörde sig på stan.
”Den sanna makten är kanske till syvende och sist att på egna villkor avstå från att använda eller visa den makt man har”, skriver Lauri Karén.