Sysselsättningsmålet nås, men det räcker inte
Regeringens ekonomiska politik får gott betyg i Finansministeriets översikt. Sysselsättningen är en nyckelfråga.
Regeringen hade nog orsak att unna sig något extra gott till ramförhandlingarnas avslutningskaffe. Finansministeriets ekonomiska översikt som presenterades offentligt på fredagen ger skötseln av samhällsekonomin ett gott betyg.
Finland är en marknadsekonomi där utvecklingen inte kan styras genom dekret och beslut. Det statsmakten kan göra är att genom olika åtgärder motverka en nedgång i ekonomin, och stärka tillväxten. Riktas åtgärderna fel blir följderna rakt motsatta.
När ministeriet nu skriver upp sin tidigare tillväxtprognos från 2,1 till 2,6 procent i år och från 1,8 till 2,2 procent nästa år kan regeringen åtminstone glädja sig över att den ekonomiska politiken har varit rätt inriktad och riktigt kalibrerad.
Det finns också andra glädjeämnen än tillväxten. Sysselsättningsmålet på 72 procent som länge verkade utopistiskt är på god väg att uppfyllas. Under slutet av fjolåret och början av det här året har sysselsättningen förbättrats i en takt som överstigit alla förväntningar.
Ekonomisk tillväxt, bättre sysselsättning och åtgärder som dämpar utgiftsökningen stärker de offentliga finanserna, år 2020 ser de ut att landa i ett litet överskott. Det är i så fall första gången sedan finanskrisen slog till år 2008.
Skuldkvoten i de offentliga finanserna kommer nästa år att underskrida gränsen 60 procent av bnp som förutsätts i euroländernas stabilitets- och tillväxtpakt.
Tidigare i veckan presenterade Löntagarnas forskningsinstitut PT sin konjunkturrapport. PT räknar med ännu kraftigare tillväxt, 3,1 procent i år och 2,7 procent nästa år.
PT påminner om att det under den långa recessionen fanns en uppfattning att den svaga utvecklingen i Finland berodde på specifikt finländska strukturproblem. Så sent som för två år sedan antog Nordea att det var omöjligt för Finland att klara av den inre devalvering som krävdes för att stärka den internationella konkurrenskraften.
Konkurrenskraftsavtalet var en del av den inre devalveringen. Avtalet hade en lång och slingrig tillkomstprocess, men det bidrog enligt PT till att produktiviteten i den finländska industrin ökade snabbare än i konkurrentländerna. Därför anser PT att nedgången inte berodde på allvarliga strukturproblem, i stället hade den sina rötter i de stora förändringarna inom centrala branscher, som att Nokias mobiltillverkning upphörde och skogsindustrin genomförde stora nedskärningar.
Finland var sent med att haka på den globala tillväxten som nu har varat cirka tio år. Mycket tyder på att de internationella konjunkturerna småningom är på väg att mattas av. Färsk statistik visar att industriproduktionen i Finland har minskat under årets två första månader. Det är inte alarmerande, men ändå en signal som konjunkturbedömarna noterar.
En sysselsättningsgrad på 72 procent räcker inte till för att täcka hållbarhetsgapet, det vill säga glappet mellan inkomster och utgifter i de offentliga finanserna. Gapet förstoras dessutom av att nativiteten inte utvecklas i enlighet med prognoserna.
För att tackla hållbarhetsgapet måste sysselsättningsgraden höjas ytterligare, mot 75 och till och med 80 procent.
Kalkylerna som ligger bakom uppskattningarna av hur statsfinanserna utvecklas utgår bland annat från att social- och hälsovårdsreformen verkligen dämpar kostnadsökningen med de förväntade tre miljarderna euro. Men det är en teoretisk uppskattning, om den inte slår in växer hållbarhetsgapet, och då krävs det att sysselsättningsgraden hos den arbetsföra befolkningen är maximal.
Att uppnå det blir sannolikt den viktigaste och svåraste samhällsekonomiska utmaningen för den kommande regeringen. Den tillträder dessutom när konjunkturerna har planat ut och tillväxten ligger på 1–1,5 procent, vilket är Finansministeriets nuvarande uppskattning av tillväxten på medellång sikt.