En tyst man med ett vänligt leende

Biografiförfattaren Lauri Karéns dotter Michelle Karén minns Aatos Erkko som en barnkär men ordkarg koloss.

Fredagens presentationstillfälle för biografin över Aatos Erkko var såtillvida ovanligt att varken författaren eller bokens huvudperson kunde vara med. Journalisten Lauri Karén avled 2006, Aatos Erkko själv sex år senare.

På plats för att berätta om bokens tillkomstprocess fanns i stället Lauri Karéns dotter Michelle Karén. Hon jobbar som astrolog och schaman, huvudsakligen i USA.

Karén har ett levande minne av Aatos Erkko från början av 2000-talet.

– När jag var tio år besökte han vår familj i Frankrike, där vi bodde. Pappa arbetade då på biografin. Erkkos besök var som om ett statsöverhuvud kommit hem till oss. Den bästa servisen togs fram.

– Jag minns Erkko som en storvuxen och fåordig farbror. Vid bordet pratade mina föräldrar hela tiden. Aatos Erkko log vänligt, men sade inte så mycket. Han hade inga egna barn, kanske var det därför han var alldeles särskilt snäll mot mig och min syster, säger Karén.

Lauri Karén hann slutföra biografin före sin död, men det var snubblande nära att manuset aldrig hade getts ut.

– Min far var journalist av den gamla stammen. Han skrev för hand och sedan knackade han ner allt på sin gamla skrivmaskin. Han hade fått en dator av Erkko enkom för det här jobbet, men han lärde sig aldrig använda den.

Erkko var nöjd med texten, men vidhöll att den inte fick ges ut före hans död. Manuset blev liggande. Och när Aatos Erkko och hans hustru Jane gått bort rådde det oklarheter kring var manuset hade blivit av.

Michelle Karén var säker på att hennes far inte kunde ha försummat att spara en kopia, men hon kunde inte hitta den. Då hennes mor och syster senare dog under tragiska omständigheter var Karén tvungen att tömma huset i Frankrike.

– Där fanns, utan överdrift, flera ton sparade tidningar, artiklar och anteckningar, men boken hittade jag inte.

Men då hon satt i sin fars gamla arbetsrum upptäckte Karén en hög med papper högst upp på bokhyllan. Hon tog en stege, klättrade upp, blåste bort dammet och läste namnet Aatos Erkko på det första bladet.

– Jag är så glad över att boken nu är ute, efter 14 år. Jag har fått höra att boken är det bästa min far skrev.