Riksdagen måste förkasta vårdlagarna

Riksdagsledamöterna står nu inför ett avgörande som kommer att ha en enorm och genomgripande inverkan på vårt nordiska välfärdssamhälle. Att förkasta regeringens förslag till vårdreform innebär att vi kan vidareutveckla den goda modell för vård som vi har i Finland, skriver professor emeritus Fredrik Almqvist.

Vi i Finland har inte en kostnadskris inom hälsooch sjukvården. I internationell jämförelse är vårdkostnadernas andel av bnp och kostnaden per invånare låga samt kostnadsökningen långsam. Kvaliteten är hög. Med nuvarande lagstiftning och organisation är det möjligt att behärska den ökade efterfrågan på vård som beror på åldrande befolkningsstruktur och människornas ökade kravnivå. Dåligt ledarskap är en av de största orsakerna till att kostnadsnivån är hög och väntetiderna långa inom vissa sjukvårdsområden i vårt land. För att korrigera dessa brister behövs ingen stor vårdreform, utan bra och ansvarsfullt ledarskap, vilket redan finns inom de flesta sjukvårdsområdena i Finland.

Vården i Finland är alltså (fortfarande) i internationell jämförelse mycket kostnadseffektiv, av högsta kvalitet fastän personalbrist medfört stora utmaningar. Men märk väl att personalbristen beror på att de privata vårdproducenterna lockat till sig läkare och annan personal genom att erbjuda högre lön, lättare arbetsuppgifter och olika förmåner i form av skatteplanering.

Landskapsreformen som ju egentligen, beträffande hälso- och sjukvården, är en ”kommunsammanslagningsreform”, ger i regioner med färre invånare, det nödvändiga större befolkningsunderlaget (de ”bredare axlar”) som anordnandet av en kostnadseffektiv och jämlik vård av bästa kvalitet kräver. De största städerna har bevisligen redan nu ekonomiska och administrativa förutsättningar att anställa så många fler läkare och annan personal som vårdbehovet förutsätter. Däremot har en del av de planerade landskapen ett för litet befolkningsunderlag.

Det krävs en tillräckligt stor, mångsidig och välfungerande vårdorganisation för att med demokratiskt mandat hantera och styra samarbetet med och inköpen av kompletterande vårdtjänster från både små och stora tjänsteleverantörer. Den typ av konkurrensutsättning som regeringen föreslår skulle i praktiken betyda att landskapens axlar blir för svaga vad gäller både vårdproduktion och administration av samarbetet med vårdproducenter som etablerar sig inom landskapets gränser och av den vård som ges åt invånare som sökt vård utanför landskapets gränser. Konkurrensutsättningen borde begränsas till att gälla endast inköp av sådana kompletterande tjänster som det är ändamålsenligt att inhandla ur medicinsk och totalekonomisk synvinkel.

Regeringens förslag underminerar landskapens möjligheter att konkurrera på likvärdiga grunder med de vinstdrivande vårdjättarna. Det finns inte några effektiva valida pålitliga metoder för att övervaka kvaliteten och relevansen av sådana mångfasetterade och talrika undersöknings- och vårdinsatser som de stora vårdkoncernerna skulle leverera. Landskapen skulle vara utlämnade åt vårdjättarnas godtycke.

Det skulle uppstå otaliga komplicerade och kostsamma avtalstvister där landskapet skulle ha stora svårigheter att hävda sig gentemot vårdbolagens smarta och välbetalda jurister. Landskapets vårdorganisation skulle överväldigas av juridiska frågor i stället för att kunna fokusera på själva vården. Ett av de senaste skräckexemplen från den marknadsorienterade sjukvården i Sverige visar hur svårt det är för beställare (landstingen) att övervaka privata vårdproducenter. (Det behövdes grävande journalistik för att avslöja att man debiterat landskapet för cirka tusen besök per månad hos en enda läkare!)

Regeringens förslag skulle innebära gigantiska överföringar i flermiljardstorlek av med gemensamt arbete och skattemedel skapade värden från det gemensamma samhället till den privata sfären. Det handlar om erfarenhets- och kunskapskapital, byggnader, utrustning och årliga avtalsbestämda ersättningar. Dessa värden skulle vi aldrig få tillbaka. Denna privatisering som enligt regeringens förslag bekostas med skattemedel skulle dessutom underminera samhällets skatteinkomster på grund av den avancerade skatteplanering som vårdkoncernerna idkar på såväl arbetstagar-, företags- som koncernnivå.

Utbildningen av läkare och annan vårdpersonal samt den medicinska forskningen är enligt internationella jämförelser i Finland av högsta nivå. Denna utbildning och forskning sker i, och behöver, intensivt samarbete mellan den gemensamma sektorns vårdinrättningar och universiteten och högskolorna. Allt detta äventyras om regeringens vårdlagar godkänns i riksdagen.

Om regeringens vårdförslag skulle förverkligas skulle det uppstå ett komplicerat system av större och mindre producenter och beställare som förutsätter en stor mängd avtal. Ansvarsfrågorna förblir otydligt definierade, tolkningsbara. Splittringen medför att flera av de ursprungliga målsättningarna för vårdreformen inte uppnås. De aktörer som drivs av vinstintresse skulle styra bort de svårast sjuka och mest krävande patienterna och optimera sitt resultat på patienternas, skattebetalarnas och den gemensamma specialiserade vårdens bekostnad. Integreringen av olika åtgärder styrd av en helhetssyn på patienten som människa skulle försvåras och incentiven för vettig uppföljning av patienten i sjukdomsprocessens olika skeden (vårdkedjan) försvagas.

Riksdagsledamöterna står nu inför ett avgörande som kommer att ha en enorm och genomgripande inverkan på vårt nordiska välfärdssamhälle. Ett förkastande av regeringens förslag innebär att vi kan vidareutveckla den goda modell för vård som vi har i Finland. Det innebär också att vi fortsättningsvis tillsammans äger både kunskap och allt det materiella som vi med små, billiga och demokratiska medel kan administrera och transparent övervaka.

Om regeringens vårdförslag godkänns uppstår en kaotisk situation där de vinstdrivande vårdjättarna först tar över primärvårdens produktionsmedel (personal, utrustning, lokaliteter) vilka för alltid försvinner ur samhällets och vår ägo. Ganska snart skulle vårdjättarna själva utan transparens och demokratisk insyn och inflytande diktera villkoren för sin verksamhet. För samhället skulle primärvårdens kostnader stiga och den specialiserade sjukvården skulle utsättas för en aldrig tidigare skådad tillströmning av remisser från primärvården. Därefter skulle samma ekonomiska och politiska krafter som ligger bakom regeringens nuvarande förslag till vårdlagar tvinga fram en privatisering av den specialiserade sjukvården med motiveringen att den inte klarar av trycket från primärvården.

Regeringens förlag till vårdlagar utelämnar vårt gemensamt utvecklade och välfungerande vårdsystem till en marknad som styrs av de internationella kapitalistiska giriga vinstintressena.

”Om regeringens vårdförslag godkänns uppstår en kaotisk situation där de vinstdrivande vårdjättarna först tar över primärvårdens produktionsmedel vilka för alltid försvinner ur samhällets och vår ägo. Ganska snart skulle vårdjättarna själva utan transparens och demokratisk insyn och inflytande diktera villkoren för sin verksamhet.” FREDRIK ALMQVIST är professor emeritus, medicine- och kirurgie doktor.