Semester väntar efter matchen om brons
”Om IFK haft en bättre grund att bygga på efter förra säsongen kunde laget mycket väl få inleda finalserien mot Tappara på tisdag i stället för att spela den förhatliga bronsmatchen mot TPS på fredag.”
Kärpät tog sig till final efter en spännande, jämn, intensiv och rejäl sjunde semifinal där laget slog HIFK.
Den sjunde matchen och hela matchserien mellan de två storklubbarna underströk hur fantastisk underhållning lagen bjöd på.
Det delades ut och togs smällar, spelarna bjöd på individuella prestationer som fick publiken att dra efter andan gång på gång och också om det var en del gruff och knuff efter visslingar skedde inga övertramp mellan spelarna.
Det är alltid både fint och något rörande att se spelare skaka hand efter en lång slutspelsserie och det blir alldeles speciellt då spelarna tackar varandra efter en serie som avgjorts i en sjunde match.
Då kaptenerna Lasse Kukkonen och Lennart Petrell möttes på isen var det som om hela Raksilahallen hade stannat upp för en stund. De två klubbikonerna tittade varandra i ögonen, skakade hand och omfamnade sedan varandra och växlade många ord innan de åkte vidare för att tacka nästa motståndare.
– Petrell är en otroligt fin spelare, människa och ledare, sade Kukkonen i tv-intervjun efter matchen.
Att Uleåborgarnas kapten självmant och spontant väljer att lyfta fram motståndarnas lagkapten visar inte bara att han själv är av samma virke – det visar också hur spelarna upplevt matchserien. De hårda och många smällarna hör till spelet precis lika mycket som respekten för hockeyn, motståndarna och sitt eget lag gör.
– Det är två fina och anrika föreningar som möttes och det var en fin matchserie mellan två bra lag, fortsatte Kukkonen.
Och då man ska summera de sju matcherna är det Kukkonens Kärpät som var precis så mycket bättre att laget utan tvekan förtjänar sin plats i finalerna mot Tappara.
– Det känns lite tomt just nu. Vi spelar vår bästa match i den här matchserien och jag tycker vi är det bättre laget i dag. Men Kärpät är effektivare och vinner matchen. Det har varit tvärtom i en del tidigare matcher där vi varit effektivare, säger IFK:s Juha-Pekka Haataja.
Ari-Pekka Selin var förstås besviken över den tunga förlusten i Uleåborg men samtidigt såg man på IFK-tränaren att han var väldigt rörd av stunden. Han tog över ett lag som var allt annat än harmoniskt efter förra säsongen och han har, tillsammans med sina tränarkolleger, stått för ett styvt arbete då han lyft laget och lagets spel till helt nya nivåer jämfört med de föregående säsongerna.
– Vi hade en stigande trend hela säsongen och det ska jag vara nöjd med, säger Selin.
– I början hade vi ett gäng hockeyspelare och vi har jobbat hårt för att skapa ett lag av dem och vi har vuxit otroligt mycket tillsammans under den här säsongen.
Det är klart att en klubb av IFK:s kaliber aldrig ska nöja sig med att ta sig till bronsmatch. Men efter förra säsongens kaos där klubben redan under pågående säsong bestämde sig för att ersätta Antti Törmänen efter säsongen och lagets spel såg minst sagt ostrukturerat, virrigt och segt ut samtidigt som spelarnas fysik lämnade en del att önska är det inget litet arbete som gjorts på Nordenskiöldsgatan den här säsongen.
Och den utveckling som skett inom laget är näst intill makalös. Det är bara att ta en titt på motståndarna Kärpät vars spel såg bra ut redan i höstas och laget gick från klarhet till klarhet under hela grundserien utan att för den delen bli mätta och sluta utveckla sitt spel.
I semifinalserien mellan lagen visade sig det försprång Kärpät skaffat sig under den långa grundserien vara tillräckligt för att hålla undan för ett jagande och väldigt starkt IFK.
Om IFK haft en bättre grund att bygga på efter förra säsongen kunde laget mycket väl få inleda finalserien mot Tappara på tisdag i stället för att spela den förhatliga bronsmatchen mot TPS på fredag.
IFK:s största problem i vårens slutspel har varit det haltande spelet i specialsituationerna. I powerplay har laget inte bara varit svagt – man har varit usla.
IFK har spelat mest powerplay i slutspelet då man fått chansen med en spelare mer på isen hela 50 gånger. Resultatet? Ynka fem mål. Det är underkänt så det sjunger om det. Men det är också ett symtom på att laget inte haft tillräckligt med tid att träna in allt man borde hinna under en lång säsong. En stor del av hösten gick åt till att städa upp efter förra säsongen och bygga upp ett nytt spel från grunden.
Att med det utgångsläget och med tanke på hur lagets spel såg ut i höstas vara snubblande nära att spela final är närmast en bedrift av Selin & Co.
– Jag är otroligt stolt över det här laget och vad vi gjort i vår. Vi spelade 13 stentuffa matcher på 24 dagar och är så här nära. Det är oerhört starkt av laget, säger Selin.
Nu ska IFK ladda batterierna för bronsmatchen. Det blir ingen lätt uppgift efter besvikelsen i Uleåborg på lördagen. Men om man lyckas se fredagens match i Åbo som en sista kväll med gänget och en chans att avsluta en fantastisk resa på ett positivt sätt kan laget mycket väl kliva av isen som segrare efter säsongens sista match.
Och också om det skulle bli förlust mot TPS har Selin och hans lag lagt en väldigt stabil grund som det är lätt att bygga vidare på under våren och sommaren.
Efter tre semifinalplatser i följd, en stigande trend i spelet och stabilitet i organisationen ser framtiden ljus ut för IFK.