Här är den nya politikertypen

Mikko Kärnä gör det. Joakim Strand gör det. Till och med självaste borgmästaren i Helsingfors, Jan Vapaavuori, gör det. Går emot sina egna partier i vissa frågor och utmanar det gamla sättet att bedriva politik på. – Det är hälsosamt och gör vårt politisk

Vi hittar honom eller henne i riksdagen, men inte bara där. Den politiska entreprenören är en ny typ av politiker som scannar av läget och ser till att finnas på den arena som är mest lönsam för den sak man driver. Han eller hon tillhör ett parti men utmanar det gång på gång. Tänk Jan Vapaavuori och Elina Lepomäki, tänk Mikko Kärnä och Joakim Strand.

Forskaren Emilia Palonen vid Helsingfors universitet applåderar utvecklingen.

– Det här är politiker som gör politik på ett annorlunda sätt och det är bra eftersom den traditionella politiken fjärmats från väljarna. Partilojalitet är inte längre något som man får med modersmjölken eller ens via de sociala sammanhangen. Politikerna måste därför reagera på förändringarna i dagens värld om de vill överleva, säger hon.

”Tiden för gråa allmänpolitiker är förbi. Man måste våga drämma till.” (Kärnä i HS-intervju.)

Det har gått en dryg vecka sedan Mikko Kärnä, omtalad Centerpolitiker, tog emot den katalanska regionpresidenten Carles Puigdemont i riksdagen i Helsingfors. Helsingin Sanomat frågar sig hur det gick till när en före detta gränsbevakare i Lappland plötsligt är den mest kända finländska politikern i Spanien. Tidningen försöker porträttera Kärnä men konstaterar att han är svår att få grepp om. Ena stunden följer han partiets linje, andra gånger går han emot. Ena stunden för han ett analytiskt och intellektuellt resonemang, andra gånger uppträder han närmast som en populist.

Jag ringer upp honom och frågar vem han egentligen är som politiker.

– Jag tillhör en ny typ av politiker som är mera färgstark. Men jag är inte ensam, vi är ett helt gäng här i riksdagen, svarar han i sitt livs första intervju på svenska och räknar upp Li Andersson, Paavo Arhinmäki, Hanna Sarkkinen (VF) och Elina Lepomäki (Saml). Också Joakim Strand och Anders Adlercreutz (SFP) kan sägas höra hit.

Det visar sig att professor Lena Wängnerud vid Göteborgs universitet redan för tio år sedan forskade i ämnet ny typ av politiker. Tillsammans med två kollegor lanserade hon begreppet ”Den politiske entreprenören”.

– Din beskrivning av finländska politiker stämmer väl in på den politikertyp som mejslades fram i vår studie. Den politiske entreprenören tillhör ett parti men anser sig ändå bryta ny mark, säger Wängnerud.

Två drag är utmärkande för den här politikertypen: han eller hon har en lös koppling till sitt parti, och arenan som de agerar på kan variera.

– Medan den gamla stammens trogna partipolitiker håller sig till en och samma arena – oftast riksdagen – är den politiska entreprenören mera av en opportunist. Han eller hon skannar av läget och byter till den arena som funkar bäst.

En sådan arena kan sociala medier vara, men också företag, lobbyorganisationer och frivilligorganisationer.

Jag testar den här tesen på Kärnä och han känner genast igen sig i beskrivningen av en aktör som bryter ny mark.

– Ja, absolut. Man måste ha egna idéer och man måste våga säga dem högt. Men jag håller inte med om att min koppling till mitt parti skulle vara svag. Den är tvärtom mycket stark. I de stora frågorna måste man följa partiets linje.

Men att försvara Katalonien är väl din egen idé? – Ja, det är min idé men den är helt i linje med Centerns. Också partiet försvarar demokrati och yttrandefrihet. Vad som händer med Katalonien och Spanien är en viktig fråga för hela EU:s framtid.

Och alkohollagstiftningen som riksdagen godkände ...? – Där gick jag emot partiets linje, men jag var inte ensam om det, vi var många inom Centern som tyckte annorlunda. Och som du säkert vet var det den linje som jag företrädde som slutligen vann, det vill säga att man nu kan köpa drycker med en alkoholprocent på 5,5 i matbutikerna, i stället för 4,7 procent.

Jag ringer också upp Joakim Strand för att testa forskarnas teorier på honom. Också han känner igen sig.

– Ja, det gör jag. Fast när forskarna säger att vi har en lös koppling till partierna frågar jag mig om det inte snarare är så att partierna har en lös koppling till verkligheten.

– Jag tänker inte på politik i vänsterhöger-termer utan som framåt eller bakåt. Jag skulle vilja påstå att vi som hör till den här politikertypen också utmärks av att vi gärna samlas kring en sakfråga, över partigränserna, och att vi är ganska känsliga för globala megatrender.

Strand tar det som händer kring Nordostpassagen som exempel.

– När de norska hamnarna byggs ut är det lätt att se att behovet av nya trafikförbindelser ökar, till exempel järnvägsförbindelser från de skandinaviska hamnarna genom Finland och vidare till S:t Petersburg. Jag har inga problem med att samarbeta kring denna sakfråga med andra som tänker som jag, som Harri Jaskari (Saml) och Ville Skinnari (SDP), oberoende av parti. Det är sakfrågan som är det viktiga, inte vilket parti som driver den.

Vitamininjektion i systemet

Det Kärnä, Strand och deras gelikar gör är att de utmanar det politiska systemet, säger statsvetaren Emilia Palonen vid Helsingfors universitet. Hon välkomnar utvecklingen och kallar den hälsosam.

– Det här är politiker som gör politik på ett annorlunda sätt och det är bra eftersom den traditionella politiken fjärmats från väljarna. Partilojalitet är inte längre något som man får med modersmjölken eller ens via de sociala sammanhangen.

Sociala medier ger en helt ny möjlighet att nå stora skaror och det måste vi använda oss av. Mikko Kärnä Politiker, Centern.

Politikerna måste därför reagera på förändringarna i dagens värld om de vill överleva. Människor tänker på ett annat sätt i dag än på 1980-talet.

Palonen tror att Kärnä, Strand och andra som nämns uppriktigt försöker ändra riktningen i sina partier. De vill reformera partierna.

– De tycker troligen att deras partier behöver förnyas och prövar nya kanaler. Partimakten finns i dag i riksdagsgrupperna och det gör det svårt att påverka politiken ens via moderpartierna. Den förändring som sker nu är ett mothugg mot den maktkoncentration som finns i riksdagsgrupperna, säger Palonen.

Kärnä bekräftar det forskarna säger på de flesta punkter.

– Partipolitiken behöver reformeras. Det förstår du när du märker att så många människor tappat förtroendet för politiken. Sociala medier ger en helt ny möjlighet att nå stora skaror av människor och det måste vi använda oss av. Det är det jag försöker visa och småningom börjar fler och fler av mina kollegor inse att det lönar sig.

Kärnä lanserar ofta sina idéer på sociala medier och säger utan omsvep att det är hans viktigaste instrument för påverkan.

– Jag har 250 000 till 500 000 besök på min Facebooksida varje vecka. På Twitter är det ännu vildare, de bästa dagarna har jag fem miljoner följare från hela världen.

Kärnä låter själv förvånad när han ger mig siffrorna. Det är otroliga mängder människor som han når.

– Naturligtvis ger det mig en makt som jag kan använda mig av i riksdagen när jag vill driva igenom mina motioner. När mina kollegor ser vilket genomslag vissa saker har i de sociala medierna skyndar de sig att ta kontakt och vill skriva under motionerna.

Strand är mer restriktiv när det gäller de sociala medierna men rör sig i stället mycket i företagsvärlden, också det en arena.

– I fjol hörde jag till dem som missat mest knapptryckningar i riksdagens plenum. Det är typiskt för medierna att göra en affär av det, som om knapptryckningar säger allt om vad man får till stånd som politiker. De flesta trycker på knappen och går därifrån.

Enda sättet att klara sig på sikt är att kunna läsa av verkligheten, menar Strand.

– Varje morgon frågar jag mig själv var jag ska vara för att göra mest nytta för den sak jag driver. Ibland är det i riksdagen men det kan också vara i Umeå, i Bryssel eller i ett energibolag i Vasa. Det handlar om att ha ett strategiskt öga för det man håller på med.

Populism ett sätt att kommunicera?

Vad kan en sådan här utveckling då leda till? Professor Lena Wängnerud i Göteborg säger att det ställer hårdare krav på väljarna.

– Man ska inte längre bara utvärdera ett parti utan man måste också ha koll på enskilda personer. Det har ni kanske redan vant er vid i Finland i och med ert personval men den här utvecklingen tar det ett steg längre. Det ställer också högre på krav på den information som finns kring politiken.

– Det offentliga samtalet blir mera komplext och medierna har en viktig uppgift som en del av det.

Forskarna är överens om att vi rör oss bort från en utpräglad partidemokrati mot en mer utvecklad publikdemokrati. Men det ska inte förväxlas med populism, menar forskarna.

– Det är inte populismen som drivit utvecklingen utan paradoxalt nog kommer denna förändring inifrån

Enda sättet att klara sig på sikt är att kunna läsa av verkligheten. Joakim Strand Politiker, SFP.

de etablerade partierna själva, säger Lena Wängnerud.

– Det har ju länge funnits en kritik mot partierna och sättet de styrs på. Om jag tillspetsar det lite brukar det sägas att man måste koka kaffe i 20 år i ett parti innan man får ett mer betydelsefullt uppdrag. Kravet på förnyelse har alltså funnits länge.

Man kan också se populismen som ett sätt att kommunicera i stället för en idéströmning. I de flesta populistpartier finns det sakorienterade politiker som sparsamt eller inte alls använder sig av populistiska grepp i sin retorik. Hit kan man säga att Jari Lindström, Blå framtid, hör.

Och vice versa finns det i de flesta andra partier politiker som kommunicerar på ett sätt som är snubblande nära populism. Till exempel De grönas förre partiledare Ville Niinistö har anklagats för det: han var en mästare på att skapa motsatsförhållanden (oppositionen mot regeringen), han gick till anfall i stället för att sitta på defensiven och han förenklade budskapet så det fick genomslag i sociala medier.

Också Mikko Kärnä har jämförts med populister men populist tycker han själv inte att han är.

– Nej, jag är inte populist. Jag kan vara direkt, rak och till och med provocerande men jag för aldrig fram desinformation. Och det tycker jag är utmärkande för populister. De tummar på sanningen. Det jag skriver må vara tillspetsat men det är alltid sant.