Hundskitsmiraklet och naturens under
Vi håller nu på att lämna bakom oss den värsta av årstider – den tidiga våren som innebär damm i luften och grus på trottoarerna, iskalla vindar och bländade sol som får alla den torra hudens rynkor och andra defekter att framträda i förkrossande skärpa. För att inte tala om de talrika bevisen på att väldigt många hundägare bergfast tror på den gren av transsubstantiationsläran enligt vilken djurets avföring antingen upphör att existera eller förvandlas till någonting fint när den läggs i snö.
Vi andra tänker på bokstavssanningen i ordspråket ”det som göms i snö kommer upp i tö” medan vi kryssar mellan de grusiga hundlortarna på trottoarer och stigar. Vi vet också att det i jaktlagens 51 § står så här: ”Från den 1 mars till den 19 augusti skall hundar som är utomhus hållas kopplade eller så att de omedelbart kan kopplas”, liksom vi vet att det finns en stor grupp hundägare som är devota anhängare till en trosriktning som dikterar att detta inte gäller just deras älsklingar.
Huvudstadsregionen har emellertid mycket annat att erbjuda vandraren än hundskit och konfrontationer med frigående hundar. Lika lite som vi har Pergamonmuseet eller Louvren har vi Bosporen, Niagarafallen eller Amalfikusten, och den som inte vill flytta bort får bara finna sig i att så här är det. Man får kalibrera sina förväntningar enligt vad som bjuds. Visst är vinterståndare – fruktställningar av en örtartad, vissnad växt som står kvar under vintern – vansinnigt rörande och intressanta? Och torkade vasstrån i snö, ”som japansk grafik!”, ska vi utbrista. Samt att ”aldrig är mossan så grön som i novembersol, fantastiskt!”
Kunskap förstärker både skönhetsupplevelsen och känslorna, så läs på. I fjol utkom en volym oumbärlig i huvudstadsknutpatriotens bokhylla, Lumoava Helsinki. 200 luontoelämystä (”Det förtrollande Helsingfors. 200 naturupplevelser”), utgiven av Helsingfors stad Finlands 100 år till ära.
Boken fungerar utmärkt som meditationsbok, läsningen blir en övning i förnöjsamhetens konst. Sommaren blir som den blir, njut ändå! Jag nedkämpar min längtan efter värme, klara färger, prunkande blommor, frukters sötma, värdshus i lummiga bokskogar, vackra exotiska djur, och låter mig hänryckas av att läsa om flyttblock och strandängar och tallen i Mejlans (med sin omkrets på 2,5 meter), kärleksfullt förtecknade och utmärkta på kartor. För att inte tala om kuddlavan (lava i kuddliknande stelningsformer) på Nordsjötoppen, den gamla soptippen som blivit ett fint friluftsområde där natur och kultur går samman på ett sätt som kan göra en begreppsgrubblande språknörd lika lycklig som en ornitolog.
Och Samariaravinen på Kreta är visserligen häftig, men vi har Dagsverksberget i Sibbo med branta spruckna klippväggar, ”ja selvä rako, jossa on rotkomaista tunnelmaa”. En tydlig spricka med ravinaktig stämning. O!