Min vän Johannes
Min senaste förälskelse heter Johannes. Han har pigga mörka ögon, mjuk röd päls, fyller nio veckor i dag och är en röd cockerspanielvalp. Det säger sig självt att han är oemotståndlig. Mellan oss har utvecklats en varm ömsesidig förälskelse. Och vad är väl bättre än det?
Det var inte meningen att det skulle bli en Johannes. Jag hade siktat in mig på en tik. Men så fort vi träffades för en vecka sedan var valet klart. Han är utan tvivel en liten hund med en myckenhet egen vilja och påfallande envishet. Det lär nog bli åtskilliga duster innan han har uppfostrats till en trevlig och lagom social vuxen hund.
Innan Johannes kom i huset hade jag hunnit vara utan hund i exakt fyra månader. Det kändes fel. Många av mina vänner tycker att jag är galen som byter ut en bekväm pensionärstillvaro utan alltför många förpliktelser och möjlighet att själv besluta om min tidtabell mot ett liv där hundens behov bestämmer vad jag gör. Men har man som jag levat med hund praktiskt taget oavbrutet i nästan ett kvarts sekel har man vanan inne.
Johannes liknar ingen annan av de fem valpar, av dem en hane, som tidigare har funnits i mitt liv. Han är en självständig liten varelse, lagom framfusig och inte onödigt blyg. Han har utforskat hela huset på egen hand och tycker tydligen att bostaden passar honom. Han har fått en rymlig valphage där han ska vistas när han lämnas ensam. Där finns utrymme, leksaker, tidningar att kissa på och en bädd att sova i, en idealisk hundlya med andra ord. Tycker matte, men inte Johannes. När han lämnas där protesterar han högljutt i olika tonarter. Jag har sagt åt honom att ingen bryr sig om hans oväsen, det är först när det tystnar som någon dyker upp. Han vägrar envist att ge med sig.
När vi kom hem från kenneln mitt i natten hade jag ordnat en bädd åt honom vid min säng, en stor låda med höga kanter. Men inte tillräckligt höga, visade det sig. När jag kom från badrummet satt valpen mitt på golvet och såg belåten ut. Jag placerade honom då i den rymliga transportväska där han hade tillbringat resan utan att protestera. Jag stängde den med två dragkedjor och en hake. När jag kom tillbaka efter en utflykt till köket satt Johannes på sovrumsgolvet och viftade på sin lilla svans. Han hade lyckats få upp dragkedjorna och krånglat sig ut.
Det blev en orolig natt. Det blev fler oroliga nätter, så där som när man har småbarn. Men nu har han fått en egen hage i sovrummet och jag hoppas på mera ostörd nattsömn. Att leva med hund har visserligen sina sidor, men vill man ha en kompis som dessutom är ett utmärkt motionsredskap som därtill tvingar en ut i alla väder, finns det inget bättre alternativ. Tycker åtminstone jag.