Det demokratiska bakslagets logik

Premiärminister Viktor Orbán fick storslam i söndagens ungerska parlamentsval. Fidesz återval vilade på konspiratorisk invandringskritisk och islamofobisk retorik. Udden har speciellt riktats mot EU, som kritiseras för att begränsa medlemsstaternas nationella självbestämmande genom krav på en gemensam solidarisk flyktingpolitik. Väljarna gillade även de välfärds- och infrastruktursatsningar som regeringen gjort, något som paradoxalt möjliggjorts med stöd av EU. Ungern har plockat ut russinen ur kakan. EU:s ekonomiska stöd tas tacksamt emot, samtidigt som regeringen tagit avstånd från EU:s grundläggande principer om demokrati och mänskliga rättigheter.

Med 49 procent av rösterna kontrollerar Fidesz en parlamentarisk supermajoritet. Tidigare har Viktor Orbán använt en sådan maktställning för att stärka sin egen maktställning. Författningsdomstolen har underlagts politisk kontroll, yttrandefriheten har begränsats och regeringskritiska mediers och civilsamhällets verksamhetsmöjligheter har försvårats.

Demokratiseringen i Öst- och Centraleuropa efter 1989 krönte den tredje demokratiseringsvåg som gick över världen med militärregimernas sammanbrott i Latinamerika och demokratiseringen i Afrika. Aldrig tidigare hade det funnits så många demokratiska stater, och stödet för demokratiska värderingar var större än någonsin.

Det fanns en utbredd uppfattning om demokratins oåterkalleliga seger. Liberal demokrati och marknadsekonomi hade visat sig vara mera framgångsrika än kommunismen för att skapa frihet och ekonomiskt välstånd. ”Historien var slut”, menade Francis Fukuyama, statsvetare och nationalekonom, i den kontroversiella boken Historiens slut och den sista människan, som gavs ut 1992.

I dag bevittnar världen demokratiska tillbakagångar i en rad länder. Förutom i Ungern har demokratin försvagats i bland annat Turkiet, Venezuela och även USA då medborgarna valt in auktoritärt sinnade politiska krafter. Något yrvaket bevittnar omvärlden det som man för mindre än två årtionden sedan inte kunde förutse: Demokratiskt valda ledare försvagar de för liberaldemokratin centrala institutionerna. Viktor Orbáns vision är en illiberal demokrati, som inte helt förnekar den liberala demokratin, men inte inkorporerar centrala liberaldemokratiska grundelement såsom ”checks and balances”, minoritetsskydd och rättigheter.

Väljarna utser sina politiska representanter i val. Däremot är de institutioner och politiskt oberoende organ som kan granska och hålla den politiska makten ansvarig – domstolar, kontrollorgan och medier – politiskt kontrollerade. Orbáns illiberala demokrati är en förebild för europeiska högerradikala ledare, både Marine Le Pen och Gert Wilders har uttalat sin beundran för hans framgångar, samtidigt som Orbán i allt högre grad anammat en allmän europeisk högerradikal retorik med EU, invandrare och islam som primära måltavlor.

Denna oväntade, och oroväckande, utveckling av demokratiska bakslag i konsoliderade demokratier har bidragit till en intensifierad demokratiforskning. Demokratiska sammanbrott har i regel skett i form av omvälvande militärkupper och revolutioner där de nya makthavarna över en natt avskaffat demokratiska institutioner, rättigheter och friheter. I den färska och uppmärksammade boken ”How democracies die” menar Harvardstatsvetarna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt att de samtida demokratiska tillbakagångarna sker gradvis och under lagliga former. Auktoritära ledare valda i fria och demokratiska val monterar stegvis ner demokratin. Så var även fallet i Italien och Tyskland på 1920-talet.

De menar att demokratins försvagning följer ett givet mönster. Siktet är inledningsvis inställt på att försvaga och erövra centrala liberaldemokratiska institutioner, det vill säga de ”checks and balances”, som har i syfte att granska och hålla det politiska ledarskapet ansvarigt. I nästa steg används dessa för att försvåra verksamheten för den politiska oppositionen och andra regeringskritiska aktörer.

I det första steget står domstolsväsendet, framför allt författningsdomstolar, och granskande organ som skattemyndigheter i skottgluggen. Genom en starkare politisk kontroll får det politiska ledarskapet ökade möjligheter att vidta åtgärder för att stärka sin egen ställning eller kan agera korrupt utan att riskera negativa konsekvenser, till exempel dras inför domstol.

I det andra steget används de lojala institutionerna mot den politiska oppositionen och för att påverka regeringskritiska medier och företag. Politiska meningsmotståndare beslås med kriminella aktiviteter. ”Illojala medier” anklagas för politiskt vinklad nyhetsrapportering, medan regeringstrogna medier erhåller

specialbehandling. I Ungern har mediehus pålagts ekonomiska sanktioner, vilket försatt dem i ekonomiska trångmål för att köpas upp av regeringstrogna aktörer. Företag, som kan finansiera nya politiska entreprenörer, görs lojala med både piska och morot i form av rättsliga sanktioner eller särbehandling vid upphandling av statliga kontrakt.

I det tredje steget, reformeras valsystem och andra politiska strukturer i syfte att konsolidera det auktoritära ledarskapet. Det kan handla om röstspärrar, förbud att bilda nya partier, och valfinansiering. Efter parlamentsvalet 2010 kontrollerade Fidesz en kvalificerad majoritet och reformerade då valsystemet: det har gjorts avsevärt mindre proportionellt, vilket gynnar Fidesz.

Antalet parlamentsledamöter halverades, och en röstspärr på fem procent infördes. Valsystemet liknar det tyska valsystemet och är på så sätt inte illegitimt, men internationella observatörer har poängterat att utformningen gynnar Fidesz, eller andra stora partier, som utan en majoritet av rösterna får en stor parlamentarisk majoritet.

Länge leve Ungern, utropade Viktor Orbán när valresultatet stod klart. Det är tveksamt om man kan hurra för demokratin i Ungern. Fidesz meddelade att man med sin supermajoritet i ryggen nu ska påskynda den så kallade ”Stoppa Soros”-lagen: Icke-statliga organisationer som verkar för fri rörlighet och minoriteters rättigheter kommer att påläggas kraftfull beskattning och underläggas en omfattande statlig kontroll. Demokratins nedmontering fortsätter.

”Något yrvaket bevittnar omvärlden det som man för mindre än två årtionden sedan inte kunde förutse: Demokratiskt valda ledare

försvagar de för liberaldemokratin centrala institutionerna.”

ANN-CATHRINE JUNGAR

är Jakobstadsbördig forskare i högerpopulism vid Södertörns högskola i Stockholm.