Sämre och dyrare eller bättre och billigare?

Ordkriget om ja, ni vet, reformen, är nu i en eskalerande fas. Med två månader till den avgörande riksdagsdebatten blottas saker. Borgmästaren i Helsingfors Jan Vapaavuori (Saml) missar nu inte en chans att kritisera regeringens förslag samtidigt som statsminister Juha Sipilä (C) och hans vapendragare väljer att möta kritiken som en gås i regnet. Den enes ord och kroppsspråk tyder på stor frustration, den andres lugn i vetskapen om att processen blir klar, kosta vad det kosta vill, på viss arrogans. Allt rinner av, bara: Pressad på nyanser och framför allt den ledande tanken säger statsministern att eventuella brister i reformen korrigeras under resans gång.

”Klantarslenas sammansvärjning”, som förslaget också kallats i stadshuset, är ur Helsingfors synvinkel en klar försämring av befintlig service. Sämre och dyrare. På köpet minskar insynen i beslut och upphandlingar som berör de flesta stadsbor, säger Helsingfors.

Vapaavuori ångar alltså på med ett ökande tryck. Samtidigt verkar toppolitiker i andra stora städer ha fått kalla fötter. Huvudstadens aggressiva framtoning och ministrarnas lite nonchalanta förhållningssätt förbryllar. I slutet av förra veckan offentliggjorde de sex största städerna ett gemensamt uttalande i vilket vård- och landskapsreformen sågades sönder och samman, men det avrundades med konstaterandet att nog kan reformen ändå förverkligas. I vilket läger ska man vara när dammet lägger sig?

Också från riksdagen kommer det märkliga nyheter. Enligt Iltalehti som talat med flera politiker sitter företrädare för regeringen med proppar i öronen när social- och hälsovårdsutskottet lyssnar på sakkunniga som är kritiska till reformen.

Tidernas omläggning ska i alla fall inte sjabblas bort med dåliga nätsidor, så nu kan man som medborgare och närmast sörjande både i jobbet och på fritiden tillbringa långa stunder med att läsa på. Allt framgår ändå inte. Vad händer när de stora dominerar, kommer till exempel Grankulla att ha en enda representant i nya landskapsfullmäktige? Och exakt hur är huvudstadsregionens städer och partierna förberedda? Beslut om landskapsval i juni, semestrarna är slut i augusti och så ska kampanjerna i gång. Det blir brådis när makten ska omfördelas, både i praktiken och mellan öronen.

Och vad är det för politiker som söker sig till landskapsfullmäktige? De som verkligen kan och vet något om socialoch hälsovården eller de som ser det nya tinget som ytterligare en språngbräda till Arkadiabacken?

Det här påminner mig om en diskussion i stadsfullmäktige som började med gnäll om metrobygget men urartade i positiv bemärkelse till en diskussion om vad väljarna har rätt att förvänta sig av de förtroendevalda. I uppdraget ingår att läsa på och begripa både detaljer och helheter. Kommunalpolitikerns arbetsbörda är enorm, kraven ohemula och ersättningarna låga, sades det om miljardbygget. Sitter man i en nämnd eller direktion som upphandlar för flera hundra miljoner euro behövs dessutom affärsjuridiska insikter, men någon direkt förutsättning är det inte. Det räcker med lite röster.

Dessutom… Helsingforspolitikerna beviljade på onsdagen ett lån på 90 miljoner euro för renoveringen av Olympiastadion, som skulle vara klar 2019. Enligt senaste nytt fördröjs projektet med upp till ett år. Problem för Stafettkarnevalen och strul för fotbollslandslaget?

Medan somliga stadsdirektörer funderar på livet efter vård- och landskapsreformen gör en borgmästare allt för att slå sprickor i regeringsfronten.

TOMMY POHJOLA

reporter