Var inbördeskriget Lenins krig?
Redan titeln på Lasse Lehtinens och Risto Volanens nya bok (Hur revolutionen spred sig till Finland) antyder att de betonar det finska inbördeskrigets koppling till den ryska oktoberrevolutionen.
FACKLITTERATUR Lasse Lehtinen, Risto Volanen: 1918. Kuinka vallankumous levisi Suomeen.
Otava 2018, 191 sidor. Tuomas Tepora, Aapo Roselius (red): Rikki revitty maa. Suomen sisällissodan kokemukset ja perintö.
Gaudeamus 2018, 428 sidor.
För bolsjevikerna var huvudsyftet med revolutionen i Finland att stöda den ryska revolutionen för att avvärja det tyska hotet och hindra de finska borgarna att hjälpa tyskarna. Den finska revolutionen var ur Lenins synvinkel en del av den ryska revolutionen och skulle också bidra till att det gamla ryska riket hölls intakt, hävdar författarna Lasse Lehtinen och Risto Volanen i sin bok Kuinka vallankumous levisi Suomeen.
Det är en rimlig teori. Utan inspirationen från den ryska revolutionen hade det röda upproret knappast skett. Men för de flesta röda var syftet inte att stöda de ryska bolsjevikerna utan att ta makten och genomföra en helt egen revolution i ett självständigt Finland.
Den finska ”revolutionen” verkställdes av den revolutionära falangen inom Socialdemokratiska partiet, som representerade en minoritet av partimedlemmarna. Att en minoritet kunde ta makten i SDP var ett ödesdigert nederlag för de moderata inom partiet. Författarna lyfter förtjänstfullt fram en av dem, Evert Huttunen, som så sent som 18–19 januari 1918 i partitidningen Työ i Viborg skrev en lång artikel, där han kraftfullt tog avstånd från den revolutionära vägen i en stat med allmän, hemlig och direkt rösträtt samt en enkammarlantdag. Men han vädjade förgäves.
SDP:s eller agrarernas fel?
Med tanke på författarnas politiska bakgrund, Lehtinen socialdemokrat och Volanen centerman, kunde man ha väntat sig en analys av varför samarbetet mellan de moderata socialdemokraterna och mittenkrafterna i det borgerliga lägret (agrarförbundet och de liberala) havererade 1918. Ännu 1917 fungerade det då maktlagen antogs i juli och lantdagen förklarade sig som innehavare av den högsta makten 15 november, det beslut som de facto var Finlands självständighetsförklaring.
Generalstrejken i november 1917 fick agrarförbundets ledare att dra slutsatsen att man inte kunde samarbeta med vänstern. En följd var att man tillsatte den helt borgerliga så kallade självständighetssenaten under Svinhufvud och att lantdagens beslut 6 december, som senare upphöjts till självständighetsförklaring, var ett omröstningsbeslut, inte en manifestation av nationens enhet.
För detta har skulden lagts på socialdemokraterna, som låtit de revolutionära ytterlighetsmännen ta över partiet. Men kunde inte också mittenborgarna kritiseras för att de hellre lierade sig med högern? Ännu i mitten av januari 1918, innan den militära mobiliseringen nått alltför långt, förekom strävanden till försoning inom både agrarförbundet och socialdemokratin.
I det sammanhanget inställer sig en reflektion: då agrarförbundet lierat sig med högern mot vänstern har det haft ödesdigra följder. Så var det 1918 och så var det 1930–1931, då agrarförbundet med det borgerliga blocket genomdrev de så kallade kommunistlagarna i en situation där kommunisterna var slagna till marken och en högerkupp var en större fara samt enhälligt ställde sig bakom Svinhufvud som president mot Ståhlberg.
Lehtinens och Volanens bok baserar sig inte på någon omfattande egen forskning, men den är välskriven och dess argumentering är om inte helt övertygande så i varje fall rätt gedigen.
Märkligt är dock att författarna riktar in sig på författaren Väinö Linnas syn på händelserna 1918. Linna har vilselett en hel generation, hävdar de. Framför allt kritiserar de att Linnas huvudperson Akseli Koskela är torpare. Torparfrågan hade praktiskt taget ingen betydelse för inbördeskrigets utbrott och i själva verket kämpade lika många torpare på den vita sidan som på den röda, säger de med hänvisning till Viljo Rasilas forskning.
Det är väl ändå en detalj i Linnas roman och har föga betydelse för finländarnas bild av kriget.
Unga mer distanserade
Såsom professor Pertti Haapala konstaterar i boken ”Rikki revitty maa” (ung. Det söndertrasade landet) utgjorde största delen av arbetarbefolkningen före inbördeskriget av obesuttna lantarbetare. Socialdemokraterna samlade största delen av sina röster på landsbygden och en stor del av de obesuttna i södra Finland anslöt sig till de röda.
Det är säkert en överdrift när bokens redaktörer Tuomas Tepora och Aapo Roselius i sitt förord påstår att boken ”Rikki revitty maa” är det första forskningsbaserade historieverket, där inbördeskrigets orsaker, händelser och följder granskas i ett perspektiv som omfattar över hundra år. 2009 utkom boken ”Sisällissodan pikkujättiläinen” med delvis samma författare och med ett lika brett perspektiv. Båda böckerna ger en god bild av kriget, dess orsaker och följder.
Professor Tiina Kinnunen konsta- terar i sin artikel att unga forskare har förmått distansera sig från den rödvita tudelningen och behandla det förflutna mera öppet och nyanserat än vissa äldre forskare men hon ger egentligen inga konkreta exempel. Hon nämner dock att Heikki Ylikangas med sin bok ”Vägen till Tammerfors” (på finska 1993, på svenska 1995) gav upphov till en ny forskningsvåg och ett nytt intresse för år 1918. Och att den nya forskningen koncentrerat sig främst på lokala erfarenheter av kriget.
Klasskonflikt förklarar ej
Pertti Haapala redogör för hur Finland såg ut i början av förra seklet: ett väl utvecklat medborgarsamhälle, ett socialdemokratiskt parti som betonade en klasskamp utan våld enligt modell från det tyska broderpartiet. Finland var ett klassamhälle, men vid världskrigets utbrott var arbetarnas levnadsförhållanden betydligt bättre än under tidigare generationer.
Världskriget, som bröt ut 1914, förorsakade ingen egentlig kris i Finland förrän sommaren 1917 och det var en följd av att den ryska provisoriska regeringen efter tsaren Nikolaj II:s avgång i mars fortsatte kriget, skriver Haapala.
Professor Juha Siltala konstaterar att de obestridliga intressekonflikterna inte i sig förklarar inbördeskriget. Väsentligare var att konflikterna överpolitiserades i ett maktvakuum.