Hjärnskadad kämpar för att få ersättning
”Jag förstår inte hur en läkare som inte själv är neurolog kan fatta beslut om ersättningar i neurologifall.”
Härom året drabbades Robson Lindberg av en hjärnskada under en ishockeymatch. Nu kämpar han för att återvända till ett normalt liv.
Lindberg har tagit ansvar för sin egen rehabilitering och har beslutat bli världens bästa hjärnskadepatient.
– Jag har betalat skatt sedan jag var 15 och mitt högsta mål är att bli skattebetalare igen, säger han.
Men precis som många andra i samma situation är Lindberg besviken på Folkpensionsanstalten och försäkringsbolaget. Det är jobbigt att kämpa mot de stora instanserna som inte förstår.
Ett medborgarinitiativ som vill begränsa försäkringsläkarnas bestämmanderätt når riksdagen i morgon.
– I dag är jag inte så trött. Huvudvärk har jag hela tiden, men jag har kunnat stiga upp och är inte så långsam som jag brukar vara.
Så säger Robson Lindberg när vi träffas i hans lägenhet i Helsingfors. Ute skiner vårsolen men inne är det mörkt, gardinerna är fördragna eftersom Lindberg inte tål ljus. Går han ut på stan har han alltid på sig brusreducerande hörlurar för att slippa bullret.
Orsaken är att Lindberg drabbades av en medelsvår hjärnskada under en ishockeymatch i februari 2016.
– Jag gick bakom målet och blev rent tacklad av en kille axel mot axel. Problemet var bara att han vägde mycket mer än jag, och jag landade med huvudet i isen. Jag minns det inte själv, men jag blev medvetslös och vaknade i ambulansen.
Händelsen skulle komma att förändra livet för 30-åriga Lindberg, ekonomie kandidaten som fram till dess jobbade hårt och var aktiv idrottare. Efter den ödesdigra hockeymatchen har en femtedel av hans hjärnbalk slutat fungera och han har drabbats av åtta hjärnblödningar. Förutom ständig huvudvärk och begränsade krafter, har han problem med balansen och har fått lära sig skriva på nytt.
– Jag har haft massor av problem med ögonen, bokstäverna hoppade och böckerna kunde ha tomma ytor på sidorna.
Fick sjukledigt – en dag
Ändå skickades han hem från sjukhuset redan samma kväll som hockeyolyckan hade inträffat.
– De sade att jag skulle leva normalt, men inte spela ishockey på en vecka. En enda dag var jag sjukskriven. Jag behandlades för en lindrig hjärnskada, trots att allt jag sade pekade mot en medelsvår skada.
De första två veckorna efter olyckan var Lindberg på jobbet, han reste och tränade.
– Nio dagar efter olyckan sprang jag 20 kilometer, vilket var helt normalt för mig tidigare. Men jag har aldrig varit så trött som då. Jag beslöt att ta en tupplur men vaknade 20 timmar senare.
Symtomen fortsatte och så småningom visade nya magnetröntgenbilder att situationen var långt allvarligare än läkarna ursprungligen bedömde. Beskedet gjorde Lindberg mer eller mindre lamslagen under flera månader. Men till slut beslöt han sig för att bli världens bästa hjärnskadepatient och började kämpa för att kunna återvända till ett så normalt liv som möjligt. Han insåg att han själv måste ta ansvar för sin rehabilitering.
– När jag frågade på hjärnskadepolikliniken i Helsingfors när min rehabilitering börjar, så fick jag bara piller.
På eget initiativ har han läst massor om rehabilitering av hjärnskador. Nu tränar han varannan dag på sin motionscykel och visar hur han bland annat lärt sig jonglera med tre bollar.
– Jag har gjort stora framsteg, säger han.
Från att tidigare inte ha kunnat titta på en datorskärm, kan han nu sitta vid datorn i en timme. Men efter det måste han sova. När han tidigare orkade springa bara 50 meter klarar han nu 1,2 kilometer, men också efter det måste han sova.
Lindberg säger att han gör allt för att ta sig tillbaka till ett normalt liv. Men tröttheten och balansproblemen hänger envist kvar.
– Efter hemkomsten från en föreläsningskryssning tidigare i år, där jag inte drack en droppe alkohol, sov jag 19–22 timmar per dygn de följande fyra dygnen. Så gör inte en frisk människa.
Tappar tron på systemet
Lindberg säger att framstegen gett honom självförtroende. Samtidigt säger han att det är nedslående att märka att han inte kan lita på det system som han tidigare har trott på och gärna har stött.
– Jag har betalat skatt sedan jag var 15 och mitt högsta mål är att kunna bli skattebetalare igen. Från familjen och vännerna har jag fått massor av stöd, men det jobbiga är att kämpa mot de stora instanserna som inte förstår, som Folkpensionsanstalten och försäkringsbolaget.
Lindberg får knappt 1 200 euro i månaden i pension. Han betalar 900 euro i hyra. FPA betalar inget utkomststöd eftersom de anser att hans inkomster är för höga. Försäkringsbolaget har ersatt bara en bråkdelavhansläkar-och medicinutgifter, och något stöd för rehabilitering får han inte. Enligt försäkringsbolaget är skadan inte så allvarlig som hans behandlande läkare anser.
På den här punkten delar Lindberg erfarenhet med många andra finländare som upplever att försäkringsbolagets läkare inte beaktar den behandlande läkarens utlåtanden. Ett medborgarinitiativ i frågan lämnas till riksdagen i morgon. Där krävs bland annat att försäkringsbolaget måste följa den behandlande läkarens utlåtande (se fakta).
– Att leva med en hjärnskada är alldeles tillräckligt tungt och dessutom måste jag kämpa med allt det här. För mig är rehabiliteringen det viktigaste nu, för den går inte att göra retroaktivt.
Enligt Lindberg är kunskapen om traumatiska hjärnskador dålig hos FPA och försäkringsbolaget, där han upplever att han mötts med misstro.
– Ofta har jag fått höra att det inte kan vara så som jag säger. Bland annat har man undrat i vilken utsträckning orsakerna är psykiska, som om allt skulle bero på lättja. Men det kunde inte vara längre från sanningen.
Lindberg säger att han har ett tiotal bekanta med motsvarande diagnoser som alla har liknande erfarenheter.
– Jag förstår inte hur en läkare som inte själv är neurolog kan fatta beslut om ersättningar i neuro- logifall.
Samtidigt är Lindberg mån om att inte klandra enskilda försäkringsläkare, det är systemet han är kritisk mot. Han vill inte heller hänga ut sitt försäkringsbolag i offentligheten av rädsla för att försvåra de fortsatta förhandlingarna.
Försäkringsbolagen kommen-
terar inte enskilda fall, men försäkringsläkarförbundets ordförande Janne Leinonen säger rent allmänt att det är otänkbart att ett ersättningsbeslut skulle överlåtas åt den behandlande läkaren.
– Det har förekommit att den behandlande läkaren fastställt olika svårighetsgrad på skadan hos en och samma patient, beroende på vad informationen ska användas till.
Leinonen medverkade förra veckan vid en pressinformation där företrädare för läkar- och försäkringsbranschen gav sin syn på den laddade frågan om försäkringsläkare. Den klara uppfattningen inom kåren är att beslut om ersättningar måste göras av försäkringsläkare för att garantera att alla finländare behandlas jämlikt.
Pensionering i sista hand
Vid pressinformationen betonade Läkarförbundets verksamhetsledare Kati Myllymäki att högsta prioritet alltid bör vara att en patient ska kunna återvända till arbetslivet, kanske via rehabilitering, omskolning, deltidsarbete eller omplacering inom organisationen. Enligt Myllymäki är pensionering ingenting att eftersträva.
Robson Lindberg säger att han över huvud taget inte förstår att någon kan tro att en människa inte vill jobba.
– Jag tror inte att det finns någon som faktiskt vill bli sjukpensionerad. Mitt högsta mål är att kunna jobba igen. Men en förutsättning är en lång och lyckad rehabilitering, säger Lindberg.