Ett av de allra tråkigaste dragen i politiken är bristen på genuin debatt i riksdagen. Regeringspartiernas politiker försvarar alltid och oppositionspolitikerna skäller alltid på regeringens beslut. Verkligheten är ändå sällan så svartvit.
Förtroendet för politiker och politik är inte särskilt högt i Finland. Ännu mer beklagligt är det att vi finländare inte tror på våra påverkningsmöjligheter.
IHBL i söndags skrev vi om den nya politikertypen, den politiska entreprenören, som kan gå mot sitt eget parti och som genom sitt agerande utmanar det gamla sättet att driva politik.
Trots att vi i Finland och i Norden har stabila demokratiska institutioner, ett högt förtroende för förvaltningen och myndigheterna kan vi inte alls slå oss till ro.
Det finns en misstro mot politiker och också mot etablerade medier. Politik, medier och demokratins välbefinnande hänger ihop eftersom demokrati förutsätter offentliga samtal. De behövs för att reflektera men också förankra politiska frågor.
Det bristande förtroendet har förstås mångfasetterade orsaker. Allt färre engagerar sig partipolitiskt och det betyder att färre betraktar politiken inifrån. Viktigast är politikens innehåll och konsekvenser och hur lyhörda beslutsfattarna är för folks behov.
Partierna och dess medlemmar har blivit valapparater i stället för att de skulle forma politiken. Partimedlemmarna stöter ofta på att de inte kan påverka ens sitt eget parti. En delorsak är att partierna inte längre ekonomiskt är beroende av sina medlemmar.
Ett färskt exempel är konflikten i Samlingspartiets distrikt i Nyland. Särskilt medlemmar i Esbo ville ha en medlemsomröstning om riksdagskandidaterna men partiledningen var ointresserad. Orsaken är att partikansliet befarar att kandidatlistan skulle bli alltför likriktad och sakna mångfald, vilket kunde leda till färre röster. Nyland är ett av Samlingspartiets starkaste fästen. Nu är den tredskande distriktsordföranden utbytt och Esbomedlemmarna kan känna sig överkörda.
En annan orsak till misstron och likgiltigheten inför politiken är vår långa tradition av konsensus och breda koalitionsregeringar. Det ledde till att politiken framstod som ganska alternativlös. Oberoende av valresultat satt ungefär samma partier i regeringen och drev en ungefär likadan politik. Nu har Sannfinländarnas framgångar och senare splittring skakat om politiken på just den här punkten. Konsensus framstår inte alls längre som ett problem.
I stället upplever vi redan den andra regeringen i rad som har svårt att komma till skott. Visserligen återstår troligen ännu ett år innan regeringen Sipilä avgår och vi vet inte hur det går med vårdoch landskapsreformer. Om riksdagen inte godkänner reformerna har regeringens viktigaste projekt fallit. Men om reformerna godkänns är de ett exempel på kohandelspolitik som har drivits genom med en oerhört snäv majoritet. Finlands genom tiderna största reform har inte förankrats i hela det politiska fältet.
Ett av de allra tråkigaste dragen i politiken är bristen på genuin debatt i riksdagen. Regeringspartiernas politiker försvarar alltid och oppositionspolitikerna skäller alltid på regeringens beslut.
Verkligheten är ändå sällan så svartvit. Därför var Juha Sipilä som nyvald Centerordförande och oppositionspolitiker en frisk fläkt. Han kunde faktiskt berömma regeringen om han ansåg det befogat. Som statsminister har Sipilä tyvärr fallit in i det välbekanta mönstret.
De politiker av ny typ – Jan Vapaavuori, Li Andersson, Joakim Strand, Elina Lepomäki – som togs upp i HBL:s söndagsartikel skiljer sig från mängden. De vågar gå mot sitt eget parti. Eller har mod att gå utanför den roll de har getts. De vågar stå upp för det de tror på. De vågar liera sig med politiker från andra partier även om det skulle innebära att axeln regering-opposition korsas. Och de vågar tala om komplicerade frågor utan att förenkla dem.
Vi behöver de nya politikerna. Men vi behöver också tro på våra egna påverkningsmöjligheter som medborgare. Så länge vi inte gör det frodas politikerföraktet. Och det urgröper i sin tur vår demokrati och stabilitet.