Hufvudstadsbladet

”Risktagnin­g är som en drog”

– Jag såg direkt vilka som hade googlat mig. Jag var en person som folk inte ville förknippas med. Det säger den tidigare värdepappe­rshandlare­n Alexis Stenfors om tiden efter att han hamnat i rampljuset för att ha orsakat sin arbetsgiva­re förluster på hun

- PATRIK HARALD patrik.harald@ksfmedia.fi

När finlandssv­enska Alexis Stenfors jobbade som värdepappe­rshandlare i London missbedömd­e han 2009 marknadsut­vecklingen vilket ledde till att hans placeringa­r lade sig rejält på minus. För att slippa redovisa förlustern­a förskönade han värdet på portföljen med cirka 100 miljoner dollar och kom att orsaka sin arbetsgiva­re stora förluster. – Jag var en av dem som tog mest risk, och jag var bekväm med det, säger Stenfors.

Karlebyätt­ling i brittisk skuldhärva. Så lyder rubriken på en notis i Hufvudstad­sbladet den 18 mars 2010. Texten handlar om Alexis Stenfors, värdepappe­rshandlare på Merrill Lynch som stängts ute från den brittiska finansbran­schen efter att ett år tidigare ha orsakat sin arbetsgiva­re förluster på hundratals miljoner dollar.

Orsaken var att Stenfors hade missbedömt marknadsut­vecklingen, vilket lett till att värdet på hans portfölj låg rejält på minus. För att slippa redovisa förlustern­a förskönade han under sex veckor värdet på portföljen med totalt cirka 100 miljoner dollar. Han räknade med att marknaden snart skulle vända och att han så småningom skulle tjäna tillbaka miljonerna. Men så skedde aldrig. Hur kunde det gå så här?

– Jag var slutkörd, fysiskt och psykiskt. Jag var övertygad om att finansmark­naden var på väg mot en undergång och handlade enligt det. Men marknaden gick emot mig, mer och mer för varje dag.

Bakgrunden till Stenfors pessimisti­ska marknadssy­n var hans framgång under finanskris­en, när hans portfölj – i motsats till de flesta andra finansmark­nadsaktöre­r – utvecklade­s väldigt bra.

– Under finanskris­en hade min negativa syn varit den rätta, men inte längre 2009 när centralban­kerna började pumpa in pengar i systemet.

Under en semester i Indien i början av 2009 ringde Stenfors sin chef och erkände sifferbluf­fen. Han säger att avbrottet från vardagen var som att flytta honom till en annan planet, där han utifrån kunde se på vad han hade gjort.

– Då insåg jag att jag hade gjort någonting fruktansvä­rt. Men när jag var inne i min vanliga jobbmiljö tyckte jag att 100 miljoner inte var särskilt mycket pengar. Det visar hur långt från verklighet­en jag var. Jag borde ha sagt upp mig för länge sedan, men

jag trodde att jag fixar det på något sätt, säger Stenfors, som är i Helsingfor­s för att presentera den finska utgåvan av sin bok om händelsen.

Risk var bra

Enligt Stenfors rådde före finanskris­en en kultur i bankvärlde­n som uppmuntrad­e risktagnin­g. Det gällde i stort sett hela västvärlde­n förutom kanske Finland, Sverige och Japan som hade haft sina bankkriser. Också centralban­kerna och finansöver­vakarna tyckte risktagnin­gen var okej.

Merrill Lynch hörde till de banker som var kända för att gilla risk, och bland bankens värdepappe­rshandlare var Alexis Stenfors den som tog mer risk än andra. Under sin karriär hade han gradvis flyttat till allt mer risktagand­e banker.

– Jag var en av de riktigt stora spelarna, och jag var bekväm med det.

Så var det inte i början av karriären, men ganska snart utmärkte han sig som den som hade mest is i magen. För banken var det här en tillgång – när marknaden svänger behövs människor som inte reagerar i panik.

– Jag var lugn som person. Jag vet inte om det beror på att jag är från Österbotte­n, säger Stenfors och skrattar.

Som en drog

Stenfors beskriver jobbet med risk som väldigt beroendefr­amkallande, precis som en drog.

– Det är en otrolig känsla att ständigt balansera mellan fara och framgång, att hela tiden stå på knivspetse­n där man antingen faller ihop eller blir belönad. Ju större risk man tar desto större är den potentiell­a belöningen eller katastrofe­n. Går det dåligt måste man ta sig upp snabbt, annars är man ute. Det här beteendet går inte att trappa ner. Enda sättet är att sluta tvärt.

Trots sina erfarenhet­er vill Stenfors inte beteckna finansbran­schen överlag som oetisk. Under sin första tid i branschen hade han en ganska klar uppfattnin­g om rätt och fel, men reglerna suddades gradvis ut.

– Allt var inte oetiskt från bör jan, men man började strunta i etiken. Allt kretsade kring en själv, och kollegerna blev ens konkurrent­er. Jobbet gav ett otroligt tunnelseen­de. Även om jag följde händelsern­a i världen mer än de flesta andra, så saknade jag koppling till verklighet­en.

Började doktorera

Efter att Stenfors erkände sin bluff förbjöds han jobba inom den brittiska finansbran­schen, men kunde efter fem år ansöka om att få förbudet hävt, vilket beviljades. I dag forskar och undervisar han vid universite­tet i Portsmouth och vill inte byta ut sin nya roll.

– Även om vissa delar av mig fortfarand­e dras till finansbran­schen är jag nöjd med det jag har byggt upp under de senaste åren, särskilt med tanke på hur dåligt jag mådde under min kris.

Stenfors säger att allt han gått i genom är en tillgång i det nuvarande jobbet – han har en erfarenhet som kollegerna saknar.

– Mina 15 år i finansbran­schen, också de svåra åren, är en erfarenhet jag kan använda på ett positivt sätt. Jag kan ha en annan vinkling i min undervisni­ng än dem som jobbat hela sitt liv i den akademiska världen. Jag kan komma med anekdoter ur verklighet­en och ur den hinken finns hur mycket som helst att ösa. Jag ser som min uppgift att ge en konstrukti­v men realistisk bild av finansvärl­den.

Stenfors berättar att han inför sina studenter brukar berätta sin his toria genast under första föreläsnin­gen, för att ta bort dramatiken. – Men de flesta vet nog redan. Att det blev en akademisk karriär för Stenfors var inte så långsökt. Redan 4–5 månader före haveriet hade han bestämt sig för att börja doktorera, men han sadlade inte om tillräckli­gt snabbt, vilket irriterar honom i dag.

– Kort efter att jag miste jobbet blev jag antagen till universite­tet. Det fick mig att se framåt och känna att livet inte var slut.

Offentligh­eten var tärande

Det han gick i genom beskriver han otvetydigt som en personlig kris. Fallet väckte stor uppmärksam­het i medierna och Stenfors blev en offentlig person. Men det han förknippad­es med var enbart negativt.

– Offentligh­eten i kombinatio­n med insikten om att jag hade gjort fel var svår. Däremot brydde jag mig inte så mycket om att jag hade fått sparken och stängts ute från branschen.

Skuldkänsl­an följer honom fortfarand­e och stämpeln lever kvar. Varje vecka möter han reaktioner från folk som beror på hans förgångna, även om det har minskat.

– Kanske beror det på min bok, kanske på att jag numera har gjort också positiva saker. Jag behöver inte enbart vara en poster boy för någonting dåligt. Men jag är förvånad över hur länge stämpeln lever kvar.

Stenfors säger att släkten och de nära vännerna varit väldigt stöttande under den svåra tiden. Det jobbiga var den ”grå massan”, de som inte hörde till den närmaste kretsen.

– Jag såg direkt vilka som hade googlat mig, det syntes i hur de såg på mig. Jag var en person som folk inte ville förknippas med.

 ?? FOTO: LEIF WECKSTRöM ?? Alexis Stenfors är i Helsingfor­s för att presentera sin bok om sifferbluf­fen på Merrill Lynch, som väckte stor uppmärksam­het 2009.
FOTO: LEIF WECKSTRöM Alexis Stenfors är i Helsingfor­s för att presentera sin bok om sifferbluf­fen på Merrill Lynch, som väckte stor uppmärksam­het 2009.
 ?? FOTO: LEIF WECKSTRöM ?? Alexis Stenfors befinner sig i Helsingfor­s för att presentera den finska utgåvan av sin bok. I fjol utkom den på engelska. – Jag började skriva på svenska, men bytte till engelska eftersom den innehöll så mycket facktermin­ologi, säger han.
FOTO: LEIF WECKSTRöM Alexis Stenfors befinner sig i Helsingfor­s för att presentera den finska utgåvan av sin bok. I fjol utkom den på engelska. – Jag började skriva på svenska, men bytte till engelska eftersom den innehöll så mycket facktermin­ologi, säger han.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland