#Metoo i gitarrklassen

Dörren öppnas,

Kaj Ahlsved är pedagog, kritiker och doktor i musikvetenskap.

en ung kille kliver ut med gitarrväskan på ryggen. ”Nästa patient!”, säger en manlig lärare i dörröppningen mot en tonårsflicka som står och pillar på sin mobiltelefon. ”Ha-ha”, svarar flickan, tar sitt pick och pack och går mot gitarrklassen. ”Hur är läget?”, frågar läraren. ”Bara bra”, svarar flickan halvvägs in i rummet. ”Hur hade ni det på resan?”. ”Helt okej...”, hinner flickan svara innan dörren stängs bakom henne.

Inne i klassen fortsätter samtalet och övergår så småningom i en gitarrlektion. Det privata rummet, den stängda dörren möjliggör en trygg lärmiljö där eleven kan skratta, gråta, göra bort sig, visa sig sårbar och spela både rätt och fel tillsammans med läraren. Stunden med läraren kan vara den enda på hela veckan där eleven har en vuxen persons fulla uppmärksamhet.

När jag studerade till gitarrlärare för nästan 20 år sedan pratades det onödigt lite om maktförhållanden eller om att placera individen, människan och hens välbefinnande i centrum, vilket man allt mer gör i dag, även på läroplansnivå.

För mig föll myntet ner

när jag var övningselev åt en sånglärarstuderande. I förhållande till klassisk gitarr är sång betydligt mera fysiskt. Jag minns att jag först tyckte det var lite obekvämt att hon observerade och vidrörde mig när vi jobbade med andning och stöd. Oj, vad hon jobbade, speciellt med att få mig att slappna av och känna mig trygg. ”Nu tar jag i här”, ”Nu sätter jag din hand här så att du får känna på diafragman.” Jag förstod varför hon sa så, det var för min skull som hon vidrörde min kropp, inte för den egna njutningens skull.

Jag minns en situation när hon hade sina händer på min bröstkorg. Plötsligt öppnades dörren, en gemensam bekant betraktade häpet situationen, sa ”åhå” och smällde fast dörren. Detta lilla ”åhå” förankrat i världen utanför gjorde mig uppmärksam på hur sårbar man som elev är.

Den här sårbarheten kan tyvärr även missbrukas, framför allt inom kulturutbildning där man för att göra framsteg måste ta ner garden och visa sig sårbar för en annan människa. Läraren kan vara den enda som har förtroendet att få se tonåringen med garden nere.

Med åren lär man

givetvis känna sina elever. När jag som lärare säger ”Nu tar jag i din hand och flyttar den lite, okej?” åt tjejen i det inledande fiktiva exemplet möts man en dag av en blick som har mognat och som plötsligt vet varför jag säger så. En blick som möter min antyder lite ledsamt ”varför frågar du så, jag är trygg med dig, du skulle väl inte...”

I den stunden blottläggs den strukturella makten, ansvaret och förtroendet som läraren är given. Jag mår illa när jag tänker på de sexuella övergrepp som två musiklärare i Åbo gjort sig skyldiga till och som modiga kvinnor och män äntligen vågat berätta om.

Att medvetandegöras om existerande maktstrukturer är sunt och #metoo-rörelsen har skapat ett välkommet korsdrag i många sunkiga rum. Nu tänker jag inte enbart på undervisningsrum. Många verkar inte vidkännas det ansvar man som exempelvis regissör, chef eller ledare har. Rötägg och manipulativa personer räds tyvärr inte att utnyttja den makt de roffat åt sig. Nej #metoo har inte gått för långt, den har bara fått upp farten.

”Läraren kan vara den enda som har förtroendet att få se tonåringen med garden nere.”

KAJ AHLSVED